Fenomenet ''Incel'' - störda, troll eller verklighet?

#inteallaincels hänger på incelforum och "näthatar".

Ingen annan kan förändra hur du ser på dig själv, det måste komma ur dig själv - förändringen. Psykiskt dvs.

Populär floskel det där.
Tror ni på någon slags övernaturlig kraft man kan utvinna för att lyfta sig själv i hälsporrarna bara man önskar nog mycket?
Har man inte förutsättningarna (i hjärnan, gener, tidigare livserfarenheter, osv) för att kunna genomföra en förändring finns det ju ingenting man kan göra, man är körd helt enkelt.

Du har lärt dig gå, lärt dig prata, lärt dig läsa och utbildat dig.

Självklart kan du också lära dig prata med tjejer.

Eller menar du att du föddes såhär deprimerad?

För att jag råkade vara på rätt plats i rätt miljö för att kunnda lära mig det, ja.

Det är ju inte ett fysiskt omöjligt rent generellt såklart, men för just mig? Det lär inte hända.

Så i den meningen att det har ju aldrig funnits något annat jag kunnat göra, så kan man säga att jag föddes så här.
Genom att inse detta har jag faktiskt blivit mindre deprimerad, vilket är skönt på ett sätt.

Populär floskel det där.
Tror ni på någon slags övernaturlig kraft man kan utvinna för att lyfta sig själv i hälsporrarna bara man önskar nog mycket?
Har man inte förutsättningarna (i hjärnan, gener, tidigare livserfarenheter, osv) för att kunna genomföra en förändring finns det ju ingenting man kan göra, man är körd helt enkelt.

Populär floskel det där.
Tror ni på någon slags övernaturlig kraft man kan utvinna för att lyfta sig själv i hälsporrarna bara man önskar nog mycket?
Har man inte förutsättningarna (i hjärnan, gener, tidigare livserfarenheter, osv) för att kunna genomföra en förändring finns det ju ingenting man kan göra, man är körd helt enkelt.

Kom igen... Jag har Aspergers, och förutom det är jag även introvert. Jag var jätteinåtvänd förr när jag var i tonåren. Jag var ingen incel (oskuld dock), men jag satt o spelade hela dagarna.

En dag blev jag trött på det och ville ha ett normalt socialt liv. Det jag gjorde var att jag började umgås mer med mina få kompisar.
På två år körde jag mig mer socialt samspel, fick fler vänner och flickvänner än jag någonsin haft.

Alla kan såklart inte, men du överskattar hur stor del av den del människor folk är i. Jag tvekar även grovt på att du är en av dem då man verkligen måste ligga i den absoluta botten för att nå dit, och det är inte många människor som ligger där.

Likt många andra, mig inklusive, så kan jag looooova att det enbart sitter i ditt huvud och om du gör en ordentlig anstränging, och inte bara en halvdan, så kommer ditt sociala liv förbättras, och med det även kärlekslivet.

Släpp defeatismen.

Jag har i stort sett varit helt social isolerad de senaste 15 åren, har inte umgåtts eller snackat med någon utanför jobbet sen jag gick på gymnasiet, jag har alltså snart sumpat bort all min 'prime time' (20-40), känns knappt lönt att ens påbörja någon förändring nu.
Skulle gissa på att jag har någon form av social fobi (aldrig diagnositerad), men den är ganska specific, inga problem på jobbet, prata med kunder eller t om prat inför publik, men sätt mig i ett rum med en person i ett mer intim samanhang (och speciellt med en tjej då, men nära vänner har jag heller aldrig haft) och jag får typ fysiska symton som hjärtklappning, svettas, darrig röst, m.m. Även problem med att gå in i serviceorienterade butiker som klädbutiker, frisör, etc.

Men samtidigt har jag ju haft ttn extremt soft liv (kanske för soft?), bra jobb, tjänar bra, sparande som skulle se mig igenom nästan vilken katastrof som helst, inga fysiska åkommor, bra uppväxt.
Någon gång har jag nästan önskat jag hade ett mer synligt och påtagligt problem, typ kriminell eller drogmissbruk eller att man skulle haft en sketen uppväxt, nu har man haft värsta toppenlivet egentligen men ändå misslyckats totalt med det sociala. Känns ju nästan oforskämt att ens klaga när det finns människor som lever i total misär, men den insikten gör det nästan ännu mer hopplöst - har man sumpat allt med de bästa förutsättningarna så finns det ju bara en slutsats att dra, det var alltid menat att bli så här, något fel i hjärnan typ.

Personlighetsstörningar?

Det tror jag inte alls på gäller för majoriteten av Incels.

Att merparten av brott begångna av Incels skulle bero på mental otillräcklighet är inget jag alls är övertygad om.

Att börja klandra människors brott på mentala störningar är att ursäkta deras brott. Denna metod använder sig gärna förövare inför domare för att få vård istället för fängelse.

Människor vet oftast vad de gör och säger och de beslut de tar är medvetna och avsiktliga.

Istället ska man fokusera på motiv. När det gäller ex. serie- och massmördare är motivet uteslutande kopplat till barndomen och det är mycket vanligt med att ha utsatts för någon form av övergrepp, vilket har skapat skam och raseri. I denna situation är det utan större tvekan mentala störningar, då
moral, medlidande och sympati har förträngts och ej längre uppfattas. Här kan vi bokstavligen tala om blint raseri.

Incels är män som känner sig uteslutna...som ett mobbingoffer. Också här är det inte ovanligt i alla fall i USA med skolungdomar som mobbningsoffer som utför skolskjutningar. Återigen är det kopplat till känslor.....alla beslut en människa tar utgår FÖRST ifrån ens känslor. Utan känslor kan man inte ta ett specifikt beslut. Incels och mobbningsoffer utgår främst utifrån hämnd och det är medvetet.

Hämnd är inte detsamma som vid maktbehov och upprymdhet från att lustmörda.

Förtryckta känslor är inte detsamma som blint raseri. Brukar man höra att seriemördare är deprimerade och begår självmord då de mördar eller tar risker att bli avslöjade? I så fall borde ju ex. USA nyligen inte fått tag på en seriemördare, 12 mord och ca. 50 våldtäkter, utav slump efter 40 års efterlysning och då seriemördaren var +70 år gammal och livs levande?

Detta samhällsproblem kommer att fortgå tills det finns ett tydligt överskott på kvinnor, så män inte behöver anstränga sig nämnvärt alls för att få en kvinna. Mer offer kommer det bli tills den dagen på jorden eller i respektive land.

Jag har i stort sett varit helt social isolerad de senaste 15 åren, har inte umgåtts eller snackat med någon utanför jobbet sen jag gick på gymnasiet, jag har alltså snart sumpat bort all min 'prime time' (20-40), känns knappt lönt att ens påbörja någon förändring nu.
Skulle gissa på att jag har någon form av social fobi (aldrig diagnositerad), men den är ganska specific, inga problem på jobbet, prata med kunder eller t om prat inför publik, men sätt mig i ett rum med en person i ett mer intim samanhang (och speciellt med en tjej då, men nära vänner har jag heller aldrig haft) och jag får typ fysiska symton som hjärtklappning, svettas, darrig röst, m.m. Även problem med att gå in i serviceorienterade butiker som klädbutiker, frisör (kanske för att det ofta jobbar snygga tjejer i sådana butiker, vafan har de i manliga klädbutiker att göra, begone, hah!), etc.

Men samtidigt har jag ju haft ttn extremt soft liv (kanske för soft?), bra jobb, tjänar bra, sparande som skulle se mig igenom nästan vilken katastrof som helst, inga fysiska åkommor, bra uppväxt.
Någon gång har jag nästan önskat jag hade ett mer synligt och påtagligt problem, typ kriminell eller drogmissbruk eller att man skulle haft en sketen uppväxt, nu har man haft värsta toppenlivet egentligen men ändå misslyckats totalt med det sociala. Känns ju nästan oforskämt att ens klaga när det finns människor som lever i total misär, men den insikten gör det nästan ännu mer hopplöst - har man sumpat allt med de bästa förutsättningarna så finns det ju bara en slutsats att dra, det var alltid menat att bli så här, något fel i hjärnan typ.