Döden - samlingstråd

Det råder ingen för förvirring i universum förutom i människors och andra varelsers funderingar(filosofi. tro) som ger upphov till trådar likt dessa, den här tråden är t.ex. inget annat än den gamla desperata materialistiska behovet av att reducera allting som finns till beståndsdelarna vilket är en felaktig observation av verkligheten som forskarvärlden idag beklagligt i stort anslutit sig till och nissar som TS basunerar ut som präster för denna skeva verklighetsuppfattning. Universum fungerar annars i enlighet med lagarna som utgör den med en perfektion som är bortom människans intellekt att förstå idag, naturlagarna behöver tack och lov inte sanktioneras av människors tro för att verka, bara då vore kosmos kaotiskt och förvirrat.

Vill man inse meningen med livet måste man sluta leta efter den med hjälp utav intellektet, och sätta igång med att observera det som pågår i ens eget inre, successivt blir man då mer medveten om det som verkligen pågår och som är värt att ta hänsyn till.

Aaah, skönt med ett vettigt inlägg äntligen.
Du har helt rätt.

Mindre tänkande, mer varande i nuet.

Alltså, både tänkandet och vetenskapen har sin plats, det behövs verkligen inte mindre av detta men man bör inse deras begränsningar. Jag hävdar att vetenskapen står handfallen inför 'problemet' med medvetandet. Filosofin har åtminstone benat ur fisken.

Problemet är, att om man överger det filosofiskt-vetenskapliga tänkandet kring detta lämnas fältet öppet för diverse pseudovetenskap, religion och liknande mög. Dessutom går det inte att sluta tänka.

Men absolut: Mer varande i nuet

En effekt som uppstår vid meditation(även för folk som bara hållit på i några år med simpel ''mindfullness'' teknik) är att saker man alltid identifierat som en del av sig själv, som utgör del av ''personligheten'', t.ex. tankar eller känslor är någonting som skapats, lagts på med tiden, inte någonting man egentligen är, en tidig insikt är sålunda att det finns en skillnad mellan det skapta och skaparen. Även kroppen och allt man identifierar som sig själv är en ackumulation av minnen(även gener är minnen, information)och materia man lånar från planeten genom intagning av föda, maten man ser på tallriken blir bokstavligt talat den kropp man har, brödbiten eller bananen blir till människokött, är man detta? Vem är ''jaget''?(mer om detta nedan).

Det människor bör fråga sig och följaktligen studera med sig själva är vem det egentligen är som iakttar informationen som når perceptionen. Inte förrän då blir det intressant. Att fördjupa sig i den 'tysta iakttagaren'', är nyckeln för att låsa upp och förstå mysteriet med livet som folk undrat sedan tidernas begynnelse, frågor som, varför finns jag eller någonting öht, vem är jag, vad händer efter döden, finns en skapare/Gud? Vad är livet för något?

Sådana livsförändrande insikter har alltid varit tillgängliga för alla som lär känna sig själva på djupet av sin varelse, problemet är bara att världen utgörs av människor som inte insett behovet och allvaret med att leta på rätt plats. I det existentiella förvirrade tillståndet letar människan förgäves utanför sig själv efter svaren genom att studera effekterna, eller det skapta i fenomenvärlden(vetenskapen idag). Orsaken, anledningen, skaparen bakom allt förblir dold för världsliga människor tills vidare. Det ligger i sakens natur att man själv behöver upptäcka svaren genom anskaffad personlig erfarenhet och ingen kan annat än visa någon annan vägen, vägen är således något man själv behöver vandra m.a.o och det kräver disciplinerat arbete, med det sagt så blir man tidigt medveten om att det inte finns något egentligt ''jag'' som du var inne på, medvetande är i själva verket icke-lokalt om man fortsätter att undersöka saken ytterliga(hjärnan och nervsystemet är en tillfällig fixeringspunkt för en liten det av medvetandet som huserar i kroppen en tid och evakuerar igen när kroppen inte längre är livsduglig)det går därför t.ex. aldrig att dö eller sluta ''uppleva'' eftersom det just inte finns någonting som kan ''upphöra'' eller dö, alla ting förändrar bara sin form, även medvetandet omformar sig och anpassar sig till en ny behållare(kropp) efter ''döden'', dessvärre vet folk bokstavligt talat inte vad de är och det är världens tusenåriga problem, för världsliga människor orsakar en massa problem som religioner, ideologier och mardrömslika teknologier p.g.a att man inte är införstådd eller i harmoni med livet.

Där nånstans förlorar du mig, om du nu hävdar nånting vetbart.

Jag har själv upplevt medvetandet frigjort från tid och rum; i.e. evigt, vilket i och för sig betyder utan slut - och därför odödligt. Men ingenting i upplevelsen garanterar att den inte har ett ursprung i min hjärna, och därför kan äga rum utan den.

Jag säger inte att du har fel, men det känns som du extrapolerar din upplevelse till nånting som liknar religiösa föreställningar om reinkarnation.

Så fint och bra skrivet, visa ord, jag håller med i varje ord.
Jag ser att du har kommit långt i din resa.
Är upplysning något som "du" siktar mot så att säga? Eller är "du" där redan? Om man får fråga.

Enligt Schopenhauers metafysik finns ju Livsviljan bortom tid och rum, vilka bara är åskådningsformer för de individuella existenserna i sinnevärlden. Men lika lite som Paradigmskifte har han några egentliga bevis, även om jag själv tycker att det är ett av de rimligare metafysiska system som någon har hittat på.

Jag vet inte vad du har upplevt och i vilken kontext(e.g. år av andlig träning eller trauma som ndu) om du nu inte vill ge mig en mer utförlig förklaring men det låter som du fått en tillfällig frigöring av kroppsligt medvetande , s.k upprinnelse till en samadhi upplevelse.

Det ända du kan lita på är det som utgår från din egen erfarenhet, inget jag hävdar är kunskap för någon annan än för mig förutom om någon genom sin egen erfarenhet kan verifiera att det jag påstår stämmer(vilket jag alltid uppmanar alla att undersöka), i ditt fall är du därför osäker på huruvida vilken roll hjärnan spelat i din upplevelse och det är dessvärre ingen kan jag hjälpa dig med att reda ut, bara du kan det. Angående ''reinkarnation'' så är det andligt upplysta som inspirerat religioner(i synnerhet Sanatana Dharman) och inte vice versa.

Vilket påminner mig att jag bör återbesöka Schopenhauer. Annars är det mest hårresande jag läst om medvetandet Tractatus av Wittgenstein. Inga utbroderingar, utan rätt på den logiska rödbetan.

"Bevis" kan man hitta själv genom egen erfarenhet, insikter och upplysning.
Problemet är att det lämnar denna dröm som består av illusionen av materia osv., och blir därmed omöjlig att förklara med ord för andra.

Det låter som att "du" har haft en spirituell upplevelse, men sen tog egot/lilla jaget/tänkandet över igen och du föll återigen i sömn.
Ganska ovanligt att man kan göra så tvära kast mellan "uppvaknande" och "falla i sömn" igen.
Du borde gå tillbaka till det där som du upplevde, och stanna kvar i de trakterna istället för att falla tillbaka in i tankarnas värld och grepp.

Psykedelier upprepade gånger med mellanliggande perioder av meditation och kontemplation. Så, en kombination av trauma och andlig träning skulle man kunna säga.

Upplevelserna knöt dock an till något jag kände igen akut. Min arbetshypotes vid tiden var att jag mindes antingen fosterstadiet eller åtminstone spädbarnsåldern; ett varande icke kontaminerat av språk eller kategorier.
Absolut, men det händer även att individer som har andliga upplevelser får bråttom att förankra dem i ett system, vilket vanligtvis blir (närmast tillgängliga) religion.