Citat:
Ursprungligen postat av
Flechette
Det blev nog lite otydligt här; trådstarten handlade om att enbart rada upp andra kvinnors liknande upplevelser, ja. Sedan tyckte jag att tråden började glida in på lite andra vinklar (mest genom de män som svarade). Det var mer "vad tråden handlade om senare in i den" (varför folk beter sig som de gör, vad som kan göras åt det) som jag menade.
Jag tycker inte att TS kan hållas personligt ansvarig för det dåliga beteende som riktats mot henne. Jag tror att vissa andra här tycker att hon kan hantera det dåliga beteendet eller försöka undvika det genom att anpassa sig, men jag tycker att det är tråkigt och fel på precis samma sätt som att man ska bli nedslagen bara för att man går in i "fel kvarter" på väg hem från krogen. Det hade varit mycket trevligare och bättre för alla om vi kunde få bukt på det dåliga beteendet så klart.
Den mest logiska anpassningen är ju kanske att skippa dejtingsidor helt enkelt. Tycks ta fram de sämsta sidorna av folk.
Citat:
Vilket utfall jag vill ha? Eheheee...
Klart att man vill få uppmärksamhet från det motsatta könet och känna att man "duger" och att man har möjligheter att inleda relationer med personer som man finner intressanta. Jag ser det som att vara "sitt bästa jag" snarare än att kompromissa sin egen identitet. Om jag går ned 10kg och blir mycket mer vältränad - är jag då fortfarande mig själv? Om jag bestämmer mig för att börja plugga på universitet och får fem år av högre utbildning och genom det slipar mitt intellekt - är jag även då mig själv? Om jag (med samma kropp) ber en av mina fotograf-kompisar plåta mig i perfekt ljus med bra kläder och byter bort den där bilden i halvkass motljus där jag ser ut som en säck potatis - är jag då mig själv? Ja du fattar... I mitt fall har det handlat om internet-dejting och att man måste komma över det första hindret - matchningen. Kommer jag väl till dejten är det ju mer personlighet som avgör, men som du säkert förstår av statistiken så krävs det väldigt mycket puts på fasaden för att ens komma till första dejten.
Njae, det beror väl på. Vill man själv tappa 10 kilo eller läsa den där utbildningen bara att man kanske inte gjort sig det besväret om man haft den perfekta partnern redan, så visst. Men att ändra på sin kropp på sätt man inte själv egentligen önskar eller skaffa sig en karriär man egentligen inte vill ha eller trivs med för att göra sig mer attraktiv, då är det ju iaf i min privilegierade värld värt att fundera på om det verkligen är värt det, om den/det man får kommer att vara så bra på riktigt.
Vad gäller bilderna så är det väl rätt jämförbart med att söka jobb. För den enskilde kan givetvis snyggare (fortfarande "ärliga") bilder eller ett bättre personligt brev göra skillnaden. Sett till strukturen så lär det inte bli fler ligg, förhållanden eller jobb av detta, utan det bara fortsätter att höja ribban för alla in absurdum. Jämförelsevis att man inte måste ha den språkliga kapaciteten av Shakespeare för att jobba med att städa tågstationer.
Citat:
Jag respekterar fullt ut hennes rättighet att klä sig precis hur hon vill och säga/göra precis som hon vill, och om hon kör på strategin "take it or leave it" så är det kanske en bra strategi för henne, vad vet jag. Hur jag tolkade diskussionen kring det var att hon var missnöjd kring utfallet, och då kom folk med rekommendationen "kanske ska du tweaka dina inställningar lite?" varpå hon inte riktigt gillade det. Jag tycker att människor är komplexa, och att man absolut kan visa upp olika sidor beroende på vad man vill åstadkomma. Jag har en sida på jobbet, en sida hemma, en sida med mina närmsta vänner, och en sida med andra. Beroende på sammanhanget kan man dra olika skämt, använda olika språk och olika jargong. Om hon vill ha mer "propra" killar som gillar lite mer klassiskt "wine and dine" så kanske hon kan testa att klä sig mer konservativt och sedan "avslöja sina mer busiga sidor" längre in i relationen. Det tycker inte jag är att kompromissa på integriteten - det gör bara henne till en mer mångfacetterad människa.
Jo, men då är väl risken att hon lägger ner ganska mycket tid och emotionellt engagemang på någon som när han får veta det lämnar henne, kanske på ett otrevligt sätt. Men för all del, om den strategin man inte tillämpar funkar kan det ändå vara värt att testa alternativen. Tanken är nog att någon ska se henne och tycka att hon är perfekt precis som hon är. En tanke som du verkar tycka är ganska naiv i dejtingsammanhang?
Citat:
Här kommer vi till något intressant: jag tror att många män inte ser skillnad på mäns och kvinnors dragning till varandra. Precis som du skriver tycker nog många män att kvinnors liv är en dans på rosor. Varför? För att om rollerna hade varit precis tvärt om och en kille hade haft lika många matchningar på Tinder som gemene kvinna så hade han varit en legend. Killar behöver dock sällan känna sig osäkra i kvinnors sällskap, så vi har svårt att se varför mycket uppmärksamhet skulle vara ett problem - vill vi inte ha det så viftar vi helt enkelt bort det och så är det bra med det. När killar hör vad tjejer har för möjligheter tänker de på en rockstjärna back stage efter en konsert - de missar dock när samma rockstjärna blir följd av paparazzi och ständigt måste ha livvakter runt om sig.
Ja. Alltså det är klart att det är ett privilegium att kunna välja bland många tillgängliga sexpartners. Även om de tillgängliga inte ens känns intressanta har man iaf möjligheten att trösta sig med lite ytlig och billig bekräftelse eller skaffa sig en gratis terapeut att gråta ut om sina problem till medan vederbörande tålmodigt lyssnar i hopp om att senare få komma till. Men exemplet med otrevliga män på dejtingsidor är ju ett ganska bra exempel på hur det där smörgåsbordet i själva verket är något av ett minfält där somliga saker kan explodera när man går förbi eller också är de dödligt giftiga om man väl smakar. Det är inte säkert, eller gratis, för kvinnor att njuta fritt av utbudet. Det är det för all del inte för män heller, men det är i alla fall mindre farligt, och dessutom finns inte den kulturella föreställningen att det ska vara farligt. Om det vore, eller upplevdes som tryggare, skulle antagligen fler kvinnor ligga mer, och otrevliga och hotfulla män på dejtingsidor är något som verkar i andra riktningen.
Citat:
Ja Flashback är väl ett exempel på "den gamla skolan" av forum där man snackar djupt och ingående med folk utan att ens veta hur de ser ut, eller knappt ens ålder för den delen. Synd att det inte finns kvar riktigt. Har dock stött på en dating-app som kör lite på konceptet "blind date" där man ska snacka lite först utan att veta så mycket om hur den andra personen ser ut. Efter ett tag går ridån upp och så ser man om man vill fortsätta eller inte. Intressant idé.
Och precis som du skriver: många i trettioårsåldern är upptagna. Som singel är det svårt att övertyga egot om det, man tänker gärna "ja, jag är singel, men det är minsann inte så himla lätt!" och sen ser man hur typ 99% är i ett förhållande och så får man helt plötsligt känslan av att man är ganska sämst :P
Ja, det är ju en intressant idé. Efter hur lång tid fick man se varandra? Men egentligen tror jag att själva formen att "umgås med det tydliga och uttalade syftet parbildning" är vad som ställer till problem. Man blir väldigt tidigt i en bekantskap tvungen att avgöra om någon är intressant eller inte. Återigen spökar problemen med att ta ett nej, för desto längre man går vidare med någon i det uttalade syftet desto tristare blir det ju om man sen inte vill fortsätta. Så då säger man hellre nej om man är det minsta tveksam initialt.
Tja, fast är du i trettioårsåldern, så blir det förstås inte så jävla lätt just för att alla som både kan och vill vara i en parrelation redan är det, i stort sett iaf. Relationer tar ju slut ibland, men så fort en kvinna som kan och vill ha en stabil relation vill det hittar hon väl en rätt snabbt. Kvar blir de som antingen inte kan eller inte vill. Kanske blir det svårare att lyckas få till det med åldern iofs, kanske är svårare att bli blind av kärlek.