Citat:
Ursprungligen postat av börsvalp
Ok då sparkar jag liv i denna tråd. Jag ställer mig mycket skeptisk till ifall så kallade mentala sjukdomar såsom ADHD eller Schitzofreni verkligen existerar.
Man kategoriserar människor som beter sig på ett sätt som anses icke önskevärt och så sätter man en sjukdomsstämpel på dem. Ett beteende är inte en sjukdom, lika lite som ett hus är en häst.
Man kategoriserar människor som beter sig på ett sätt som anses icke önskevärt och så sätter man en sjukdomsstämpel på dem. Ett beteende är inte en sjukdom, lika lite som ett hus är en häst.
Hur resonerar du i mitt fall undrar jag då. Jag sökte själv till psykiatrin i sena 20-års åldern och bad om att bli utredd för ADHD. Fick till slut diagnos och medicin och detta är mer än 10år sedan nu.
Diagnosen är en summering av egenskaper/beteenden man behöver arbeta på och medicinen möjliggör det arbetet, kort och gott genom att varva ner en överspeedad hjärna. Som ung mådde jag aldrig dåligt men hjärnan var uppspeedad och mina reaktioner överdrivna, som allt äldre började jag märka att jag inte kunde prestera som jag ville pga av detta och stressen tilltog; jag började må dåligt. Jag fick medicin och "verktyg" till att förstå mina reaktioner och idag mår jag hur bra som helst.
Om jag slutar ta medicinen? Då varvar hjärnan upp och jag börjar överreagera, enligt min omgivning inte mig själv, men jag är inte i närheten av att ta "åt mig" av andras reaktioner och börja må dåligt som när jag var ung. Men jag tar medicinen för att kunna vara "normal" och jag har inga problem med det, jag vill inte att mina nära och kära ska lida för mitt starka känsloliv.
I min värld är detta en sjukdom? Vad "folk" betitlar mitt "tillstånd" tror jag inte jag kunde bry mig mindre om. Vad har "folks" åsikter med mitt liv att göra? Jag har inte träffat någon psykiatriker som tycker att det är en sjukdom, utan att det är en personlighet som får det svårt i vissa sammanhang i vårt samhälle. Samtidigt väldigt lätt i andra sammanhang. Jag har en hög arbetsförmåga och ett starkt kreativt intellekt och skulle aldrig vilja vara utan mina förmågor, det gör livet mycket lätt för mig. Alla människor behöver hjälp att få sina talanger belysta och uppmuntrade, men hur många får det? Hur många stångar sina huvuden mot väggen i fel yrke där de skulle briljerat i ett annat? Hur många hade blivit lysande snickare men tvingas nästan förgås i skolbänken innan de når dit?
Är medicin rätt? Ska det behövas? Det är ju samhället det är fel på? Ingen av oss kan påverka samhället, det är ett hjul som satts i rullning för länge sedan. Medicinen tar bort mina problem här och nu och jag har fullt upp med att leva mitt liv med min familj och uppfylla våra drömmar. Tycker varje sekund som spenderas på att försöka oroa sig en massa hit och dit är fel spenderad. Du lever en gång, funkar något för dig GÖR DET. Funkar det inte GÖR DET INTE. Resten är dina egna hjärnspöken.
Mvh,
LL
__________________
Senast redigerad av LagomLagom 2012-04-15 kl. 00:12.
Senast redigerad av LagomLagom 2012-04-15 kl. 00:12.