Varför vi är så många som inte kände Tim "Avicii" som berörs så djupt och fortfarande gråter över hans bortgång, tror jag absolut beror på tre saker. Igenkänning av hans situation, att han bevisat att många har haft en felaktig bild av vad som leder till lycka och att man känner att det var så fruktansvärt onödigt att han dog.
Jag har själv aldrig mått riktigt bra och aldrig känt att jag passat in i den här världen. Tidigare velat avsluta mitt liv, men jobbat stenhårt på att acceptera mig så som jag är, vad jag behöver för att må bra osv. Alla människor är inte gjorda för att umgås med massor av människor samtidigt, att kallprata om betydelselösa saker utan mår bäst av att få nörda in på det vi brinner för.
Enda tillfällena jag har känt av hur det känns att må riktigt bra är på amfetaminliknande medicin från läkare. Lider även av kronisk fysisk sjukdom som jag lärt mig att reducera och lindra genom sunda val.
Jag kan inte svara på hur Tim resonerade, men vet iaf sen tidigare egna erfarenheter att när man mår så dåligt att man ser svart i perioder, finns det ingenting som någon hade kunnat göra eller säga för att man skulle ändra sig. För just då vill man verkligen inte finnas mer.
Jag tror att han led av biopolär sjukdom och mådde bra i sina bra perioder, men åt helvete när de svarta stunderna kom och då spelar inga pengar i världen någon roll. Jag brukade tidigare när mina svarta stunder kom, enligt mig själv veta att alla i min närhet hatade mig. Ingen behövde ens ha gjort, sagt något eller ens träffat mig samma dag, utan det här var bara något jag "visste". Sedan så kan man ju även vara omgiven av vänner och kärlek, men ändå känna sig ensam.
Jag tror också att många av oss som har mått dåligt, tycker att det känns hårt att Tim aldrig fick veta att saker och ting kan bli bättre med tiden. Livet kommer kanske alltid vara svårare för vissa av oss. Men det finns alltid andra val, andra platser, andra människor, andra jobb, andra intressen och andra tankar.
När det gäller bilden av lycka, har jag precis som många andra trott att pengar innebär automatisk lycka. "Bara jag får den inkomsten".., "Bara jag kan köpa den grejen..". Tim är ett bevis på att obegränsat med pengar inte är nyckeln till lycka.
Personligen tror jag att lycka handlar om att man känner samhörighet med andra människor, delar sina upplevelser och glädje med någon eller andra, ser glädjen i små saker i vardagen, som att gå och lägga sig i nya sängkläder, att äta god mat, skratta ihjäl sig med en vän osv. Och att inte känna stress och press.
Jag hoppas på att Tims tragiska öde och bortgång ska leda till en ödmjukare värld. Har inte pratat med en enda människa, ung som gammal, som inte har berörts starkt av Tims bortgång.
Om det finns någon person som läser detta som känner sig ensam eller bara vill ha en ny vän, välkommen att skicka meddelande till mig. Lonley together är bättre än ensam själv.
Jag har själv aldrig mått riktigt bra och aldrig känt att jag passat in i den här världen. Tidigare velat avsluta mitt liv, men jobbat stenhårt på att acceptera mig så som jag är, vad jag behöver för att må bra osv. Alla människor är inte gjorda för att umgås med massor av människor samtidigt, att kallprata om betydelselösa saker utan mår bäst av att få nörda in på det vi brinner för.
Enda tillfällena jag har känt av hur det känns att må riktigt bra är på amfetaminliknande medicin från läkare. Lider även av kronisk fysisk sjukdom som jag lärt mig att reducera och lindra genom sunda val.
Jag kan inte svara på hur Tim resonerade, men vet iaf sen tidigare egna erfarenheter att när man mår så dåligt att man ser svart i perioder, finns det ingenting som någon hade kunnat göra eller säga för att man skulle ändra sig. För just då vill man verkligen inte finnas mer.
Jag tror att han led av biopolär sjukdom och mådde bra i sina bra perioder, men åt helvete när de svarta stunderna kom och då spelar inga pengar i världen någon roll. Jag brukade tidigare när mina svarta stunder kom, enligt mig själv veta att alla i min närhet hatade mig. Ingen behövde ens ha gjort, sagt något eller ens träffat mig samma dag, utan det här var bara något jag "visste". Sedan så kan man ju även vara omgiven av vänner och kärlek, men ändå känna sig ensam.
Jag tror också att många av oss som har mått dåligt, tycker att det känns hårt att Tim aldrig fick veta att saker och ting kan bli bättre med tiden. Livet kommer kanske alltid vara svårare för vissa av oss. Men det finns alltid andra val, andra platser, andra människor, andra jobb, andra intressen och andra tankar.
När det gäller bilden av lycka, har jag precis som många andra trott att pengar innebär automatisk lycka. "Bara jag får den inkomsten".., "Bara jag kan köpa den grejen..". Tim är ett bevis på att obegränsat med pengar inte är nyckeln till lycka.
Personligen tror jag att lycka handlar om att man känner samhörighet med andra människor, delar sina upplevelser och glädje med någon eller andra, ser glädjen i små saker i vardagen, som att gå och lägga sig i nya sängkläder, att äta god mat, skratta ihjäl sig med en vän osv. Och att inte känna stress och press.
Jag hoppas på att Tims tragiska öde och bortgång ska leda till en ödmjukare värld. Har inte pratat med en enda människa, ung som gammal, som inte har berörts starkt av Tims bortgång.
Om det finns någon person som läser detta som känner sig ensam eller bara vill ha en ny vän, välkommen att skicka meddelande till mig. Lonley together är bättre än ensam själv.
och så blåtiran på det, undrar hur den uppstod..
