Stort "R" i slutet på runsvenska

Stort "R" i slutet på translittererad runsvenska eller fornnordiska ord. Vad har det för betydelse, jämfört med gement "r" inne i texten?

Är det besläktat med knívur på Islänska eller i litterära, nej prosaiska, dock ofta folkliga sammanhang som "dummer" eller "feter" och liknande? (tråkiga exempel måhända) Jag ger ett fint exempel: "Vacker".

Tack för era svar i förväg.

Är inte R och r bara olika ljud?

Så kan det vara, men vid latiniserade översättningar görs en gåtfull skillnad jag inte förstår, och det var frågan.

Jag har sett att de fonetiskt tycks låta lika på modern Svenska, ja, även på våra moderna grannspråk. Det går att se att "r" används som vårt "r" om man läser texterna, men så slutar många ord med "R", som också tycks låta som vårt moderna "r" om man vet ordet som står skrivet.

Jag skulle kunna sitta och leta upp texter, men jag skulle kanske villa bort mig. Jag har sett fenomenet i alla fall.

Påhittat ord: vakR=vacker. Kan det vara så ? Jag driver ingen tes, jag undrar bara. Jag vet inte ens om ordet vakR existerar.

Det finns två r i den yngre ('vikingatida') futharken:
Reid-runan (ᚱ) som 'översätts' som litet r.
Yr-runan (ᛦ) som 'översätts' som stort R.

I de flesta fall av vikingatida runskrifter är Yr-runan (ᛦ) i slutet av ord en pluralindikator:
Ordet 'Bröder' skulle således avslutas med Yr-runan (ᛦ), medans 'Bror' skulle avslutas med reid-runan (ᚱ).

Yr-runan (ᛦ) förekommer även inne i ord med innebörden flertal eller mer/mindre än.
I följande exempel är det r som på runskrift skulle vara Yr-runan (ᛦ) understruket:
bättre, rödare, kallare, flera, några.

Yr-runan (ᛦ) förekommer även i posesiva pronomen där dessa omfattar fler än en person:
era, deras, våra.

Man måste dock ta i beaktning att i den äldre futharken (före vikingatiden) motsvarade Yr-runan (ᛦ), ett z-liknande ljud, och ännu senare runskrifter (efter vikingatiden) blev den istället Y.

Så har jag tolkat det i alla fall.

Tack för den saken. Nu fick jag något att fundera över och blev lite klokare hoppas jag.

Om jag förstod dig rätt, så skulle det påhittade ordet "bolR" kunna betyda bollar, dvs. boll i pluralis, som ett exempel.

Ett skämt som tack, måhända mossigt: Om han som skulle lära sig Tyska: "Han kom till dass och där blev han sittande"

Hur gjorde du de där tecknen!?

Förklara dig din trollkarl!

Jo, R lät troligen ungefär som engelskt r idag, medan r var ett tungspets-r som i ros på rikssvenska.

Lite mer rim och reson:
"Han kom till dass och där blev han settnas"
Variant:
"Der, die och das och där blev jag settnas"

OnT: är det inte rätt märkligt att man så länge höll fast vid R-runan i den yngre runraden, fastän det ljud den betecknade verkar ha varit på utdöende och distinktionen R/r vad jag förstått aldrig var betydelseskiljande i ett enda ord? Andra ljudpar som t/d och k/g såg man uppenbarligen inga problem med att beteckna med en enda symbol!

Enligt Rune Palms bok Vikingarnas språk, som jag händelsevis läste häromdagen, är R "ett frikativt r-ljud, det vill säga att r uttalas slappt och utan rullning".

Däremot vet jag inte hur man skall förklara ljudet i termer av ljud i nutida språk. Kompetenta jämförelser mottages tacksamt.

Är det inte rätt vanligt i modern stockholmska? Tjeckiskans ř kommer väl också i närheten.

Om du säger det, så. Tack!