Att begå självmord

Givetvis är det så att man är starkare om man lyckas genomföra sitt mål än annars.
Men allra starkast är ju den som lyckas hitta ett sätt att få ut något av sitt enda liv och därmed väljer att fortsätta det.

Hej TS.

Dig känner jag igen. Vi har nog skrivit förut 😊. Tycker du ska försöka att inte tänka i dessa banor . Ett självmord är aldrig en lösning. Mer än flykt från en vardag som blir alldeles för jobbig. Känner du samma sak ännu tycker jag du ska slå en signal till 1177. Sedan får man avgöra hur man ska ta sig vidare. Men så här kan du ju inte ha det 😞

Det är väl bara förstöra det du inte vill skall hittas efter dig innan du begår självmord?

Nja, inte är det så svårt egentligen. Ett rep och sparka undan stolen. På några sekunder är du medvetslös.

Ett tag var jag som dig, känd3 mig upplyst av händelsen. Men helvetet det brinner. Om kärringen inte hade sett mig idag hade jag inte skrivit detta.

Självmord är det som ger min själ lite lite ro. Jag kämpar allt jag kan, men livet rinner ur mig efter att min pojke gick bort i ännu ett experiment med något han inte testat förut och skulle testa. Världens snällaste kille, med planer och många val. Fin flickvän och en hel del vänner. Rastlösheten som även jag levt med gjorde att han ofta mådde hemskt dåligt.

Det är dags för mig att få ro i själen efter en livslång stress och letande efter någon form av lugn. Jag har lyckatas skapa utåt sett normal tillvaro, men inom mig pågår ständigt kaos. Tankar slutar aldrig att snurra. Jag är fruktansvärt trött.

Jag ska en dag gå till min pojkes grav och där somna in som han gjorde, utan att vakna. Tankarna slutar då att snurra, rädslan upphör och paniken inför varje dag försvinner.

Trådarna om självmord är kanske de mest intressanta och givande på flashback. Själv har jag i olika skeden i livet känt extrem dödslängtan och när jag tagit upp det med närmsta anhöriga eller nära vänner har de antingen blivit sura eller gett mig råd om att köpa nya möbler så trivs jag bättre hemma. Det är dock när jag byter sysselsättning som ger mig en kortvarig känsla av förändring som jag känner mig levande, nu har jag varit några månader på ett jobb där jag trivdes initialt men nu är det för lite nytt för att stimulera mig. Efter alla skiften i livet har jag lärt mig att man ska leva som man vill leva oavsett vad andra tycker. Att hoppa av ett fint jobb med en hög lön för att skriva dikter och leva på sparpengar kan få någon att känna sig levande för första gången även om det bara sker under några veckors tid, eller en oskuld kant bryta upp med datanördslivet och dela ut flyers ett par månader för en klubb på en utländsk partyort bara för att testa på det livet. Just nu lever jag för sprit och jaga fitta även om jag hatar båda aktiviteter men de får mig att stänga av i stunden. Att ta två groggar för att bedöva nervositet men samtidigt vara städad där jag är på jakt är jag i mitt esse, ligger jag med en tjej i fråga tänker jag mest på livets meningslöshet igen och att jag verkligen behöver förändra min situation.

Det är nog väldigt individuellt varför människor väljer att ta sitt egna liv, olika historier, olika problem.

Men det som nog binder dessa människor är det följande : Man orkar helt enkelt inte mera.

Det är lätt sagt ifrån andra utomstående människor att ta sitt egna liv är : Det är det fegaste som finns !

Jag tror att det inte är ett lätt beslut, och vägen dit har varit lång, väldigt lång innan man har kommit till den lösningen till ens problem. Alla människor har sin egna brytpunkt, när det blir för mycket motgångar. Det glömmer ni som mässar om att det är "det fegaste som finns". Ni har lyxen av att må bättre, må normalt, inte känna i benmärgen att ni har oöverstigliga problem.

Jag önskar att inte människor skall ta sitt egna liv, men livet kan vara mera komplicerat och ta mera ont än vad ni önskar.

Önskar alla suicidbenägna en bättre morgondag, än hur ni mår just nu.

För mig kan det till slut bli det som ger min själ ro. Min son gick bort 18 år gammal pga han blandade olika preparat. Metadon och annat. Han hade många planer, fin flickvän och många möjligheter. Han hade dock ofta kaos i huvudet som han försökte bota med olika medel. Vi försökte hjälpa, men misslyckades. Han var världens snällaste kille och gjorde aldrig någon illa förutom sig själv. Han hette Nikolaj.

Jag är vid hans grav nästan dagligen och vi alla saknar honom enormt. Jag tror inte det blir bättre med tiden och vid 53 känner jag mig enormt trött. Så länge instinkten att leva är starkare än sorgen existerar man, men en dag blir sorgen starkare och smärtan för mycket. Den dagen sätter jag mig på en liten bänk vid min pojkes grav, tar på mig hans favoritsolglasögon, öppnar en flaska billigaste blåfägrade bubbelvin, tänder billigaste cigarren som vi skrattade åt i Mexico och tar metadon, handfull bemzo och somnar. Precis som min son har jag alltid haft en rastlös själ som fyllde mitt huvud med en massa tankar som snurrade runt oavbrutet. Alltid grubblade, alltid tänkande...och skapande så mycket kaos i mitt liv. Det är dags för min själ att äntligen få ro.

Självmord är nog ingens förstahandsval. Det strider mot den instinkt vi har. Det är sällan ogenomtänkt och förhastat. Även om själva handlingen sket på impuls har det föregåtts av mycket grubbel, sorg, smärta, lidande och faktiskt rädsla för det okända. Jag önskar jag hade den styrka och mod som krävs för att ta mitt liv idag. Jag uthärdar men vad finns det för poäng med 20-30 år av hopplöshet och lidande ? Livskvalitet ? Hur är det att varje kväll be till ödet att inte vakna nästa morgon ? Hur är det att veta att man har tusentals sådana kvällar och dagar därpå att genomlida innan man får ro ?

Jag har inte några tröstande ord i er förlust utav er son..(sådana ord existerar ju inte när man har tappat sitt egna barn), bara att jag läste er smärta och sorg.

Kan bara säga att jag beklagar sorgen.

Förlåt mig. Jag läste ditt inlägg först nu. Snälla var stark och skada inte dig själv med droger. Var stark för honom och lev ett i lycka, så som han hade velat det.

Jag ber för oss alla.

Kram

Har mått så jävla dåligt så länge och tänker att fan vad skönt det skulle vara att bara avsluta allt, men nån spärr är det som får mig att inte göra det, dels rädsla för själva utförandet och sen att man tvekar även fast man skulle tycka det var skönt att bara försvinna.

Min mamma och mormor tog livet av sig så brukar tänka på hur äckligt jäkla dåligt dom mådde för att ta det steget när man själv känner att värre kan det inte bli med måendet. Och det skrämmer mig också, kommer man till slut tippa till att det blir så dåligt så man bara gör det.