Ni som inte hälsar på grannar och kollegor

Ja alltså jag tänker på den minoritet som inte hälsar i situationer där majoriteten anser att det hör till normal artighet och social praxis att hälsa. Tex på en granne i närheten av bostadshuset eller i korridoren/köket på jobbet och liknande platser där de flesta människor hälsar. De som är mest hardcore tittar på den de möter, känner igen den de möter, hör ordet "hej" yttras, fortsätter titta på den de möter för att slutligen passera utan att hälsa. Vad fan tänker vederbörande? Det är förbluffande anti-socialt i min värld, men dessa människor finns det gott om. En annan grupp är de motvilliga hälsarna, de hälsar aldrig först men efter att man avlagt en hälsning får de fram en högst motvillig hälsning tillbaka. Deras kroppsspråk och ansikte ser ut som att de egentligen inte vill hälsa men gör det ändå. Jag undrar hur dessa människor vill bli bemötta. Vill de att man tittar bort när man möts och låtsas som att de inte finns? Vill de att man hälsar lika surt tillbaka nästa gång? "Jaja, hej på dej då om det ska vara så jävla nödvändigt att hälsa." Ni som befinner er i någon av dessa grupper kan väl förklara hur ni ser på denna sociala sedvänja?

*social fobi*

Det har jag också funderat på! Så jävla märkligt.

Social fobi är det inte. De med det brukar hälsa. Nej det är snarare översittare och folk som tror de är nåt.

Hälsar alltid, vore konstigt att inte haha

Antagligen känner dom inte riktigt igen dig.
Själv ser jag dåligt och missar alltid att hälsa på folk.

varför måste man hälsa eller vara trevlig mot folk en inte känner?

Social konvention. En artighet som förmedlar någon form av erkännande av den andra personen. Både på jobb och i bostadsförening kan du råka ha med alla att göra förr eller senare så det är även praktiskt att erkänna andra människors existens i förväg. De flesta förväntar sig det. Varför måste man hålla inne fisar bland folk man inte känner?

Att hälsa på jobbet tillhör normalt hyfs, även grannarna, men vissa vill inte bli hälsade, t.ex. knarkargrannarna som bara stirrar nedåt och smäller igen dörren när man möter dem, de håller heller aldrig upp portdörren när man är två meter bakom.

Man kan även börja hälsa på folk på stan som man inte känner igen, man har ju sett varandra.

Samma tråd kommer upp med jämnan. Vad vill TS ha för svar? Socialfobi, du är så jävla ful att jag inte vill hälsa på dig eller du luktar äckligt? Fan spelar det för roll. Vill du hälsa, hälsa. Vill du inte hälsa,hälsa inte.

Jag hälsar alltid på mina grannar. Eller alla jag möter i huset eller på vår innegård. Trevligt med lite grannsämja mitt i Stockholm som annars kan vara så jäkla anonymt och osocialt.

Om jag möter en granne på gatan jag känner igen så hälsar jag alltid. Hälsar också på en del folk man sett ute gå med hunden eller barnvagnen ett otal gånger. Tillslut tycker jag man kan hälsa då man setts så många gånger. I alla fall äldre personer verkar uppskatta det. Den gamla gubben med hunden eller tanten som kämpar fram på gatan med rullatorn.

Folk som inte hälsar saknar hyfs. Tror det mer handlar om en trist mentalitet än social fobi.

Ja om det är ditt ärliga svar. Är det så du tänker? Fiser du högt på jobbet också?

Jag tillhör typen som inte hälsar. Jag har aldrig förstått varför man exempelvis ska säga hej när man kliver in i ett väntrum där ett antal främlingar sitter. Jag känner ingen där. Jag kommer inte att prata med någon av dem. Varför ska jag säga hej när jag kommer och hejdå när jag går? Och ja, det händer oftare än vad ni tror att folk gör så. Framförallt äldre och framförallt på sjukhus och liknande.

Samma sak med hejandet på människor som man är flyktigt bekant med. Låt oss säga att jag och min särbo är ute och går och hennes jobbarkompis dyker upp runt hörnan. De hälsar och pratar en stund och sedan går man åt varsitt håll. Nästa gång jag ser den här kvinnan kanske jag är ensam och då hejar hon på mig. Varför? Vad har vi gemensamt? Varför förväntar hon sig att jag ska hälsa? Hur länge ska vi fortsätta hälsa? En månad efter mötet? Ett år? Tio år?

Samma sak med gamla skolkamrater. Jag hälsar inte på mina klasskompisar. Visst, vi gick nio år tillsammans i den kommunala skolan men det är 25-30 år sedan. Vi talar om en halv mansålder. Varför ska jag hälsa på någon av dem ifall vi möts på Posten eller Ica? För att vi en gång för 33 år sedan blev placerade i samma barnkull eftersom våra föräldrar bodde nära varandra?

Social konventioner fyller säkert sitt syfte av och till men mycket av det är bara trams. Och nej, ni gissade rätt... Jag har inte Facebook.