Tydlig text från TSL. 26/6 är tidigt och nära händelsen. Tidig utsago är förstås av största vikt, 26/6 är dock ändå efter hennes första och andra redogörelse. Tycker att ”Hanna” är trovärdig i artikeln och ser egentligen ingen större anledning att inte tro på hennes resonemang. Men de här inläggen sammanfattar ändå min uppfattning och skepsis om hennes första uppfattning:
Först är det en mansröst, möjligen flera röster, sedan är det två till tre män.
"Jag tror därför att hon fördes bort med våld, fortsätter Hanna... Efter det som Hanna upplevde gick hon hem. Det som skett trodde hon var ett avslutat kapitel. De skränande hade kommit överens och försvunnit."
Hennes vittnesmål är inte oförändrat eller har kunnat stå stabilt i egen utsago. Och det sista som jag har kursiverat får mig att grimasera lätt. Min uppfattning är att det är en kvinna som uttrycker sig bra muntligt och jag ser det också ligga nära till hands att hon är mån om sitt eget anseende och inte är utesluten att kunna konstruera.
Citat:
...
Vittnet H*ann* hörs första gången av polisen på kvällen den 15 / 6 1992.
Vid operation " dörrknackning "i området.
Detta vittnesmål är det första som vittnet avger och som ligger i tid närmast de observationerna hon gjort.
Vittnet uppger då följande: Att hon vid c.a 02.20 har gått ut för att rasta sin hund.
Hon uppger vidare att hon står vänd mot " lekplatsen " på " cykelvägen ".
Vittnet har sitt eget hus på Vikingavägen på sin högra sida. Hon hör en kvinna med hög röst / halvskrikande ge uttryck: Nej, så får man inte göra.
Därefter blir det tyst en kort stund. Vittnet hör sedan vad hon upplever samma kvinna skrika Åååneej.
Därefter blir det återigen tyst en kort stund.
Där efter hur hon en mansröst som högt säger " FAN " möjligen flera röster.
Sedan blir det tyst en kort stund tyst.
Vittnet uppger sedan att hon hör vad hon upplever som att flera bildörrar slås igen.
Att hon omedelbart efter det hör en bil köra från den plats som hört rösterna.
Hon uppfattar att bilen kör " mot " Ekuddvägen. Vittnet uppger att hon efter observationerna går direkt in i sitt hus på Vikingavägen. Hon bedömer att hela händelse förloppet tar c.a 3-5 min.
Vittnet kompletterar sitt vittnesmål efter c.a en vecka med ytterligare uppgifter. Efter att konfererat med sin man. Det är nu som hon dels är säker på sin tidsangivelse dels att det är HA:s röst hon hört dels att preciserar sitt vittnesmål till Nej så får / kan ni inte göra dels att det nog var flera mansröster hon hörde.
Vi har valt att fästa störst vikt vid vittnets första " ofärgade " redogörelse.
Vittnet H*ann* hörs första gången av polisen på kvällen den 15 / 6 1992.
Vid operation " dörrknackning "i området.
Detta vittnesmål är det första som vittnet avger och som ligger i tid närmast de observationerna hon gjort.
Vittnet uppger då följande: Att hon vid c.a 02.20 har gått ut för att rasta sin hund.
Hon uppger vidare att hon står vänd mot " lekplatsen " på " cykelvägen ".
Vittnet har sitt eget hus på Vikingavägen på sin högra sida. Hon hör en kvinna med hög röst / halvskrikande ge uttryck: Nej, så får man inte göra.
Därefter blir det tyst en kort stund. Vittnet hör sedan vad hon upplever samma kvinna skrika Åååneej.
Därefter blir det återigen tyst en kort stund.
Där efter hur hon en mansröst som högt säger " FAN " möjligen flera röster.
Sedan blir det tyst en kort stund tyst.
Vittnet uppger sedan att hon hör vad hon upplever som att flera bildörrar slås igen.
Att hon omedelbart efter det hör en bil köra från den plats som hört rösterna.
Hon uppfattar att bilen kör " mot " Ekuddvägen. Vittnet uppger att hon efter observationerna går direkt in i sitt hus på Vikingavägen. Hon bedömer att hela händelse förloppet tar c.a 3-5 min.
Vittnet kompletterar sitt vittnesmål efter c.a en vecka med ytterligare uppgifter. Efter att konfererat med sin man. Det är nu som hon dels är säker på sin tidsangivelse dels att det är HA:s röst hon hört dels att preciserar sitt vittnesmål till Nej så får / kan ni inte göra dels att det nog var flera mansröster hon hörde.
Vi har valt att fästa störst vikt vid vittnets första " ofärgade " redogörelse.
Citat:
… Du har ju i tidigare inlägg frågat oss om varför vi utgått i från hennes första beskrivning av sina observationer och det har vi ju redan svarat på. Men det finns ju ett mera subjektivt skäl till att vi hållit oss till den första lite mera diffusa beskrivningen. Om nu vittnets man varit vem som helst så hade det kanske inte varit på det viset. Men nu är han ju inte det. Om vi nu inte fått allt om bakfoten så är det väl han som brukade gå " hund-promenader " tillsammans med HA och hennes vita Samojedhund. Vissa uppgifter gör gällande att relationen var djupare än så.
…
…
Citat:
Enligt TSL onsdagen den 24 juni 1992 säger "Hanna" följande:
...
Rösterna som hördes var högljudda. De kom från en kvinna och två till tre män - minst två berättar polisens vittne Hanna, som bor i samma område som den försvunna och natten då Helena försvann var ute och rastade sin hund.
...
Flickrösten var ljus och mycket hög, medan mansrösterna föreföll prata i mun på varandra. Ljuden kom från andra sidan skogspartiet där Helenas skor hittades. Hanna hörde minst två män som var mycket aggressiva och hon hörde en flicka som gallskrek och grät.
- Jag hörde flickan ropa: Nej, så får eller kan ni inte göra. Strax därefter blev allt tyst. En bildörr slogs igen. (Senare har Hanna sagt att hon hörde flera bildörrar, min anm.). Jag tror därför att hon fördes bort med våld, fortsätter Hanna.
Efter det som Hanna upplevde gick hon hem. Det som skett trodde hon var ett avslutat kapitel. De skränande hade kommit överens och försvunnit. Söndagen gick och Hanna och hennes man tänkte inte mer på saken. De pratade inte om vad Hanna upplevt under natten. Inte förrän på måndagsmorgonen fick de klart för sig vad som förevarit. Maken kom då hem och berättade att Helena försvunnit, innan Hanna åkte till sitt jobb.
- Trots vetskapen om vad som hänt reagerade jag inte. Jag kopplade inte samman händelserna och även måndagen gick. Vid 17-tiden kom polisen och knackade dörr.
- Har ni sett eller hört något, frågade polismannen. Då klack det till. Visst hade jag hört kvinnoskrik och aggressiva mansröster, men jag kunde inte precisera dag och tid, på direkten. Jag bad polisen att få återkomma.
- Maken och jag gick igenom dagarna och kom fram till att det jag upplevt hade skett natten mot söndagen. Jag har också kunnat identifiera Helenas röst, en röst jag lärt känna i samband med hennes inkallningar av hunden.
Detta meddelade jag polisen.
...
- Folk tror att jag ljugit och att det jag upplevt är en efterhandskonstruktion. Så är det inte. Något har gått snett i behandlingen av mina iakttagelser och det får jag nu lida för, avslutar en förtvivlad Hanna, som känner sig utpekad som vittnet som sju dagar efter försvinnandet gav sig till känna."
Just det sista stycket tycker jag säger allt: På onsdagen den 24 juni 1992 får Hanna hjälp av TSL att få ut sitt budskap. Redan då kände hon alltså en upprördhet över att ha blivit typ missförstådd i media samt inte tagen på allvar av polisen.
...
Rösterna som hördes var högljudda. De kom från en kvinna och två till tre män - minst två berättar polisens vittne Hanna, som bor i samma område som den försvunna och natten då Helena försvann var ute och rastade sin hund.
...
Flickrösten var ljus och mycket hög, medan mansrösterna föreföll prata i mun på varandra. Ljuden kom från andra sidan skogspartiet där Helenas skor hittades. Hanna hörde minst två män som var mycket aggressiva och hon hörde en flicka som gallskrek och grät.
- Jag hörde flickan ropa: Nej, så får eller kan ni inte göra. Strax därefter blev allt tyst. En bildörr slogs igen. (Senare har Hanna sagt att hon hörde flera bildörrar, min anm.). Jag tror därför att hon fördes bort med våld, fortsätter Hanna.
Efter det som Hanna upplevde gick hon hem. Det som skett trodde hon var ett avslutat kapitel. De skränande hade kommit överens och försvunnit. Söndagen gick och Hanna och hennes man tänkte inte mer på saken. De pratade inte om vad Hanna upplevt under natten. Inte förrän på måndagsmorgonen fick de klart för sig vad som förevarit. Maken kom då hem och berättade att Helena försvunnit, innan Hanna åkte till sitt jobb.
- Trots vetskapen om vad som hänt reagerade jag inte. Jag kopplade inte samman händelserna och även måndagen gick. Vid 17-tiden kom polisen och knackade dörr.
- Har ni sett eller hört något, frågade polismannen. Då klack det till. Visst hade jag hört kvinnoskrik och aggressiva mansröster, men jag kunde inte precisera dag och tid, på direkten. Jag bad polisen att få återkomma.
- Maken och jag gick igenom dagarna och kom fram till att det jag upplevt hade skett natten mot söndagen. Jag har också kunnat identifiera Helenas röst, en röst jag lärt känna i samband med hennes inkallningar av hunden.
Detta meddelade jag polisen.
...
- Folk tror att jag ljugit och att det jag upplevt är en efterhandskonstruktion. Så är det inte. Något har gått snett i behandlingen av mina iakttagelser och det får jag nu lida för, avslutar en förtvivlad Hanna, som känner sig utpekad som vittnet som sju dagar efter försvinnandet gav sig till känna."
Just det sista stycket tycker jag säger allt: På onsdagen den 24 juni 1992 får Hanna hjälp av TSL att få ut sitt budskap. Redan då kände hon alltså en upprördhet över att ha blivit typ missförstådd i media samt inte tagen på allvar av polisen.
Först är det en mansröst, möjligen flera röster, sedan är det två till tre män.
"Jag tror därför att hon fördes bort med våld, fortsätter Hanna... Efter det som Hanna upplevde gick hon hem. Det som skett trodde hon var ett avslutat kapitel. De skränande hade kommit överens och försvunnit."
Hennes vittnesmål är inte oförändrat eller har kunnat stå stabilt i egen utsago. Och det sista som jag har kursiverat får mig att grimasera lätt. Min uppfattning är att det är en kvinna som uttrycker sig bra muntligt och jag ser det också ligga nära till hands att hon är mån om sitt eget anseende och inte är utesluten att kunna konstruera.
__________________
Senast redigerad av FedupFlorence 2018-08-23 kl. 19:52.
Senast redigerad av FedupFlorence 2018-08-23 kl. 19:52.
