Stor polisinsats i Bjärred utanför Lund - 2018-01-09 (fyra döda)

Ja det är en förälders förbannade skyldighet. Att söka hjälp när man inte längre klarar av att ta hand om sina barn. När man inte längre orkar inge hopp. Men inte alla gör det. Hanna o Oskar gjorde inte det. Kan det bero på uppfostran tro? Man ska klara sig själv. Visa upp en snygg fasad. Inte visa sig svag och hjälpsökande. Jag kan ha fel eller så är jag bortskämd med att ha familj omkring mig men känns inte som om anhöriga hade nära kontakt med familjen. Elli har ju flera ggr skrivit att anhöriga inte visste. Alla olika uppgifter i denna tråd är så motsägelsefulla.
I mitt jobb ser vi ofta splittrade familjer och brutna eller dålig kontakt mellan familjemedlemmar. Kanske hade man bara kontakt på distans? Då kan man undanhålla mycket. Hade anhöriga åkt hem till familjen och sagt, här är vi nu och erbjuder avlastning så hade dom sett misären och kallat in hjälp utifrån. Så sorgligt att det inte blev av. Inte min mening att skuldbelägga. Jag har upplevt suicid både i jobbet och privat och det är ett helvete. Alla känner skuld. Det går liksom inte att undvika. Det är mänskligt och empatiskt.
All osämja i denna tråd ser jag som sista rycket innan journalisterna kommer ut med den fakta dom lyckats gräva upp.

Ja visst ja: Missans uppgifter om att Oskar gick ner i vikt och såg allmänt sliten ut. Det skulle väl ha kunnat vara en depression.

Ja, varför sökte föräldrarna inte hjälp? Man kan inte låta bli att fundera över om det var de "gamla vanliga" fördomarna som spökade, beträffande psykisk ohälsa. Det där med att visa upp en snygg fasad, inte visa sig svag eller be om hjälp (det som jag fetat i det undre citatet ovan) också.

Det är ju klart att om man betraktar tillvaron med svartast tänkbara (deprimerade) ögon, så ser man kanske ingen annan utväg än döden.

Du låter lite väl hård och ganska kall i dessa två inlägg.
Hur mycket skall människor "klara av"? Tror inte ens egna uppväxt eller uppfostran kan förbereda någon på vilka omständigheter som helst.
Ja, man skall ta hand om sig själv för att kunna ta hand om sina barn. Hur mycket djävulskap skall man förväntas klara av?
Har man i flera år kämpat med egna sjukdomar och det ena barnet efter det andra blir sjuka så påverkar det givetvis måendet. Vi vet inte hur mycket hjälp de har bett om eller ansökt om. Mot slutet kanske de inte ens orkade kämpa för att få hjälp.
Det heter att vi har ett skyddsnät i landet och det finns hur mycket hjälp som helst att få men sanningen är att när det behövs så är det inte så lätt att få hjälp, inte ens den man har rätt till. Man måste vara ganska "frisk" för att orka kämpa för sina rättigheter.

Båda föräldrarna var välutbildade. Båda föräldrarna hade ett gemensamt ansvar för sina gemensamma barn. En eller två svek. Orsaker och verkan.

Jag tror EN fann för gott att avsluta allting......

Jag tror de precis som de flesta vet att man har ansvar för sina barn. Välutbildad eller ej så finns det kriser där samhället måste hjälpa till och inte lämna föräldrarna vind för våg.

Jag säger inte att de gjorde rätt eller att de är fria från ansvar men någonstans i sjukvården eller andra myndigheter så har det brustit.

Jag hoppas verkligen att detta kommer att utredas ordentligt

Stackars familj

Håller med dig helt och hållet om att man måste vara frisk för att orka kämpa för sina rättigheter..! Jag har mött många föräldrar med barn som har funktionsnedsättningar - och oj, vad dessa föräldrar kan få kämpa, ibland bara för att få tillgång till insatser som de har laglig rätt till. Många av dessa föräldrar blir oerhört slitna och många bränner ut sig. Men ingen av dem har dödat sina handikappade barn.

Ofta känner sig dessa föräldrar små och maktlösa i förhållande till "den mäktiga hjälpapparaten." Möjligen kan man tänka att Bjärredsföräldrarna hade ordet i sin makt (de var nog vältaliga), de hade rätt hög status, kunskaper inom juridik osv. Jag tänker mig att Bjärredsparet skulle haft fler resurser som kunde ha varit till nytta i sökandet efter hjälp för döttrarna, om man jämför med föräldrar som befinner sig "längre ner på samhällsstegen". Men det kanske inte fungerar så.

Det hävdas ofta i tråden att familjen i Bjärred inte fick någon hjälp. De hade ju dock möjlighet att leta efter botemedel utanför Sveriges gränser, i varje fall i Tyskland. De hade ekonomiska möjligheter och de var väl allmänt kompetenta att ordna och arrangera saker - som att årligen vara ansvarig för en stor konferens, till exempel (eller om det var "huvutalare").

När dessa två personer slutligen ger upp för att de inte "fick" någon hjälp, så förvandlas de till offer allt igenom. Visst - för svår sjukdom måste vi alla böja oss. Men de flesta stannar kvar i situationen utan att välja döden för andra och för sig själv. Det är därför jag tror att båda föräldrarna var djupt deprimerade.

Hej.
Förrutom att O & H klev över gränsen och mördade barnen typ 8-9/1.
Enl dej, så verkar O haft lätt att kliva över gränsen.
Har du nåt mer exempel på när O har klivit över gränsen??
Frågan är seriös.

Du har rätt i det du skriver, bra uttryckt. Vi är även överens om att ta livet av sina barn INTE är någon lösning öht men tyvärr var det så detta par kände. Döden var ingen fiende, livet var fienden.

Just deras yrkesval och utbildning tror jag var en nackdel för paret när det kommer till hjälp från samhället. De kanske "förväntades" klara av allt själva. Precis som du skriver så gav de inte upp till och börja med, de sökte sig t o m utomlands för behandlingar. De var oerhört kompetenta och skötte möten, sjukvårdsbesök, hemmet, arbetet etc. Detta är också för mig en gåta hur de orkade med arbetet under deras omständigheter.

Finns många föräldrar med stora kriser i sina familjer men det är bara denna familj i Sverige som valde döden gemensamt. Därför är det viktigt att fånga upp dessa, ingen skall behöva kämpa ensam utan att hjälp erbjuds för att underlätta

På sätt och vis kan man betrakta föräldrarna som offer samtidigt som jag fördömer deras handlingar.

Det är ett möjlig alternativ till samförståndet. Att H efter cancerbeskedet gav upp och fann för gott att avsluta sitt och barnens liv och att O chockad sprang ut, tänkte över om han ville leva och gick in och hängde sig.

Men även i det senariot blir brevet och testamentet oförklarligt hängande i luften.

Nej, dom måste ha gjort det gemensamt och i samförstånd för att det ska stämma med dom fakta vi har.

Svaret är nej, när du frågar om O klivit över gränsen flera gånger. Jag tror inte han mördat. Funderingar har ju funnits i tråden - om det nu är det du menar.

Om det var "lätt" för O att kliva över gränsen - tillika mörda sina döttrar - vet jag inte. Bevisligen fanns dock ingen spärr - ingen som utlöstes i vart fall..

Tråden stampar. Information vore välkommen. En "sammanfattning".... mera av en prolog - kom redan med inlägg #364.... läs det.

Nej O, alternativt H kan på egen hand fabricerat det hela. Jag bortser från detta för en stund, en kort.. svarar ånyo, men med en annan infallsvinkel.

Javisst. I föräldrarnas abstrakta värld fanns tydligen inte nog med emotionell styrka att uthärda verkligheten - så som många av oss andra - förväntas göra. Annars skulle ju mord / självmord vara legio.

Jag förstår inte heller att föräldrarna kunde klara av jobbet som vanligt sista året efter allt som kommit fram i pm:et. Med tanke på deras höga löner hade de inte kniven på strupen försörjningsmässigt även om båda blivit heltidssjukskrivna pga utmattning och/eller depression.

Jag håller med om att man i många fall måste orka stå på sig för att få rätt hjälp av sjukvården, men någon hjälp brukar man iaf få i väntan på specialistvård eller behandling. Akut hälp är heller aldrig längre än ett telefonsamtal bort hur man än vrider och vänder på föräldrarnas situation. Eftersom de redan borde ha haft ett stort kontaktnät inom sjukvården genom de undersökningar flickorna gått igenom behövde de heller inte liksom träda in på helt ny mark om de skulle ha bett om stöd.

Jag och min familj har kämpat väldigt hårt pga både psykisk och fysisk sjukdom under långa perioder. Min erfarenhet är att när man väl kommit in i vårdsnurran har man lättare att be om hjälp för man har namn och ansikte på läkare och psykologer och också möjlighet till direktkontakt med olika kliniker.

Om det stämmer att A hade självmordstankar tror jag att många insatser hade kunnat sättas in ganska snabbt. Men det framgick inte i pm:et om man sökt hjälp för det.

Jag vet att ME-patienter blir misstrodda ofta och att det kan ta många år att få rätt diagnos. Men flickorna tycks ha fått diagnosen så fort det var möjligt, vilket väl tyder på att sjukvården verkligen gick till botten och tog barnens lidande på allvar.