Citat:
Ursprungligen postat av
I-van-Toer
Nu är jag ingen expert på EU-omröstningar men vilka EU-länder har haft fler än en EMU-omröstning? De som haft omröstningar och röstat ja har ju infört Euron och de som haft omröstningar och röstat nej har ju inte infört den.
En som jag kommer ihåg på rak arm var Danmarks omröstning om Maastricht-avtalet 1992 som man röstade emot. Året efter röstade man igen och då för. Irland har väl också röstat två gånger, angående Nice- och Lisabon-avtalen.
https://en.wikipedia.org/wiki/Referendums_related_to_the_European_Union
Men de är ju undantag från regeln. Brexit-frågan är dock en större fråga än även de ovanstående. Det går inte att jämföra en omröstning om ett mindre steg "framåt" jämfört med att backa bandet över 40 år tillbaka i tiden. Det måste du väl förstå?
Med tanke på dina egna fjantexempel på vad som skulle ha utgjort ämne för andra folkomröstningar inom EU i en tidigare post, så är det väl begripligt att jag inte plöjde igenom samtliga omröstningar kring tunga EU-frågor på Wikipedia eller, gud förbjude, EU:s egna sajter (jag hade dessutom ont om tid).

Ja, Danmarks båda omröstningar om Maastricht och Irlands referenda om Nice och Lissabon var de jag tänkte på i första hand, men inget av dessa fördrag var några "små steg framåt" - och hanteringen av de här omröstningarna satte ett mönster som har funnits med i bilden vid andra tunga EU-folkomröstningar. 23003 röstade svenska folket övertygande nej till elitens eurovaluta-projekt, och räddade därmed troligen landet från att hamna där Spanien och Italien hamnade framåt 2010 - men redan några år senare började en del EU-kramande liberaler mumla om att vi får väl ordna en ny omröstning längre fram och se till att de röstar rätt.
Både EMU-medlemskap och Lissabonfördrag hade stora återverkningar på sikt på ett medlemslands rätt och förmåga att bestämma själv, att fatta verkligt egna val. Jag röstade nej till EMU just därför att jag var emot ett federalt och baktungt "stor-EU" där mer och mer bestäms från Bryssel och från slutna rum - och därför att jag föredrog att Sverige behöll sina egna finansiella styrmedel.
Så nej, "stora EU" har ingen vidare demokratisk legitimitet, visst, och jag håller med om det du skrev tidigare att det aldrig har funnits något konkret uppbyggt ramverk för hur det skulle gå till om ett land ville lämna EU. Man ansåg inte att det kunde behövas; precis så. Men det betyder ju inte att det rationella sättet att lämna EU, *om* man ska göra det, därmed blir att vifta med bomber, göra fingret åt de andra medlemsstaterna och åt EU-kommissionen och sen hota med att dra EU inför domstol i Brexitfrågan. Det är helt solklart att i en förhandling mellan UK och EU (eller en dito kraftmätning) så är och förblir UK den svagare parten, och det är något man måste väga in om man ens funderar på att baxa landet ur EU utan att knuffa ner det i avgrunden.
Dessutom har britterna numera en allvarlig brist på diplomater och jurister som också är tränade
förhandlare i EU-frågor, det är ett underskott som har funnits länge och som plötsligt blev tydligt med Brexitfrågan.
Ingenting av det där gick förstås att få upp på bordet på allvar under omröstningskampanjen - då var det ingen som ville höra talas om att England utanför EU riskerade att hamna i ett kraftigt underläge. Komplicerade frågor ska inte avgöras *enbart* av folkomröstningar.
Jag förstår förresten inte hur ett uttåg från EU skulle implicera att man återvänder till hur den brittiska lagboken och det brittiska samhället såg ut 1973, det är ju helt omöjligt. England har förändrats enormt sedan det tidiga 70-talet, många britter idag skulle inte känna igen sig i Harold Wilsons land. På den tiden fanns det väl t o m lagar mot söndagsöppna affärer på sina ställen, facket hade väldigt mycket mer makt än efter Thatcher och tja, det mesta kostade mer pengar för staten för att det skulle gå runt. Det finns inte en chans att restaurera ett sådant samhälle idag.