Citat:
Ursprungligen postat av
Rankin99
Synd är ett bibliskt begrepp och är fundamental i den kristna tron.
Ordet betyder att missa målet samt att förlora sin delaktighet i vad det målet innebär, dvs delaktighet i Gud själv. Den innebär ett brott mot Guds ordningar.
Synd är nåt som Gud inte skapade oss för. Den är skadlig och orsakar splittring och lidande. Synd skiljer oss och Gud åt.
Bibeln talar även om att varje människa har en syndaskuld inför Gud - det finns inga undantag.
Det var vår syndaskuld som Jesus betalade för oss när han dog på korset. Han köpte oss fria inte bara från synd, utan även dess konsekvenser, som är väldigt allvarliga.
Syndens konsekvenser drabbar livets alla områden, men den främsta orsaken är ur evighetsperspektivet.
Gud är alltid rättfärdig i dina domslut, dvs han är en rättvis domare. Och man måste som en rättvis domare alltid döma skuld, precis som en vanlig domare om han ska göra sitt jobb rätt måste göra. Vi kommer allihop bli granskade och dömda för hur vi har levt vårt liv här på jorden det ögonblick vi lämnar den. Vad har du gjort med ditt liv?
Eftersom vi alla är evighetsvarelser, kommer också vår dom att gälla för evigt. Men om man accepterar Jesu ställföreträdande försoningsdöd så dels så förlåts syndaskulden och raderas och man blir fri, och dels så blir man andligt nyfödd in i Guds rike, och man blir medborgare där. Man går från mörkrets rike till ljusets på ett ögonblick. Man räddas också från en evig död( dvs separation från Gud) efter den fysiska döden och man kommer till himlen, och får istället evigt underbart liv tillsammans med Gud.
Dör man i sin synd är det riktigt allvarligt.
Detta måste undvikas till vilket pris som helst.
Himmel och helvete är verkliga platser. Välj himmelriket
Citat:
Ursprungligen postat av
kiss74
Om vi inte är skapad för synd, varför anses vissa saker vara synd, när man inte kan rå för dem?
T.ex. att inte tro? Visste inte Gud att man (i alla fall jag) inte kan tro av enbart viljekraft?
Citat:
Ursprungligen postat av
Rankin99
Gud räknar med vår vilja att att tro. Är man öppen och villig så hjälper han alltid oss med resten.
För den resten han gör i oss är totalt avgörande. Tron kommer nämligen från vårt innersta, hjärtats fördolda människa och är en övernaturlig inre övertygelse om det man inte kan se. Det är inte bara något som utgår från förståndet som ett religiöst ställningstagande, det är mycket starkare och djupare. Denna tron verkar Gud fram i oss om vi säger ja till honom, men vi måste först komma till honom och lägger våra liv i hans händer.
Man ska inte ens tänka tanken att man kan sluta synda i egen förmåga. Vi är hjälplösa utan Guds kraft och hans kärlek. Det är hans kärlek som förändrar en till en bättre människa, och det sker inifrån. Yttre religiositet som bygger på goda gärningar är människans försök att nå Gud, men i den sanna kristna tron är det han som förändrar oss.
Någon sa en bra sak en gång: "Guds nåd producerar många goda gärningar i våra liv, men gärningar kan aldrig producera nåd"
Det tror jag verkligen är sant.
Citat:
Ursprungligen postat av
kiss74
Nej, det finns människor som vill tro, men de kan inte.
Och jag köper inte att man måste vilja tro för att tro.
Så här tänker jag:
Att tro på något, det innebär att någon har sagt till en att något är på ett visst sätt, och man har INGET i sina tankar/minnen som säger till en att det INTE är så.
Varför kan man annars mata barn med hur mycket "kunskap" som helst, tex att storken kommer med barn, och barnen tror på det utan att tveka?
Det är först när barnen får lära sig annat, som motsäger att storken kommer med barn, som de slutar tro att storken kommer med barn.
Och om ovanstående tes är korrekt, då innebär det att vi människor tror på allt vad människor berättar för oss, eller tror på allt som vi läser. Så länge det INTE motsäger något som någon har berättat för oss tidigare, eller motsäger något som vi har "sett med egna ögon".
Men det mesta av allt som vi tror på, tex att vi har en hjärna inne i vårat huvud, det har vi (iallafall de flesta människor) INTE "sett med egna ögon". Men ändå tror vi på det.
Och om ovanstående tes är korrekt, alltså att vad vi tror på av det som berättas för oss, påverkas av vad vi redan tror på. Och att om vi INTE tror på något alls redan, alltså som väldigt små barn, då tror vi på vad som helst som berättas för oss. Då borde det iallafall säga oss, att vi kanske INTE ska vara så ÖVERTYGADE om, att just VI har fått den rätta kunskapen och utbildningen.
Sen angående att VILJA TRO. Jag tänker så här:
Tänk er en biologistudent, som är deprimerad eftersom han har "förstått" hur meningslöst hans liv är. Alltså att han ändå kommer dö en dag, och hans kropp kommer då att ruttna. Han VILL därför att det han har lärt sig om biologi ska vara lögn/fel. Och han VILL också att Gud ska finnas.
Och om han berättar för en klasskamrat att han har börjat tro på Gud, då kanske klasskamraten skrattar åt honom.
Han själv VILL tro på Gud, för att han har ett BEHOV av att Gud ska finnas. Och DELVIS därför KAN han tro på Gud. Men hans klasskamrat VILL INTE tro på Gud, eftersom han INTE har något BEHOV av att Gud ska finnas. Och DELVIS därför KAN hans klasskamrat INTE tro på Gud.
Som jag tänker det, så är alltså att VILJA tro på Gud, detsamma som att ha ett BEHOV av Gud.
Och tro på Gud börjar då alltså med att man har ett BEHOV av Gud. Såvida man INTE har lärt sig att tro på Gud förstås.
