Stephen King

Hittade idag numret "Vi läser" http://vilaser.se/nummer/3_2018/ när jag veckohandlade i min lokala Konsumbutik.

Väldigt rolig läsning, politiskt färgad där man belyser att King är feminist och att han ogillar Trump. Duh egentligen, Trump är ju i princip både antagonisten i "Död Zon" och en del av "andre valmannen" i "Under the Dome". När jag såg valrörelsen i USA tänkte jag själv att det är precis som i "Död Zon" där en "joker" dyker upp vid rätt plats vid rätt tid och säger "Varmkorv, varmkorv åt alla!" Och alla säger "Visst han är ett skämt, men han är ett ärligt skämt."

Så man kan nästan säga att vi lever i en Stephen King - roman nu. Om ett företag med ett generiskt namn som "North Central Positronics" dyker upp vet vi nog att det är dags att bygga en bunker

Med tanke på Trump lever vi snarare i en utopi. Men det är sant att Facebook, Microsoft, Apple etc är rent onda företag. Fast de bygger inte jättestora björnrobotar, än.

Tyvärr är ju King en libtard utan dess like, håller man på och agiterar så som han gjorde under valrörelsen så ska han inte bli förvånad om hans böcker säljer mindre i framtiden.

Tyvärr så kan han ju skriva väldigt bra, men man får skilja på sak och person även om hans liberala idéer lyser igenom lite väl ibland. Men att han var feminist med, ja då är det riktigt illa ställt.

Hade varit intressant hurosmhelst med en kortare bok från mitt världen som utspelar sig just när North Central Positronics var som störst och Lud blomstrade med mera med mera. Det finns ju massor med avancerade saker under Rolands tid som ´vattenpumpen och oljefälten där han växte upp med mera med mera men ändå lever folk på nån sorts medeltida cowboysätt. Och NCP har ju tydligen koll på strålen osv med tanke på väktarrobotarna så vore intressant att veta mer om dom.

Jo men har alltid haft bra språksinne, tex aldrig pluggat till ett enda engelskaprov men har MVG på samtliga. Men visst fick man plocka fram ordboken ibland.


Hursomhelst, ganska chockerande att kioskförfattaren Dean Koontz sånt mer böcker än King. Visst Koontz böcker är extremt lättlästa.. men hade jag inte haft gratis tillgång till allt han skrivit så hade jag köpt kanske två stycken. Medans jag köpt en hel massa av King.

Att det på vissa punkter går bra eller är smått på väg åt rätt håll är en annan debatt. Jag drog bara parallellen att Trump som karaktär mycket väl skulle kunna vara i en Stephen King roman. Ärligt talat så vet jag inte varför jag drog parallellen mellan Trump och ondingen i Under the Dome, den där figuren är ju bara "vi tar en skitstövel och skitar ner den", jag måste ha varit onykter när jag skrev det. Men du måste hålla med om att Trumps "valrörelse" var väldigt mycket som den i "Död Zon", en joker på rätt plats vid rätt tillfälle.

Men utopi? Nej. Det är det inte, som det är nu är så många saker så otroligt absurda att det skulle kunna vara en Stephen King bok, men jag vet inte om jag tycker det för att jag vill göra de kopplingarna, människor vill ju se mönster i allt så det är väl lite "Vad kom först, hönan eller ägget?"

Språksinne eller inte, jag försökte läsa Pestens Tid på svenska men som ung var det helt enkelt "för mycket" att hålla koll på. "Dödsbädden" tilltalade mig mer, var enklare att läsa och omslaget: http://img.tradera.net/images/321/262808321_b0006d1f-a940-4b2c-a6ab-dcb3be066d7c.jpg

Man kände sig så vuxen att sitta med den i skolbänken när andra läste nåt de hittat i skolbiblioteket

Nu redigerar du fortare än vad jag kan svara

Absolut, King är en "libtard" som person men man kan nästan ursäkta honom för det med tanke på vilken era han kommer ifrån, se bara hur han var på "hippietiden", långhårig, stora glasögon, anti-vietnam. Eran personifierad om något.

Men jag har alltid tyckt att i hans skrivande (speciellt i Needful Things, min favoritbok) har han aldrig varit främmande för att slå hejvilt omkring sig med sitt språkbruk och olika arketyper. Det har alltid varit det som tilltalat mig i hans skrivande, hans förmåga att sätta sig in i och beskriva andras åsikter istället för som den atypiska libtarden bara prompt avfärda och ignorera dem. Han har ju även en sjuk förmåga att ibland sätta fingret på sådant som är typiskt americana-amerikanskt "sex, bilar, vapen och rock"

Jag skulle själv gärna vilja veta hur den där helvetiska ödemarken Blaine färdades igenom kom till, resten av världen känns som vad du än hittar i varje postapokalyps men landskapet monorailen går igenom känns som något som redan fanns där innan "världen gick vidare" att en apokalyps skapade det här landskapet och ändå lämnade monorailen intakt är föga troligt men jag kanske överanalyserar det hela

Som du säger så har världen många blanka fläckar, du har den här cowboy grejen men ändå all denna avancerade teknologi. Men vi kan dra en historisk parallell. Romarrikets fall och övergången den mörka medeltiden. Romarna byggde fantastiska saker, speciellt akvedukter (ren sci-fi för sin tid), när Rom föll fanns dessa kvar ute i världen men förr eller senare slutade de fungera som de gjorde i brist på underhåll och ingen visste hur man skulle få dem att fungera igen och senare plundrades de för att få byggmaterial. Det är ungefär det vi ser i den här världen, teknologi som helt enkelt lever kvar men ingen "vet" riktigt hur de fungerar på annat än den mest grundläggande nivån, man kan använda det, i bästa fall reparera det men inte återskapa det för att know-howen och själva instrumenten för att skapa teknologin helt enkelt inte finns.

Det är som om du skulle äga en bil fast inte ha någon mekaniker att ta den till samt att fabrikerna som krävs för att göra nya ligger i ruiner, ingen jobbar där, ingen som lever har jobbat där, de bara "finns" men fungerar inte och ingen vet varför. Du skulle säkert rudimentärt kunna underhålla och reparera bilen men att bygga en helt ny bil från scratch är en annan femma.

Kan det ha att göra med att Stephen King är Stephen King? Koontz är som du säger en "kioskförfattare", men från ett affärsperspektiv, det säljer. Men för att fler köper böckerna betyder inte per automatik att fler läser eller uppskattar böckerna, ex hur många Bram Stokers har Koontz vunnit?

En sak som jag kom att tänka på när jag läste negativ kritik av Stephen Kings författarskap är att en av de största bristerna som har pekats ut av litteraturkritiker är hans benägenhet att använda sig av Deus ex machina-slut (definierade av En Wiki som "[...] a plot device whereby a seemingly unsolvable problem in a story is suddenly and abruptly resolved by an unexpected and seemingly unlikely occurrence, typically so much as to seem contrived."

Jag är benägen att hålla med. Ett exempel är Jag är inte säker på att jag ser användandet av Deus ex machina som någonting som per automatik är negativt om det är en annars välskriven historia, men att King - åtminstone tidigare i sin karriär - hade en fallenhet för den här sortens lätta lösningar på annars komplicerade slut ser jag som oomtvistligt.

På sätt och vis så har jag alltid uppfattat King som en rätt så naiv och god person. Eller rättare sagt att tron på att det goda vinner ofta lyser igenom i hans verk. Det är bara att titta på en intervju med honom för att se att han ibland framstår som lite av ett förvuxet barn (det finns ett par bra klipp från 80-talet på YT som demonstrerar detta) och jag ser de här sluten som ett sätt att ge uttryck för den här "det goda segrar i slutänden"-inställningen.

Vad anser ni om detta? Har ni några fler exempel från Kings litteratur och upplever ni det som positivt eller negativt?

Jag håller med, och detta är något som jag på nått sätt ser som centralt i hela Kings författarskap (well, det jag känner till av det, vilket är kanske runt tio böcker). Åtminstone ett dilemma jag stött på och halv-reflekterat över ett antal gånger.

Ta boken "Thinner", tex. "Förbannelse" eller nått heter den väl på svenska. Huvudpersonen är väl taskig eller nått mot en zigenardam, som då pekar på honom med sitt gamla finger och säger just "thinner". Sen märker han snart att han börjar förlora vikt. Obönhörligt. Och blir lättare och lättare.

Grejen är: idén är i mitt tycke jävligt cool. En grymt skrämmande tanke. Han äter och äter, men bara fortsätter att förlora vikt. En skräckidé, helt enkelt. Men det är också på något sätt svårt att se en schysst eller riktigt tillfredsställande upplösning på den. Jag har läst boken, men det var så länge sen nu att jag faktiskt inte ens kommer ihåg hur den slutade. Vilket då kan tyckas som att jag borde hålla tyst om den, men på nått sätt är just det poängen. Själva mardrömskonceptet kommer jag väl ihåg. Men inte hur det löstes, för på nått sätt känns inte det centralt. Försvinner han helt eller lyckas han bryta förbannelsen och bli normalviktig igen? Nått sånt lär det väl vara, men på nått sätt blir det sekundärt.

Liknande med "Dimman", där jag bara sett filmen. Coolt jävla koncept, instängda i en livsmedelsaffär med en fet dimma utanför som man inte kan gå ut i. Mardrömsliknande. Men sen slutet? För mig en antiklimax.

Har för mig samma sak med "Langoliers" också, även om jag fan ännu en gång inte ens kommer ihåg slutet och bara sett serien. Asballt koncept: sover på ett flygplan, sen plötsligt är alla borta. Men svårt att se nått riktigt tillfredsställande slut eller upplösning på det.

"Pestens Tid" håller jag också med om. Också där är "konceptet" ashäftigt; slutet på något sätt lite sekundärt. Och i mitt tycke misslyckat, även om det var länge sen jag läste boken.

"Det" samma sak. Känns lite som att vad "det" än kan visa sig vara så kan det inte riktigt nå upp till skräckförväntningarna.
"Pet Sematary" är dock perfekt, och min favoritbok av King. Men den är heller inte riktigt av samma struktur med ett centralt skräckkoncept som sen inte kan föras till nån riktig konklusion. "The Shining" och "Misery" har också tillfredsställande slut, av vad jag kommer ihåg.

Så sammanfattningsvis: jag håller med och ser det väl som något bitvis negativt när deus-ex-machinorna är alltför klumpiga, vilket jag tycker de varit i en del fall. Men samtidigt är det något som jag tror det ligger i själva berättelsernas natur ibland att det greppande och skrämmande är själva "konceptet", och att upplösningen på något sätt blir sekundär.

(Även "The Long Walk", där hundra pojkar ska gå tills de dör en efter en tills bara en är kvar kvalar in. Även den har jag läst för länge sen, och kommer mycket väl ihåg det mardömsliknande konceptet om denna brutala tävling, och hur man får en varning varje gång man underskrider en viss hastighet, tills man har tre varningar och skjuts ihjäl. Och bara en kan vinna. Kommer också ihåg att jag gillade boken, och såg den just som en skrämmande skildring av en dystopisk framtid. Samt nån slags kritik av game shows, förenklat sagt. Men slutet? Kommer fan inte ihåg. Säkert ingen riktig Deus-ex-machina, dock, men på nått sätt sekundärt i relation till själva den centrala idén.

Jag kan tänka mig att King först kommer på idén, och direkt tänker att fan det här blir lätt en grym berättelse. Sen kan på nått sätt slutet bli lite hursomhelst. Även om det kanske låter nedvärderande av King, vilket dock inte är min avsikt. Jag skattar honom högt.)

Av klassikerna har jag bara läst Lida och Jurtjyrkogården. Jag tyckte båda var riktigt bra (filmatiseringen av Lida är dock enligt mig fruktansvärt dålig).

Har även läst Drömfångare, som är den absolut bästa boken av King jag läst. Synd att den är lite underskattad.

Angående Jurtjyrkogården (Pet Sematary) så skiljer den sig på vissa sätt från Kings författarskap i övrigt. King har själv berättat att han var motvillig till att se den publicerad, eftersom den är så mörk. Och för att vara King så är den verkligen mörk, eftersom det inte finns något lyckligt slut, ingen Deus ex machina-lösning som vänder allting till det bättre. Den blir i princip bara mörkare och mörkare utan någon ljusning.

Jag håller med dig om ditt sista stycke. King är en idéspruta och har - på gott och ont - varit väldigt produktiv när det kommer till att komma på idéer för berättelser. Han är dessutom extremt produktiv sett till kvantiteten och kan lätt producera tegelsten efter tegelsten (jag vill exempelvis minnas att jag läste i efterordet till en gammal Legenda-utgåva av Jurtjyrkogården att han skrev boken under en enstaka sommar, samtidigt som han jobbade på andra projekt; ja, han är ju till och med så produktiv att han i efterhand har erkänt att han producerade flera av sina mest populära verk under tiden då hans missbruk var som värst och att han exempelvis inte ens minns att han skrev Cujo, som är en av hans mest kända romaner), men ibland strular han till det genom att slänga in klichéer eller göra halvdana böcker eller producera en berättelse som håller hög kvalitet fram tills slutet, då det känns som att han ibland kommer på en för enkel lösning på allting. (Många läsare gillar inte slutet på "Det", men jag tycker faktiskt att det är bra)

King har ju pekat på detta i sin bok On Writing och han gjorde ju lite narr av sin egen oförmåga att göra ett bra slut i "The Body". King ser helt enkelt inte slutet som det viktigaste i sin berättelse, det är inte målet utan det är resan som är det viktigaste för honom. Slutet är bara "ja, allt tar ju slut förr eller senare". Man får väl ta det som det är, snabba och usla slut är ibland en del av "Stephen King".

Anledningen till just dessa slut är ju för att han har skrivmetodiken som alla språklärare hatar. Han bara skriver, låter sin hjärna pinna iväg över sidorna utan riktning, han använder sig inte av "plot" han vet inte själv hur hans böcker kommer sluta.

Denna metod är ju det som gör hans böcker så udda och spännande men strukturmässigt så slutar det nästan alltid med att man målar in sig i ett hörn när man skriver så här, storyn går inte egentligen att avsluta. Titta bara på "The Stand", hur hade King egentligen kunnat avsluta den "korrekt"? För att vi skulle få ett bra slut i den hade nog boken behövt tvåhundra sidor till (och då är jag ganska övertygad om att förlaget hade fysiskt kastat ut både King och hans manus ur förlagshuset )


Var inte han och frugan motvilliga över den först för att inspirationen kom ifrån att deras son nästan blev överkörd av en lastbil?