Svenska Kim Wall hittad död sedan danska ubåten UC3 Nautilus havererat (2017-08-11)

Hade jag upptäckt att tendenserna fanns hos mitt barnbarn skulle jag göra allt som står i min makt att se till att barnbarnet fick den bästa tänkbara hjälpen[i] i mycket unga [/I]år. Då, och endast då, går det göra något då deras hjärnor fortfarande är någorlunda mottagliga.

De kan aldrig någonsin få tillgång till empati eftersom den delen i hjärnan där det borde sitta inte existerar hos psykopater. Man kan inte tillföra empati på något sätt. Men barnet får lära sig vad som är rätt och fel ur andra människors och samhällets perspektiv och att de själva tjänar på det i längden så kan det fungera ganska bra. Får de inget för det så har de heller inget intresse av att lära sig något.

Morot i stället för piska eftersom bestraffningar inte fungerar på psykopater och - vad jag vet - inte på barn med de tendenserna heller.

Något annat finns inte att göra.

Ja, det var en helvetes tur att PM inte kom undan med sitt avskyvärda brott. Tack svenska hundnosar, kamerorna på Refshaleön och den skickliga danska polisen att de var så snabba och deras excellenta rättsväsende. Hade PM kommit undan är skulle det ha varit en överhängande risk att han hade gjort om samma sak igen. Sexualsadister strävar hela tiden efter nya sensationer och vad vet man vad som kunde ha hänt? Nekrofili? Kannibalism? Det är väl den absoluta botten?

Nu frågade jag helt känslomässigt samt hypotetiskt här.

Om en liten underbar bebis föds in i vår familj eller släkt. Och vi ser detta lilla mirakel växa upp inför våra ögon.
Varje dag, år ut och in. Kanske det barnet är en smula udda. Som slår oss ilsket med spaden skallen, när vi försöker att få det att gå med hem från sandlådan? Naturligtvis kommer vi att finna på ursäkter för det. -Ja men hen älskar ju att gräva, det är ju det bästa hen vet, tänker vi nog.
För vi känner ju detta barnets goda sidor och vi älskar ju barnet. Och barnet är besvärligt och jobbigt. Men vi kommer att förstå, för vi känner ju barnet för deras goda sidor. Och det dåliga beteendet kommer vi att rationalisera bort och skylla på olyckliga omständigheter. (Hur vanligt är inte det? Att föräldrar skyller på lekkamrater och "dåligt sällskap"? "Mitt barn, andras ungar." som tom är ett talesätt.)

Är det inte så kärlek fungerar? Tror du att vi kan se det komma? Ditt eget barn?
Eller barnbarn,syskonbarn? Att det helt plötsligt händer något förskräckligt, helt obegripligt ont.
Efter nästan fem decennier????

EDIT: https://www.svtplay.se/video/18339942/rillington-place/rillington-place-sasong-1-reg

Seriemördaren John Christie i tre delar. Jag har hållit på med del 1 i flera dagar. Eftersom jag tycker att det är väldigt obehagligt. Ändå kan jag inte låta bli att titta. Pga av hans fru. Som trots alla varningstecken, rationaliserar bort sina misstankar och väljer att slutligen tolka det som något normalt, otur och olyckliga omständigheter. Eller om hon förtränger sina misstankar?

För mig är kärlek till mitt barnbarn (7 månader) total. Samma som den är och var till min dotter. Men självklart var jag ändå uppmärksam på beteenden som inte var acceptabla och då fick jag korrigera det på ett sätt som hon tog till sig. Genom samtal och förklaring. Det är sånt vi kallar uppfostran.

Hade jag bara bortförklarat dåligt beteende och låtit det fortsätta så vill jag inte kalla det kärlek. Då hade felet legat hos mig själv - och DET är inte bra för ett barn att inte bli tillsagd om det gör något dumt. Som du vet kallas det rationalisering. Man förenklar och bortförklarar.

Ja, men tror du att vi verkligen ser. Kärleken är ju blind (döv med för den delen).
Min EDIT: i förra inlägget.
Ett filmtips till dig bl.a om seriemördaren Christie. Varför rationaliserar hans hustru bort sina misstankar? Och skulle inte de flesta av oss göra det själv helt omedvetet? För att skydda vårt eget ego. För att inte få våra illusioner och vår egen tillvaro/existens totalt krossade genom att se,verkligen se sanningen i vitögat.
Att vår partner som vi levt för i tiotals år inte är den hen ger sig ut för att vara.
Att den personen som vi höll kärast inte existerade alls! Utom i vår inbillningsvärld. Helt feltolkat.
Förträngning är ju psykets omedvetna försvarsmekanism. Det sker ju på ett omedvetet plan.
Tror du verkligen att man SER allt klart? Som i en skrattspegel av oss själv är vårt sköra psyke.

Jag pratar inte om vanliga barn som är normaltrotsiga, jag pratar om riktigt störda barn, såna som har den sortens Trotssyndrom som man numera, åtminstone i Skandinavien mestadels tack och lov har koll på. Tack vare bl.a att dagis ser sånt om nu föräldrara är så upptagna av att älska gränslöst - utan att se. Såna problem som oftast fortsätter vidare i Tonåren till nåt ännu värre - sen efter 18 års ålder får stämpeln psykopat.

Om du inte har sett de här 2 videona förr så kolla dem nu. Berätta sen om du tror att en vuxens kärlek alltid är så förblindande att de inte kan/vill se sånt här, pga det. Gör man inget åt det så är den vuxna som trots att denna rationaliserar pga outsäglig kärlek medskyldig till det eskalerande problemet i allra högsta grad. Det är därför jag inte kallar det kärlek när man vägrar se problemet. Vägrar man så gör man det för egen bekvämlighets skull för det är enklast för stunden. Inte för barnets bästa.

Det här är otroligt viktigt, så ge den första filmen 26 minuter:

https://www.youtube.com/watch?v=i9GYExnh1yU

....och denna på 15 minuter (finns längre varianter).
https://www.youtube.com/watch?v=YPcWCko5Sz0

Det här är ytterst störda barn med mkt trasig barndom, men det är inte allt. De är som mördarmaskiner. Tror du outtömlig kärlek och rationalisering skulle fungera som terapi på dem?

Tack. Jag ska titta så småningom.
Du missförstår min frågeställning.
Alla föräldrar är inte utbildade psykologer. Alla barn går inte på dagis.
Är du säker på att du själv ser KLART när det gäller nära och kära?
Självklart tycker vi det alla. Men jag undrar.......om vi ser sanningen i nuet. Med facit i hand (backspegeln) faller bitarna på plats. Vad sa tex PMs halvbror Benny inledningsvis? Innan bevisen kom fram.
Han har känt sin bror i 46 år. De träffades nog dagligen i vuxen ålder pga av sina jobb. Är Benny en idiot? Det tror jag inte. Och S som inledningsvis stöttade sin man. Är hon en idiot? Det tror jag inte heller.

Jag backade tillbaka till PMs blogginlägg som handlar om extas. Med hans psykopati i åtanke ses hans jakt på spänning och eufori.
Med det groteska mordet i åtanke så ser man hur hans aldrig mätta hjärna fungerar.
28. sep 2015:
PM beskriver sin syn på tillvaron:
Raketer ger inte samma upplevelse:
Luftballonger funkar:
Nautilus går han igång på, han njuter även av all uppmärksamhet:
Extas-monstret kräver mer och mer:
Kombon UC3 och ett extatiskt mord låg nog på hög placering gällande hans "behørigt censurede liste" i jakten på eufori. Det var nog en riktig stærk lystfølelse när han lättade ankar en sensommarkväll med mycket folk i farten och väntande på det som komma skall. En riktig thrill.

"Du måste vara mer skrämmande".

Omöjligt att få folk som anser att hotfullt = bra att säga att PM betett sig dåligt = hotfullt.

Nu hängde jag inte riktigt med i din tankegång? Lite fler utfyllnadsord hade inte skadat.
Jag syftade på Dorthe Ds hitte-på- historia, som hon gick ut i pressen med.
Samt "hammarmannens" historia. Om han känt sig pressad att leverera lite dramatik eller om journalisten själv brett på och broderat ut det. Smaskiga rubriker säljer! Och saftiga "nyheter" går att säljas. Och numer mobilfilmer och bilder.
Varpå giriga idioter stannar och ställer sig och filmar olycksoffer istället för att hjälpa till.
Sådant beteende borde ge saftiga böter istället tycker jag.

PM och hans bröder levde under exceptionellt usla förhållanden med våld och hot om våld. Kanske de hade bra bostad och pengar? Inte vet jag, men det är verkligen inte det primära för att ge barn ett gott liv.

Du pratar om kärlek, men det är inte kärlek att vägra se. Det är enkelt att strunta i uppenbara problem för att det är enklast för en själv. I normala familjer med vanligt folkvett så ser man de här problemen i ett tidigt stadium och söker hjälp. Att vägra se det som uppenbarar sig mitt framför ögonen är inte gott föräldraskap. Hur mycket man än älskar sitt barn. Idag är folk såpass upplysta att de vet rätt mycket, men givetvis finns det familjer med stora problem.

Man behöver inte vara psykolog för att begripa att det är på gång att hända allt värre och värre saker.

Idag såg jag ett avsnitt av dr.Phil (gör det ibland). Där fanns en mamma som vägrade se det faktum att 2 av hennes 6 barn hade dött under oklara omständigheter i hemmet. Hon var helt lost, karln satt på kåken. Men vad gjorde hon? Hon hade noll självkänsla (pga av hans misshandlingar)och jobbade stenhårt på att få ut den våldsamma pappan från fängelset och lät de övriga barnen bo i fosterhem.

Ja, naturligtvis älskade hon både honom och barnen, men också de pengar hon inte skulle få om hon skiljde sig från honom.

Det finns en massa definitioner på kärlek, helt klart. Hon provade gråtvalsen; att hon var en värdelös mamma och dessutom en värdelös sjuksköterska. Men det gick inte dr Phil på.

Ja, den där Mary Bell har man hört talas om tidigare. Fick barn själv sen. En sån brud skulle
Peter Madsen ha skaffat sig.

Vad sägs om den här tjejen då? Henne vore det väl lagom kul att ha varit förälder till?
https://www.youtube.com/watch?v=LXLcQkIX6dI


Ondska är icke botbart för övrigt.

Ps. Jag litar på danskarna och deras omdöme, de kommer att se till så att herr styckarMadsen
förblir bakom lås och bom tills han dragit sin sista suck. Precis som man i Norge aldrig
vågar att komma släppa ut ABB i friheten igen. Och här i Sverige gäller detsamma för en viss
Anders Eklund. Alla tre alldeles för farliga att ha lösa ute i ett samhälle något mera.