Stort "R" i slutet på runsvenska

Det gäller dock bara r-stammar som redan hade /r/ i ändelsen och omljud från synkoperat /i/ i pluralformen. De flesta andra deklinationer hade ingen sådan växling utan bara -R.

broðer = broðir
broðriR = brøðR

Sen fanns det en del substantiv och adjektiv där -r redan ingick i roten och där det inte kommer från /z/ såsom fager, vinter och dyr där r-ett inte är en böjningsändelse, en snabb jämförelse med västgermanska språk där /z/ bortföll i utljud visar att r kvarstår där (fair,winter,dear). Dock så kan /z/ bli /r/ i västgermanska kognater om det är ett enstavigt ord och inte efter en grammatisk ändelse såsom Ty mir och Tier som hade -R i dess runsvenska kognater meR och diuR

Det existerar inget språk där man kortfattat och uttömmande kan säga ”hur det uttalas”. Allra minst runsvenska, som ju täcker ett stort område i tid och rum.

Det fanns ett ljud som i indoeuropeiska är rekonstruerat som [s] och som i vissa (trycksvaga) positioner har övergått till [r] i svenska. Ljudet har idag oftast försvunnit (i samband med stavelseförkortning), men finns kvar i verbens presens-[r] och i substantivens plural-[r] (tex i ”man stenar henne med stenar”) samt i en del stammar, tex kora och förlora. Dock inte i tex vacker och fager.

Detta ljud skrivs med yr-runan (som ser ut som en eldgaffel). Ord som är rekonstruerade med detta ljud bokstaveras med ett [R] (eller ibland med [z] när man refererar till urnordiska eller urgermanska).

Det andra [r]-ljudet, som motsvarar indoeuropeiskt [r], skrivs med reidh-runan (som ser ut som ett stort R) och som bokstaveras med ett [r].

Så, vilken ljudresa har detta [R] gjort, i tid och rum, från att starta i [s] till att landa i [r]? Ja, den som det visste! Frågan kompliceras av att det finns även en massa andra ljud att hålla reda på, som helst inte ska krocka i rekonstruktionerna. Själv hade jag hemskt gärna föreslagit att [R] uttalas [th]-aktigt – om det inte vore för att [th] ju redan finns på plats. Liknande ljudtrafikproblem uppstår med (så kallat) [h] och [g] i diverse positioner.

Andra förslag på [R]-uttal – som inte imponerar – är skånskt [r] och engelskt [r]. För min del får man gärna tagga ner tvärsäkerheten i att reidh-[r] uttalas rullande.

Tecknet yr är nog inspirerat av grekiska Ψ (psi) som sägs ha använts för olika [s]-aktiga ljud lite här och var i antikens utkanter.

Fornnordiska över lag sträcker sig en stor tidsrymd mellan synkopen och Kalmarunionen och hade åtskilliga dialekter varav inte alla ens skrevs ned, den fornnordiska dialekt som ovansiljanmålen härstammar var annorlunda från landskapslagarnas fornsvenska och det fornnorska norröna skriftspråket redan då.

https://youtu.be/UsjSAFbBSFc
Bra video.

Den standardiserade 1200-tals fornisländska man slentrianmässigt finner i böcker kan ses som ett pedagogiskt verktyg och är bara ett axplock. Till exempel så stavas de tre ändelsevokalerna i~u~a vilket sällan var fallet i de medeltida handskrifterna och sannolikt inte heller talspåket.

Ja. isländska är till inget hjälp när man ska rekonstruera "yR" sitt ljudvärde. Mycket tyder på att r och R smällt samman redan innan isländingarna först befolkade island, då det fasades ut mycket tidigt i västnorska dialekter. Däremot var det vanligare i öst och användes i götaland helt inn i medeltiden.

Det danska R försvann runt år 900, och började fasas ut runt jelling. då byttes nämligen -R ut mot -r om det följde -ð, -d, -t eller -þ. Exempel är hur namnet Harald, som innan var HaraltR, nu skrivs med reið: "Haraltr"

Va gäller ljudvärdet för -R, grundar det i sig som en övergångsform mellan det gotiska och forngermaniska -z i slutet av ord. Och skulle då teoretiskt likna uttalet till färöiskans och engelskans r. Som inte är rullande eller skorrande.

Andra liknar det med r-ljudet i ord som Svor, eller fjor, vilket ofta devolveras i "fjol" och "svol" men också omvänt, som i østnorskans "skall" som ofta uttalas "skar".

Problemet är, att dessa ovanstående uttal, säkert träffar blink ganska nära utfasningen av -R. (900 i danmark, 1000 i sverige och 700 i norge.) Om man går tiigare tillbaka, uttalas -R nog likare "s" eller "z".

Jag copy-paste:ade dem från wikipedia...

Jo, men det du beskriver är 'Lektion 2', som jag själv jobbar på att begripa...
Men exemplen du gav, fager, vinter, dyr, avslutas väl med Reid (ᚱ)?
Samtidigt kanske du kan förklara varför Mjölner skrivs med Yr (ᛦ)?

Intressant.

Jag har ibland funderat över varför det fanns två olika r-runor, men av någon anledning har jag aldrig kommit mig för att forska något vidare i saken. Men det är sant att jag har sett att många (rekonstruerade) forngermanska ord slutar på ett z, och det är alltså samma ljud som "yr"-ljudet?

Och ja, även på ett så närbesläktat språk som engelska heter ju "kora" och "förlora" "choose" och "lose". Ja, s-ljudet finns ju till och med kvar i svenskan i sidoformerna "förtjusande" och "förlust".

Och att "yr" skulle kunna vara besläktat med grekiskans "psi" är också en mycket intressant teori. Jag har förresten undrat ibland varför grekerna behöver den "onödiga" bokstaven, när de lika gärna bara kunde ha skrivit "pi" och "sigma" i stället. Men om det rör sig om ett gammalt särskilt ljud i urindoeuropeiskan, så blir det mer förståeligt.

Ett problem när man ska diskutera yr-runans uttal är hur [g] uttalas (alltså det ljud som i äldre tid stavas med runan som ser ut som ett X och som på fornsaxiska heter giefu). Det sägs att vad vi idag betraktar som [g]-ljud är en ganska sentida uppfinning, och att giefu-runan betecknar ungefär ett skånskt [r] – eller egentligen ett [w] med öppen mun. Åtminstone i fornsaxiska så snackar vi typ 1300-tal innan det moderna [g]-ljudet gör entré.

Man ser tydliga spår av förväxling av [g] (giefu) och [w] (wynn-runan som liknar ett P); tex att svenska lag, sorg, stuga och brygga motsvarar engelska law, sorrow, stove och brew (eller att mage heter mave på danska).

Man ser dock ingen förväxling av [R] (yr) och [g] (giefu) – vilket tyder på att dessa ljud är helt olika.

Det man ser är att [R] förväxas flitigt med [s] – tex svenska var och engelska was – och att [R] äts upp (och försvinner) av ett föregående [n] eller [l].

En annan grej är att vissa [th]-ljud förväxlas med [r]. Att tex budhk blir burk får mig att grubbla över om inte [r] varit rundat, eller läspande, snarare än rullande. I så fall kan ju istället [R] ha varit rullande. Vikingaspråket blir då ungefär som hur västgötar uttalar vacker och rör; wâker, wôr.

Ett sje-aktigt [R] (eller [r]) är naturligtvis också tänkbart, förutsatt att man inte anser att [h]-runan uttalas sje-aktigt i vissa positioner.

Det finns faktiskt en del spår av gamla r-aktiga ändelser i fornsaxiska, varav ett överlevt till modern tid, nämligen pluralen children. Äggula heter agergelu, kalvar cealfru, lamm- lambra-, bröd(smulor) breadru, dager dogor …

Tack för ditt svar. Mycket uppskattat.

Man kan även jämföra:
* morgon - morrow
* båge - bow
* märg - marrow
* dagg - dew
* låg - low
* såg - saw

Vi har ju också det numera ålderdomliga eller religiöst färgade "brethren" (idag skulle man hellre säga "brothers" i de flesta fall).

I många runinskrifter som i den välkända handskriften codex runicus stavas g mellan och efter vokal med "h". Inte så förvånande med tanke på att språkljuden var en frikativa liksom i dagens nederländska. Stavningen "gh" fortlevde ändå in på 1600-talet i svenska.

Övergången i vissa språk och dialekter till antingen w/j eller ach-ljud kommer lätt med den vetskapen.

Jag har svårt att tro att skillnaden mellan gement "r" och kapitalt "R" i translittererad runskrift bara skulle motsvara skillnaden mellan mjukt "r" och hårt rullande dito eller skånskt gom-"r" heller. Det skulle kännas vara slöseri med tecken och meningslöst på något sätt.

Värdelöst vetande måhända:

Min första son talade tidigt men hade problem med att säga "r" ordentligt. Han sade ungefär "tjappa" istället för "trappa". Det rådde en talpedagog bot på, med den enkla övningen att istället säga "tdappa". Det fungerade. Efter två veckor med självträning och hjälp från far och mor, sade han "trappa" som vore han född i Newcastle eller Aberdeen.

Det fungerade som ett sätt att förstå hur tungan skall hållas ungefär och övergången till riktiga "r", mjuka eller hårda rullande blev väldigt enkel.

Själv använder jag mest halvhårda "r". Ungefär som de flesta på SVT. Ibland använder jag hårda rullande "r" när jag vill framhäva något, som att säga "RÄTT" när någon säger något klokt.

Måhända ett tips för en viss partiledare, men hon bjyj sig nog inte så väjst

Några utsvävningar om talfel och dialekter på slutet.