Citat:
Ursprungligen postat av
letsdoit
Förklaringen - såsom den framställts av polisen - speglar ett par känslokalla individer; helt utan inlevelseförmåga och förståelse för hur deras anhöriga kommer att reagera. Anser man sig ha haft motivation att ta död på sina egna barn, och sedan sig själva samt dessförinnan - har det nu också visat sig - förberett och skrivit ett testamente, gett instruktioner betr. sin begravning mm, måste man också ha haft den tid som erfordrats för att skriva ett mer övertänkt avskedsbrev som inte bara lämnar de närmaste i djupaste chock och med ett oräkneligt antal frågetecken som kanske aldrig kommer att kunna rätas ut. - Den officiella förklaringsmodellen förefaller mer tillrättalagd än trovärdig. De bevekelsegrunder som anförts håller inte streck - med reservation för att det kan finnas mer som inte redovisats.
Testamentet gynnar O:s sida. H:s död gynnar också O:s sida. - Hade H ärvt O hade hon till sin död haft fri förfoganderätt över O:s giftorättsgods (eftersom inget inbördes testamente fanns som stipulerade full äganderätt), dvs H:s resp. O:s arvingar hade sedan i ett tänkt normalfall först efter H:s död fått den kvot av boet som varit H:s andel vid den första bodelningen, dvs. summan kunde ha blivit både mindre och större beroende på H:s dispositioner.
Testamentet - och att troliggöra H:s samverkan/motivation till dådet måste därför sägas ha varit helt oundgängligt för O eftersom det varit det enda sätt på vilket han kunnat gynna sin egen släkt.
Detta förklarar till fullo alla dimridåer som lagts ut i tråden.
Sättet som man gjorde det på kan tyda på att man inte kan inleva sig i anhöriga eller att man inte ville det. Eller att man medveten vill såra. Men i och med att man lämnade sina kvarlåtenskapen till familjerna så tror jag mindre på det sista.
Att man inte kan inleva sig, kan bero på personlighetsdrag, en personlighetsstörning eller också depression. Har man en svår depression kan man inte tänka på någon annan än sig själv i princip, man blir mycket egocentrisk. Men önskan att ordna arvet var mycket starkt. Så det klarade man av trots allt.
Sättet hur avskedsbrevet (antagligen) och testamentet är författat visar att man stänger ut alla känslor, tycker jag. Jag har sett det i relationer där personen har blivit sårad/kränkt, men jag vet inte om det är fallet här.
