Citat:
Ursprungligen postat av
Sook
Han är från afghanistan men har bott i iran och de var utfattiga, pappan hade dött. Han var den äldste och enda som hade en chans att åka. Han har delat båt med folk som dött och var uteliggare i frankrike innan han ens hörde talas om sverige. Han flydde dels på grund va fattigdom men också på grund av att de faktiskt riskerade livet på grund av just fattigdomen. Pappan hade som sagt redan blivit dödad.
Han är såklart inte unik men det är ju hans historia, alla flyktingar har ju sina egna.
Sen vet jag med att många har ljugit över sina åldrar men just han behövde inte ljuga. Nu är han 21 år och har gått ut gymnasiet, skaffat sig riktigt jobb och egen bostad och bidrar till samhället mer än rikssnittet på -96

r skulle jag tro. Så ser verkligheten inte ut för alla invandrare.
Han är en fin historia på en lyckad integrering, tyvärr finns det många andra eländiga resultat.
Jag känner mig så uppgiven gällande regeringens förslag att låta de vuxna ensamkommande afghanerna utan asylskäl få stanna. 2015 anställdes jag som handläggare på Migrationsverket. Vi var mitt i en flyktingkris och verket massanställde personal. Jag började min tjänst på ansökningsenheten -den enhet dit de asylsökande först kommer när de anländer till Sverige. Varje timme kom en full buss, ofta kom polisbilar med unga ensamkommande afghaner som polisen anträffat på centralstationen. Mitt uppdrag var att ta emot asylansökan, skriva in uppgiven ålder i systemet och dakta dem: ta foto och fingeravtryck. Deras ålder gick snabbt att knappa in. Alla var 17 år. Födda 1999. Datum visste de inte. Namnen var oftast Ali Reza, ibland frågade de om de fick välja ett svenskt namn istället, ofta kunde de inte stava till sitt namn. Vi fick i uppdrag att inte ifrågasätta deras ålder: det skulle man göra senare på asylprövningsenheten.
Efter ett år på ansökningsenheten avancerade de flesta av oss (läs förflyttades) till asylprövningsenheterna. Nu skulle vi utreda de ensamkommandes ålder, identitet och asylskäl. Pressen från media, intressegrupper, aktivister och inte minst staten var stor! Snabbt skulle det gå! Vi jobbade dag som natt, många helger och eftermiddagar. Hörde på lögner och sanningar, skrattretande historier (som den afghanska 30-åriga mannen som hävdade att han var 17 år och behövde asyl då en 13-årig afghanska våldtagit honom) och tårdrypande livsöden. Alla hade på något vis förlorat sina identitetskort i havet, och alla var givetvis fortfarande 17 år.
Som handläggare lydde jag under staten och fullföljde det uppdrag de gett mig: jag utredde, skrev upp åldern på de som inte gjorde sin ålder sannolik, och utvisade de som saknade asylskäl eller uppenbart ljög om sin historia.
Jag ställdes inför många samvetskval. Som barnfamiljerna. Åh alla barnfamiljer med minderåriga döttrar vars föräldrar precis passerat tonåren. De skulle utvisas. Hade en familj en familjefar så fanns sällan asylskäl. Jag minns speciellt en familj vars far var mycket sjuk i diabetes. Skulle han dö innan de hann utvisas så skulle resten av familjen få permanent uppehållstillstånd (en ensam kvinna med barn klarar sig inte länge i Afghanistan). Men han dog inte. Inte i Sverige i alla fall.
Det jag vill komma till: regeringens beslut att låta de vuxna afghanska männen som FÅTT UTVISNINGSBESLSLUT är ett hån, inte bara mot mig som svensk, mot alla småflickor i barnfamiljer, mot alla unga afghanska föräldrar som sökte asyl samtidigt eller mot alla med asylskäl här i världen. Nej det är fan ett hån mot oss som jobbade som handläggare under flyktingkrisen! Vi som utredde, hörde deras lögner, skrev upp deras ålder och skrev utvisningsbeslutet. Vi som satt på migrationsverket på helgerna och mottog hotmejl, vi som blev spottade på i utredningsrummen, vi som grät när barnfamiljer utvisades helt enligt lagen, men som skrev varenda beslut ändå.
Allt var ju i onödan, det var förgäves, jobbet ogjort om de nu ska få stanna ändå! Jag känner mig i det närmaste förödmjukad.