Missnöjd med livet sedan jag blev pappa

Jag känner massa personer med barn. Alla dessa har i alla fall i sämsta fall ett par timmar egen tid i veckan.

Vi hade lite extra jobbigt med sk pseudotrillingar.
Och vi var för trötta för att söka hjälp hos kommunen.
Sen läste vi om ett par som gått trillingar, de hade sju personal som hjälpte till dygnet runt.
Nej, våra föräldrar orkade inte med allihopa.

Vi behövde vara båda för att det skulle gå runt.
Kanske svårt att förstå, men det var vår verklighet.

Vill man inte ha barn så ska man inte skaffa det? vill den ena och inte den andra så är det bästa att bryta upp, glad att jag gjort det.
känner ett par kompisar som liksom du gick med på det efter en massa tjat från deras fruntimmer...dom mår inte så bra då dom verkligen inte ville ha barn och i dessa fall tror jag att folk har 0 i IQ.

Dom älskar sina barn men samtidigt är dom HELT låsta. jag har gått över till andra vänner då dessa är helt fast, ganska säker på att deras fruar inte gör så mkt och dom får dra det stora lasset. vi går på krogen typ 1 gång om året och efter några öl är det enda dom pratar om hur värdelösa deras liv är...detta året vet jag inte om jag vill göra nått alls med dom slutar alltid på samma sätt.

Det här gör att jag har jävligt svårt att skaffa barn.

Vi är på gång med det nu men det finns inga mellanting då man snackar med föräldrar om ungar och egentid, något som båder jag och min sambo har behov av.

Vi tänkte lösa det genom att kanske fixa en övernattnings-lägenhet man kan slagga i så tar den andre hand om ungen. Det tillsammans att man jobbar som ett as på att samarbeta/överleva småbarnsåren borde väl gå?

Verkar som enda lösningen är att båda faller i depression/ger upp på livet och sen skiljer sig, eller blir tråkiga föräldrar med stort F som bara snackar ungar och blir uteslutna av alla sina tidigare vänner.

Det svar man oftast får är antingen "håhåjaja, det kan ni ju glömma - låt mig själv berätta om vilket helvete JAG hade" eller "det är FANTASTISKT det är så jävla givande att vara förälder".

Varför finns inga personer som tycker något i mitten för, jag går alltid mellan att känna "det här kanske går bra" till "dags att aldrig med ha roligt då och att påbörja processen mot skiljsmässan"

Alltså det man får vara beredd på är ju att de första åren blir det svårt att få tillräckligt med egentid (om man är en person som har behov av det) ÄVEN om man planerar för det och turas om så att säga. I slutändan kan inte enas behov av egentid trumfa andras behov av att sova mer än 1 timme per dygn, har man jobb och hushåll att sköta och inte får en ovanligt lätt unge så kommer det bli ett par jobbiga år för personer med behov av egentid.

Men sen blir ju barnen större och självständigare och det blir allt lättare för en person att själv rodda hushållet ett tag medan den andra hittar på något, det blir också smidigare att ha barnvakt längre stunder om man har möjlighet till det. Liksom tiden man ändå är med barnen inte blir lika intensivt krävande, det kan gå bra att läsa en bok etc en stund iaf, det går att ta med barnen utan att det blir kaos på åtminstone en del av de saker man gillar att göra.

Så för att summera, folk som säger att man kan fortsätta livet precis som innan barn snackar skit. Eller, rent tekniskt kan du i stort sett fortsätta göra samma saker, men din upplevelse av dem kommer vara HELT annorlunda om du släpar med ett blöjbarn, och du kommer med stor sannolikhet inte få ut samma saker av det utan istället kommer det i många fall bara bli ett lidande. För att inte bli deprimerad, skiljas, etc, så får man vara beredd på att man kommer få göra stora justeringar i livet och en period kommer man inte få så mycket tid att vara ensam eller till sina egna hobbies. MEN man får behålla siktet på att det inte ska vara så för alltid utan att det är en period man måste ta sig igenom för att sedan behålla siktet på ett liv där man kombinerar egentid och egna intressen med ett liv som funkar med barnen.

En annan sak man inte får glömma är att när barnen blivit lite större finns det faktiskt en del grejer som blir roligare med barn, eller rentav bara möjliga med barn. Som att fira jul, åka till Legoland eller Zoo eller gå till den lokala badplatsen och käka glass. Detta är aktiviteter som med barn stora och väluppfostrade nog att inte ställa till en massa kaos men samtidigt visar sig glada, tacksamma och uppspelta över det hela faktiskt blir bättre med ungar på släp, tycker jag.

Livet är så otroligt meningslöst. Man tror att livet ska vara kul att uppleva sen märker man att vilken roll man än tar sig an i livet bjuder det bara på mängder av smärta.

Är man schysst utnyttjar folk en. Är man elak så är folk elaka därför istället.

Jag förstår precis. Hur gamla är de nu? Hur trötta är ni nu?

För oss börjar det sakta bli bättre - efter fem år - men det är fortfarande vissa dagar väldigt svårt att vara ensam med barnen OCH hinna/kunna t.ex. laga mat åt oss. Våra barn är pseudotvillingar och mycket aktiva barn: det leks under hela deras vakna tid. Och det innebär också en hel del konflikter och ganska mycket små olyckor (skrubbsår typ). Vissa dagar är det värre än andra, men vi behöver även under de bra dagarna medla (=förhindra eller bryta de värsta slagsmålen) från och till.

Vi är trötta och slitna och jag drömmer ofta om ett liv i lugn och ro. Tänk att få göra det JAG vill mer än tio minuter i stöten. Jag hade ingen aning om att det kunde vara så här tufft att vara småbarnsförälder.

Men hur jobbigt det än är så har också livet fått en helt ny dimension med dem - så här starka känslor har jag inte varit i närheten av tidigare. Så, vad ska man säga? Livet var definitivt mer bekvämt och enkelt före barnen. Vill jag gå tillbaka: nej, det går ju inte när nu de där älskade barnen finns. Så det gäller att försöka hantera tillvaron så gott det går och hoppas att jag verkligen uppskattar att det blir bättre och bättre med tiden.

Nu är de snart 30, ångrar jag mig? Nej.
De är nu Goa unga vuxna.

Jag och min hustru blev långtidssjukskrivna och sedermera förtidspensionärer.
Så det kan bli.

Vill ni ha svar från TS så rekommenderar jag att PM:a honom och be om svar. Alla vet inte hur man ser citerade inlägg.

Hur lätta att föda och sköta var ni själva?

... ni föddes en dag, klädde på er och började laga mat och städa hemma hos era stackare till föräldrar, så de kunde fortsätta sina liv. Gå på krogen, supa lite osv.

Hur har ni betalat era föräldrar, på samma sätt som ni antimänniskor klagar över era egna barn som belastning, för att ni förstört deras liv?

Berätta.

Å, jag beklagar att ni blev sjuka. Jag hoppas att ni har ett bra liv ändå utan alltför mycket krämpor.

Härligt att höra att barnen är stora och härliga människor. Det är ju det vi alla hoppas på - att barnen växer upp till vettiga människor. :-)

Blev det bättre, TS?