Stort "R" i slutet på runsvenska

I Östgötskan, (och den är viktig hur alla än hatar den), så kan man ha nästan alla "r" om man vill, beroende på vad ordet är. Nu är jag inte infödd Östgöte utan mest Upplänning men även Södermanlänning.

Jag är Upplänning-Södermanlänning-Östgöte

En sak jag lärt mig, det är att inte uttala namnet på djuret Räv med Amerikanskt mjukt "r" och "ä" uttalat som "e". Det tog ett par månader eller ett halvår att lära för att slippa hånet. Uttalet var fastbitet dock, andra ord kvar

Jag hånade mina nya vänner genom att upplysa dem om att det heter inte "bjuck" utan "Buick" och det heter inte "Puck" utan "Puch".

Många säger Östgötskan är den fulaste dialekten av alla, men jag avstår från att värdera dialekter, för jag älskar alla. Den har vokalglidningar eller diftonger som får Danskar att riva sitt hår, eller kanske tvärtom. Jag kunde tala med Danskarna på mitt arbete förr, det sade de till mig; att jag var betydligt lättare att förstå än de andra.
Mina ungar som nu är vuxna män talar på ett sätt som är annorlunda från deras kusiner i Fjollträsk, och den saken har de fått kommentarer om från sina släktingar, haha.

Jag har aldrig kunnat lära mig att tala Östgötska, men kan härma delvis. Men "R" det kan jag uttala på ett par eller fler sätt
Han talar normala "r" utom ibland, ofta lite lätt rullande i huvudsak faktisk:

https://www.youtube.com/watch?v=csRqxVXR-N0

Stort tack till dig för att du tagit upp denna fråga!
Jag hade undrat detsamma i många år men kunde inte hitta mer eller mindre tydlig förklaring varför det fanns 2 olika runor för samma bokstav med tanke på att även yngre futark har denna (extra) R fast den innehåller enbart 16 runor! Det är jätteintressant varför denna R var så viktig att man gav denne en speciell plats bland andra 15 yngre runor fastän många andra äldre runor voro kastade bort?

Ja, och det finns väl en del ordpar i svenskan; lugg/luv, uggla/uv, hagtorn/havtorn, sagg/sav, vägg/väv …

Det som skiljer dessa varianter lär vara om [w] har uttalats med rundad eller öppen mun. Man kan då tycka att detta borde utesluta förekomsten ett samtida r-ljud med öppen mun.

Ah, tusen tackk till dig! Det här är rätt fantastisk förklaring och du är härlig språkvetare! Har aldrig tänkt mig eller läst något liknande.
Om jag får fortsätta analogi så vill jag lägga till att plural form i engelska också har denna R som (-s) medan i svenska har vi R som (-r) i plural. Lysande! Nu är det alldeles klart för mig med denna runa

Jag har aldrig förstått mig på de där Germanska språkändringarna som beskrivs i tråden. Tack för det, jag måste läsa igenom flera gånger och försöka förstå.

Jag är bättre på att göra ritningar eller sköta en svarv

Jag undrar till och med varför futharken behövde krympas överhuvudtaget.

Jag tänker att en massa skrock – och dåtidens PK-skräck – spelar roll i avskaffandet av tecken. Runorna (dess form, namn, uttal, betydelse) användes i ramsor, besvärjelser, lottkastning och kommunikation med högre makter.

Gamla runraden är uppdelad i tre grupper (senare benämnda Frös ätt, Hagels ätt och Tis ätt) med åtta tecken i varje. Alla tecknen ansågs kanske bilda motpoler på ett trixigt sätt (typ tur/otur, rik/fattig, osv).

I nya runraden har man fortfarande kvar ungefär dessa tre grupper, fast med bara sex tecken i varje (alltså har man uteslutit 6 tecken, dvs 3 x 2). Det är kanske snarare kultur än fonetik som påverkar vilka tecken som blir så impopulära att de försvinner.

Fast ett problem – för att upprätthålla runmagin – borde ha varit att språkljuden förändras. Exempelvis borde ju [j]-runan få svårare att symbolisera årsväxt när [j]:et i ordet år/äring försvinner. Att [w]-runan försvinner kan ha samband med att [w] försvinner i ulv, orm, ull mm. Att [e]-runan försvinner kan bero på att dess namn Ewaz ”häst” börjar uttalas jór. Att [p]-runan försvinner kan bero på att dess namn – typ Perthaz ”häst???” – blir obegripligt för en yngre generation.

Att Ing-runan försvinner han ha politisk-religiösa orsaker. Oklart vad Inge (östsvenska Yngve) egentligen betyder, men det bör ha varit ett rejält skarpladdat ord.

Att runorna Dag och Odal försvinner kan bero på att … ja … Kanske platsbrist i nya systemet? Fast det verkar ju också som att runor byter namn/betydelse och därmed lägger beslag på andra runors funktion. Kan tex Sol ha konkurrerat ut Dag (för Sol verkar ju ha hetat typ Segel innan)?

Som jag nyss var inne på så tror jag man ska tänka mer kultur än fonetik. Att Yr-runan byter namn till Älg (och därmed blir tecken även för nån form av [ä]-ljud) kan höra ihop med att Ur-runan byter betydelse från ”uroxe” till typ ”ur & skur”. Vilket i sin tur kan höra ihop med att uroxen blivit utrotad (och ersatt av älgen som det mest legendariska bytesdjuret).

Kan inte sluta att beundras av de nya kunskaperna jag skopar upp ur dina inlägg
Det där med (w)ulv, (w)orm, (w)ull, (ye)år var lysande! Vet inte varför inte jag kommit på denna information tidigare. Kan du alltså rekommendera några källor att ytterligare läsa på i detta ämne?

Enligt wiki:
"Yngve, ibland stavat Yngwe, är ett fornnordiskt mansnamn som troligtvis kommer från ett gammalt gudanamn med oklar identitet (se Ingwaz)."

Jag läste också att Yngve var en hövding som en av de första kommit med sitt folk att bebo det forngamla landet Sverige och sen blev han hyllad som en halvgud som var jämlik FrejR.

Det här togs upp i ett motsvarande exempel i en annan tråd för kanske ett halvår sedan.

Hittar inte den nu vid kort sökning, men någon annan kanske minns bättre eller söker bättre.

Vet att det fanns bra svar om "fenomenet" där.

Läs om skillnaden mellan Gotiska och andra Germanska språk, så får du många saker att fundera på...

Där ser man saker som "Ingwaz"

Tyvärr dog väl den siste Gotisk-talande människan på Krim för ett par hundra år sedan. Man kan tro att Gotiska skulle vara orelaterat till runsvenska, men icke så. Det är bara så ännu mer föråldrat. På Rökstenen kan man finna referenser till Goterna. "meðr hraiðgutum" och annat.

Jag tycker inte det finns några fixa-rubbet-källor. Mitt tips är att studera allt smått och stort man råkar komma över – uppsatser, snack, reportage – och sen själv formulera varför man tror på, eller misstror, saker som framförs. Tex Gösta Bågenholms doktorsavhandling ”Språk och arkeologi i norra Östersjöområdet.”

En annan sak: Jag brukar reta mig på att språkhistoria är så PK-anstruken. Men en tröst är att Sverige ändå är rena lyxsemestern jämfört med Mellanöstern; där religiösa aspekter, kring både arabiska och hebreiska, helt proppar upp det fria tänkandet. Det sägs att man som språkvetare (eller utgivare) i de kretsarna kan förlora inte bara anslag, utan även fan-vet-vad, om man påpekar det mest uppenbara.

Det uppenbara – med anknytning till trådens [r]-problematik – är tex att det tecken som motsvarar den hebreiska [r]-bokstaven Resh, ר, egentligen är menat att beskriva TVÅ helt olika ljud. Forngreker verkar ha uppfattat det ena ljudet som Rho, Ρ, det andra som Delta, Δ (när de kommit i slang med systerspråk till hebreiskan).