Citat:
Ursprungligen postat av
Snor-Johan
Cocinellas till trots får du göra en egen bedömning:
Att läsa eller inte läsa
Publicerad 2018-07-15 00:38:42 i Allmänt,
Tragedin i U och barnens värld har ingenting med mig att göra men ändå dras jag in i deras spindelväv, vare sig jag vill eller inte. Numera har jag fina vänner som läser på undergroundforum och meddelar mig om något kan vara av vikt för mig att läsa. Idag försökte jag själv att skumma genom allt som skrivits och bitvis rös jag i den tropiska sommarvärmen... det finns så oerhört många inlägg som faktiskt stämmer med sanningen och som majoriteten av skribenterna avfärdar som rent nonsen. Jag hoppas och ber att utredningsteamet vänder på varje sten och inte bara följer den breda stigen mot enkel lösning.
Det fanns en tid i slutet av mitt äktenskap med U då barnen mådde allt annat än bra. Jag har funderat mycket på vad som hände sen. Vem eller vilka såg till barnens bästa? Många är de tillfällen då jag talade med U om BBiC men jag förmodar att jag talade för för döva öron. Mina ord hade nog ingen mottagare eftersom det skulle kräva något av honom, något som var obehagligt och skavigt i hans skäl. Barnens uttryck tog så oerhört märkliga vägar. Ett barn drog igång en enorm kalabalik på skolan genom att posta hotbrev till sig själv, ett annat cyklade på motorvägen när denne inte fick sin vilja igenom och ett tredje gjorde sig liten för att slippa allt ansvar som växande innebär (och behandlades också som en baby av båda föräldrarna kontinuerligt). Däremellan var det knivar i skolan, hot om självmord, stölder och jag minns inte allt. Det var helt enkelt så mycket stökigare än familjens fasad ville påskina. Dessa barn, som jag älskar högt, hade en på många sätt snurrig tillvaro. En mamma som inte var närvarande och en pappa som kvävde dem i ett försök att vara den "perfekta föräldern". Det var så mycket knas att jag blir matt när jag tänker på det.
När nu tragedin har drabbat dem så måste jag uppbåda mycket kraft för att vända allt det där ryggen.
Det är svårt.
Det är oerhört svårt.
...och så använder jag en varm julinatt, flera år efteråt, till att tänka på U igen.
Fan!
Hann bara läsa lite i början av bloggen och lite här och där i de äldre inläggen.
Uppfattar en mycket sorgsen person som drabbats av både sjukdom och av att ha blivit lämnad. Alla är vi olika, olika rustade för motgångar i livet. En del klarar av det bra, en del klarar det mindre bra. Har man mycket i "bagaget" redan, kan det bli ganska tungt. Fokus ligger väldigt mycket på henne själv och hur "det" drabbat henne.
Detta inlägg som var det sista (?) i bloggen känns direkt riktad till tråden.
Jag uppfattar det som att hon pekar med hela handen.... mot en person.
Inte bara följa den breda vägen...den som majoriteten här i tråden avfärdar.
Att bloggen kommit i tråden känns inte som en tillfällighet.
Det var meningen att detta skulle komma ut.
Men varför här i tråden?
Det är det som inte känns som ett sunt sätt att hantera situationen.