Likt många av er har jag själv en gång suktat efter att få arbeta på UD.
Jag var inte på något sätt tjejen som trodde att hon en gång skulle lösa konfliker, rädda världen från svält, stoppa stora krig, eller för den delen vara den “duktiga flicka” som skulle uppfylla min familjs outtalade dröm att jag en gång skulle bli ambassadör. Jag sökte mig till UD för att jag antog att jag skulle hamna i en miljö bland sympatiska och intellektuella människor och få arbeta mot ett gemensamt mål om att göra världen aningen bättre.
Så här i efterhand kan jag bara konstatera jag har fått en helt annan bild av UD än jag hade innan. Det kanske passar ett fåtal men för den stora massan tjänstemän är arbetsförhållandena och villkoren rent ut sagt miserabla. Alla som frågar mig att försöka ta sig in på “DIP:en” uppmanar därför att ta sig en rejäl funderare.
Det konstiga är att UD fortfarande anses vara en av de mest attraktiva arbetsplatserna för nyutexade studenter, fastän det inte allt för sällan läcker ut skit om UD till pressen. På något märkligt sätt har UD ändå lyckats behålla sin glans från fornstora dagar då utlandstjänstgöring var få förunnat, när det bara fanns “första klass” på flyget och när alla (manliga) diplomater hade assistenter till grovjobb som skulle uträttas mellan minglen under kristallkronorna.
Jag brukar mest läsa FB utan att skriva men tänkte reda ut villkoren, en gång för alla.
Observera därför att inlägget är långt!
Under min tid på UD har jag dessutom haft turen att lära känna nyckelpersoner på UD:s personalenhet (bemanningsenheten där de håller koll på det mesta om tjänstemännen) - och som har berättat en hel del.
När det gäller själva DIP-provet innnefattar det flera steg. Jag tänker inte gå in på just den delen då det redan har skrivits en del om antagningsprocessen. Dessutom är det så att den kan skilja sig lite från år till år. Antalet som har antagits till de olika kullarna varierar, liksom själva komponenterna i proven, och kraven.
Då är det nog mer intressant att veta vilka förutsättningar man ställs inför när man tar sig igenom hela processen. Förhållandena ger samtidigt info om hur man verkligen långsiktigt kan förbättra sina chanser att komma in på DIP:en.
DIP:en är öppen för alla, men tittar man på vilka som har antagits så ser man att majoriteten redan jobbar på UD/ambassad/FN etc, har jobbat på UD/ambassad, eller har någon utomordentligt bra kontakt som ökar ens chanser. Visst, det går att hävda att om du redan jobbar på UD så kan du mer om ex. FN-systemet, SIDA etc. - och därför har bättre chans att göra bra ifrån sig på det skriftliga provet. Mer sant är tyvärr att DIP:en snarare används som en "ventil" för alla yngre förmågor som har jobbat på UD en längre tid under ännu sämre villkor än du som DIP:are.
För att förstå detta måste man veta hur UD-maskineriet är uppbyggt. Enkelt sett kan man säga att UD har “generalister” och “specialister”. Specialisterna anställs i regel för en typ av tjänst och förväntas inte “rotera” (dvs byta porfölj var tredje/fjärde år) Det är ganska vanligt att de kommer från andra departement eller från någon myndighet. Dessa förhandlar sin lön och kan direkt gå in i en mer "senior" tjänst (med förhållandevis bra lön och bättre titel). Problemet för dessa är att det i princip är omöjligt att just rotera. Med andra ord, om du ser en hägrande UD-tjänst och tror att det kan vara en språngbräda till en utlandstjänstgöring så kan du i regel glömma detta (många specialister tror att det går, men efter något år inser att det inte är lönt att jobba vidare).
Basen för generalisterna är just DIParna. Som generalist förväntas du rotera. Nackelen är istället ingångslönen.
Förenklat finns det sedan en tredje kategori knegare. Dessa är alla de som arbetar med tidsbegränsade avtal och med sämst villkor. I många fall handlar det om före detta praktikanter som gratis har jobbat häcken av sig. När de efter sin praktik ska lämna får de plötsligt reda på att de kan få gå in och vicka för någon - eller jobba ett par månader till för en liten peng. När denna tid har löpt ut så kan UD-P höra av sig och erbjuda en plötslig förlängning med ytterligare ett par månader (ibland samma dag som det är tänkt att de ska sluta). Så kan det hålla på i åratal. Nyligen verkade några på UD har skvallrat för Expressen om dettta:
https://www.expressen.se/nyheter/lar...villkor-pa-ud/
UD inte skulle klara sig utan alla dessa pratikanter och vickar. UD-P säger hela tiden att något ska göras, men inget har hänt och enligt min vän på UD-P kommer heller inget att hända.
Den stora möjligheten för den med tidsbehärdade anställningsvillor blir därför att söka DIP:en - och på så sätt få fast anställning. Har du jobbat ett par år på UD så är det därför ganska så naturligt att du kan hitta någon i huset som har goda kontakter med UD-P och därför kan ge goda vitsord så att du i alla fall blir kallad till det skriftliga provet.
En annan väg är natuligtvis de extremt goda vitsorden. Den utpekade upphovsmannen till den berömda listan (
https://www.dn.se/nyheter/politik/ud...-inget-upprop/) hade en redan gedigen S-märkt partibok (bara att gissa vilka som hjälpte till att fösa in honon) innan han började DIPen 2007. I samma klass gick förresten en viss H.K.H. Victoria som inte ens behövde bemöda sig att göra något prov.
En anan sådan anektot bygger dokumentären “Blåst på karriärern” på. Det påstås att den som tog en av de åtråvärda platserna för den kvalificerade personen som beklagar sig i dokumentären var dottern till en f.d. kvinnlig ambassadör. Ambassadören var en riktg arbigga som alla, inkl. dåvarande bemanninshef. var lite rädda för. Att dottern ansågs vara lite småkorkad, lat och hade ett talfel hade man därför överseende med....
Som "hejsvensk" skriver tidigare i tråden är lönen urursel (man ska veta att det finns många som har ännu sämre löner). Lönerna har länge varit katastrofala, vilket bl.a. denna artikel vittnar om:
https://www.aftonbladet.se/nyheter/a...ljer-min-kropp. Kittlande tanke då en av de mer seniora kvinnliga kollegorna i jag själv stötte på under min tid på UD mycket väl kunde har varit ett före detta fnask...
Efter att din ingångslön har satts så är det nästan omöjligt för den stora masssan tjänstemän att få några större lönepåslag. Påslagen sker nämligen vid den så kallade "RALSen" med ett snitt som brukar ligga på 2-3 procent. Om du som tjänsteman inte är nöjd finns egentligen inget att göra då systement är riggat så att UD:s fackförund inte har något att säga till om. Enda möjgligheten till höjd lön är därör befordran (från departementssekreterare till kansliråd). Detta ger ett pålag på ett par tusenlappar. Vet att påslag också ges om du blir gruppchef (fast då är du ju redan kansliråd).
Den andra faktiska ökningen av dina intäkter är i samband med utlandstjänstgöringen då man får olika tillägg. Dessutom är boendet betalt (ja, UD-tjänstemän som har egna lägenheter brukar därör hyra ut dessa när de är utomlands). Har du fru/man får kan du också få ett så kallat "medföljartillägg". Så länge man är i hemmaorganisationen får man alltså inget av detta....
När man sedan har varit kansliråd ett par år (undantaget vår S-märkte vän som nämns ovan – han fick hoppa detta steg) så kommer nästa nålsöga – det upp till departementsråd/ambassadör. Lyckas man inte ta sig upp till den nivån kan man få det svårt med pensionen. Det som gjorde kanske störst intryck på mig var en drygt 70-årig man som jobbade som landhandläggare. Kommer aldrig att glömma hur han gjorde sig till för oss unga tjejer. Jag tyckte att han var lite sliskig men ändå ganska så oskyldig. Tyckte därför mest synd om honom. Fick höra av min kontakt på UD-P att han tydligen gjorde en sväng på P innan han skulle pensioneras. Han hade då berättat för alla hur mycket han längtade efter att få gå i pension. Att han sedan kom tillbaka till en handläggartjänst var därför lite märkligt. Denne man hade tydligen gjort ett antal grava misstag under delar av sin karriär som förföljde honom. Vid den senaste utreserundan blev han hemsickad av ambassadören i samband med sin postering (ska mycket till att ambassadören skickar hem någon). Sägnen säger att han råkade tillfredställa sig själv när en lokalanställd såg detta. Stämningen blev därför lite tryckt och saker och ting eskalerade tills att ambassadören skickade hem denne bedagade man. Att vederbörande berättade för alla att han åkte hem för att hans tonårige son inte trivdes i Paris visste alla på UD var en lögn (UD-P ser allt brukar man säga)...