Elin Krantz mördad i Göteborg (2010-09-26)

Hon var en typisk svensk kvinna som levde i en falsk känsla av trygghet för att hon genom desinformation i massmedia indoktrinerats att gilla mångkulturen och intalats att alla människor är lika. Elin Krantz litade på att politikerna tar ansvar för landet och sin befolkning och att kvinnor kan röra sig tryggt utomhus, även nattetid och även om man är berusad. Hon visste inte att hon ingick i det mångkulturella samhällsexperimentets mest utsatta högriskgrupp, de kvinnor som inte har förstått att svenska politiker gärna offrar deras liv till förmån för ett högre mål; massinvandring och ett mångkulturellt samhälle.

Mordet på Elin Krantz skakade om Sverige. Det kunde ha blivit ett bland alla andra mord på oskyldiga människor. Glömt efter några dagar eller veckor – av alla utom de efterlevande som för alltid blir lämnade med stora oläkta sår i sina liv. Ett av alla brott som sällan blir mer än korta intetsägande notiser i media, effektivt avskalade den grymhet, smärta, skräck, förnedring och orätt som offren har utsatts för.

När politiker mördas, som statsminister Olof Palme 1986 eller utrikesminister Anna Lindh 2003, brukar det heta att ”Sverige har förlorat sin oskuld”. Det ska antagligen tolkas som någon form av uppvaknande. Men i Sverige måste oskulden uppenbarligen förloras många gånger, om och om igen.

Elin Krantz var ingen politiker. Hon var en vanlig svensk kvinna. Men på ett symboliskt plan fick mordet på henne motsvarande dignitet. Mordet var ett symbolmord. Det gjorde tillståndet i Sverige synligt och tydligt som i ett kikarsikte, det visade vad den invandrade våldsbrottsligheten innebär för svenska kvinnor.

Mordet skulle komma att förändra Sverige, eller åtminstone innebära ett tydligt skifte i debatten om invandringspolitiken. Från en naiv och blåögd nation där många i likhet med Elin Krantz ”gillar olika” för att Aftonbladet sagt åt oss att göra det, till att allt fler börjar vakna upp ur den trygghetsdvala som politikerna har invaggat Sveriges befolkning i med försäkringar om hur den fantastiska och lyckobringande mångkulturen ska berika oss på alla sätt.

Varför blev inte mordet på Elin Krantz ett i mängden? Därför att medias vanliga mörkläggningsstrategier inte lyckades. Skillnaden heter internet. Information om mordet bröt igenom gammelmedias tystnadsbarriärer. För första gången blev brutaliteten i ett kvinnomord synlig för stora delar av allmänheten. Någon hade fått nog. Någon läckte bilderna ur polisens förundersökning på Elin Krantz’ döda kropp. Ett av de brott som annars brukar avkodas till likgiltig anonymitet blev plötsligt kött och blod, utsläckt liv.

Genom urskiljningslös massinvandring från länder där brutalt våld är många gånger vanligare än i Norden använder politikerna den egna befolkningen som försökskaniner i sitt mångkulturella samhällsexperiment. Elin Krantz var en sådan försökskanin. Hon var framburen som offer på mångkulturens altare. Hon var tillitsfull, så som vi alla som har vuxit upp i något av de nordiska högtillitsländerna tidigare har kunnat leva i tillit till varandra.

Mellan 1870 och 1970 gjorde Sverige en unik och fantastisk kollektiv klassresa där vi gick från ett av världens fattigaste länder till dess kanske rikaste. Detta har studerats och ofta beundrats genom åren.

Vad som snart blir föremål för liknande studier är den motsatta resan ner i mörkret, hur inom loppet av ett par korta decennier Sverige blir en fallerad statsbildning. Ekonomiskt ruinerat med ett upprivet samhällskontrakt, brottslighet med en råhet och frekvens likt de i extrema bananrepubliker och ett politiskt och rätts-system som inte längre existerar annat än på pappret och som en diffus ide.

När omsorg blir straff

Efter en stunds väntan släpps Ephraim in. Han är kortare än vad jag väntat mig, ungefär 170 centimeter, och smalare. Tyngdlyftarmusklerna på bilderna som cirkulerat i pressen har försvunnit. Han har smala händer och en fast blick, han pekar på korset som han bär om halsen och välsignar mig i Herrens namn. Jag ber honom att berätta om fängelsetiden och han pratar, avbryter sig själv och börjar någon annanstans. Ephraim tycker inte om Salberga. Han vill därifrån.

Dalrymple menar att fokuset på vård hoppar över erkännandet av att ha vållat skada, som han betraktar som en förutsättning för ett förändrat beteende. Yohannes har dömts för att ha våldtagit och mördat ett slumpmässigt utvalt offer, Elin Krantz (27), 2010. Trots en betydande bevisbörda, som bland annat omfattade offrets DNA på hans underkläder, insisterar han på att han är oskyldig, att han är ett offer för en konspiration. Jag frågar om det också är andra oskyldiga som avtjänar straff på Salberga:

– De flesta hävdar att de är oskyldiga, medger Yohannes resignerat.