Stor polisinsats i Bjärred utanför Lund - 2018-01-09 (fyra döda)

Författaren till #364 är Grym.
Han gjorde ett jäkla jobb tidigt, och den infon var väldigt intressant.
Hela inlägget är suveränt, förutom det sista stycket.
Det är en ren gissning från personen, och hans slutsats grundar sig i hur HAN TROR att O var som privatperson.
Han gissar bara, fast så tidigt i tråden trodde nog många som honom.
Men det har runnit mycket vatten under broarna....
Jag tror inte på det sista stycket.
Tack för tipset om inlägget.

Att planera mord, förfalska avskedsbrev och fixa vittnen som felaktigt bevittnar namnteckningar på ett förfalskat testamente skulle kräva enormt mycket större emotionell styrka, planering och energi än om det genomfördes av två personer som enats om att få det fixat före man gemensamt avlutade sina och barnens liv. Det känns nästan som att man borde ha haft energi att försöka förhindra dådet om man hade nog med energi till förfalskningar och bedrägerier.

Om det var fler familjer som drabbades av lika mycket sjukdom och motgångar så kanske andelen familjetragedier skulle öka i motsvarande grad. Det är inte lätt att veta. Man kan bara se hur barn runt om i världen hamnar i människohandel, prostitution och slaveri. Så helt 100%-ig är varken föräldrars kärlek eller beskyddarinstinkt om man inte längre har ett val.

Samvetet är helt enkelt något vi här och nu har råd med.

Och vad är då anledningen till att EN ville avsluta allt?
Säg nu inte att han mördade hela familjen för att barnen inte presterade i skolan, för det är den löjligaste anledningen som finns.
Den liknas vid att O mördade hela familjen för att H köpte hem Röd mjölk, istället för Grön som dom alltid har.
Så seriöst nu.... Eftersom du så kraftigt hänger ut EN som mördare, trotts det gemensamma beslutet, varför anser du att EN gjorde detta??
Vad är den seriösa anledningen enl dig.?
Varför mördade O hela sin familj?

Det sista stycket motsägs också en hel del av det polisen har informerat om, även dom är rätt så grymma och suveräna på att gräva.

Beklagar din situation. Det låter jättebra att ni upplever att ni fått den hjälp ni behöver. Tyvärr är det inte alltid så, kan även bero på var i landet man bor samt vilka läkare man träffar på.

Väntetiderna till BUP är ganska långa av vad jag förstått men där finns hjälp. För vuxna kan det ibland vara stört omöjligt att få psykologhjälp. Vet de som kämpat i åratal utan att få hjälp. Har man en depression brukar allmänläkarna på vårdcentralen vara den enda kontakten de får, trots önskan om psykologhjälp.

Har själv letat annan typ av specialistläkare pga inget händer via vårdcentralen. Men idag finns knappast privatpraktiserande läkare knappast att få tag på. Det finns visserligen svindyra privatkliniker men tidigare fanns privata läkare som var kopplade till FK och kostade därmed inte mycket mer än den allmänna vården.

När du skriver att akut hjälp aldrig är längre bort än ett samtal, är det 112 du tänker på?

Vad menar du? Familicide där båda föräldrarna gemensamt bestämt att alla ska dö är, vad jag vet, väldigt ovanligt trots att lidandet för de allra flesta familjer i världen både nu och förr i tiden är enormt stort. Alltså lidande och familicide står nog inte i ett proportionellt förhållande till varandra.

Ja, 112. Jag vet att det finns stora brister i vården. Men har man väl fått en diagnos är man liksom inne i systemet. Och självmordsbenägna barn prioriteras av bup.

Psykologhjälp kan man få väldigt snabbt via företagshälsovården om man har statlig anställning. Eller gott om pengar.

Tack för ditt - det här inlägget, o alla andra. Det har ju spekulerats en hel del i tråden, hur föräldrarna kunnat jobba heltid, skolans representanter kunnat komma och gå till eleverna/flickorna/döttrarna....
En familj i djup kris - sedan flera år....
Ska man tro på det "senaste" PM:et så hade ju familjen ett stort kontaktnät. I vart fall efter döden - över hundra anslöt sig till den slutna begravningen på valiumkusten.

Din sista mening är dock lite motsägelsefull, tycker jag. Du menar att det var bra att barnen fick sina diagnoser tidigt - underförstått - hellre än "huggna i sten". Det kan ha varit kontraproduktivt.

Hoppas för övrigt att du och dina kära når en, åtminstone mätbar förbättring i kontakten med det offantliga

Nu var det inte bara sjukdomen ME jag syftade på när jag undrade över vilken hjälp de fått.

Det är ingen i huset på Björkvägen som dött av ME, bröstcancer eller för att någon blivit smal med svarta ringar under ögonen och sett ledsen ut.


De har dött av följderna av förlorat framtidshopp hos en eller båda föräldrarna, enligt polisen. Denna depression, total svartsyn och förlorat hopp om bättre tillvaro har gjort att de begått det ofattbara. Det är i första hand detta de borde ha fått akut hjälp för.

Om föräldrarna, likt en del postare här eller som en anhörig till Oskar, helt enkelt var emot all psykiatriskt behandling. Hellre är jättesjuk än ta emot minsta hjälp den vägen, har ju en dessa föräldrar naturligtvis inte fått rätt adekvat hjälp för sin tappade livslust.

Skolmedicinen = den som utförs av legitimerad Hälso- och sjukvårdspersonal kan naturligvis erbjuda någon som drabbats av detta en hel del hjälp, lindring, stöd och ibland bot.
Men det går inte att hjälpa någon som håller sina besvär dolda och vägrar hjälp.

Om vi förutsätter att Oskar och Hanna var deprimerade finns väldigt många olika behandlingar.
En del kan vara väldigt effektiva på just den individen, andra kräver längre tid. Därtill finns samtalsterapi, psykologiskt stöd, avlastning i hemmet, terapi för barnen, vattenmassage mm.mm

Om vi diskuterar ME/CFS är detta en eller flera sjukdomar, där litteraturen i olika studier omtalar totalt tillfrisknande för runt 10% av drabbade unga. Ytterligare väldigt många, i en del studier upp till 50% blir mycket bättre över tiden.
Skolmedicinen kan inte bota allt ännu. Men lindring mot smärta och värk, ångest, stela leder, stödjande terapi och avlastning för drabbade familjen kan - och ska - skolmedicinen erbjuda.

Om vi går in på Hannas förmodade bröstcancer, återkommen, spridd eller inte, betyder inte en sådan diagnos snar död. Tvärt om lever många normalt, sköter sina jobb, tränar, pluggar etc i många år även om cancern kommer tillbaka både en eller flera gånger. Många är också de som efter recidiv blir helt friska.

Därför kvarstår frågan - fick varje individ rätt hjälp, stöd och omhändertagande i sjukvården - eller föll barnen och hela familjen mellan stolarna.? Ingen som tog hand om dem, såg helheten, ingen som tog sig tid vid upprepade återbesök, förklarade, tog in mer resurser?

Eller var det så att Oskar och Hanna inte ville ha denna hjälp, varken för barnen eller för sitt eget mående?

Lidandet är nog inte så enormt stort som du föreställer dig. Sen får man väl försöka definiera vilken sorts lidande det handlar om och vilka verktyg man har för att hantera det.

Enligt UNICEF så utsätts 1,2 miljoner barn för människohandel varje år. Det går inte ens att föreställa sig hur många förgripare det måste gå på varje barn utöver föräldrarna som svikit.

Det kan vara en lärorik övning, att för sig själv - i sin egen själ, försöka sätta in dessa människors handlingar i någon sorts skala mellan barmhärtighet och skuld i relation till var föräldrarna i Bjärred skulle hamna om det visar sig att informationen om sjukdomarna är sann.

Samvete är något vi kan kosta på oss att ha för att vi har råd.

Jag tilltror statistik mera än dåligt underbyggda noveller .

Vad som fattades honom, vet jag inte.
Vad han eventuellt gjort - för att skämmas så in i döden - vet jag inte heller.

Jag känner dock till resultatet. Det gör mig minst sagt konfunderad.

Efterhandskonstruktioner i all ära - tyvärr har väl inte någon hitintills haft någon större bäring...