Citat:
Ursprungligen postat av
flashbackfollower
Ta paus, men kom gärna tillbaka!
Tack!
Jag kan lite bättre föreställa mig vad som har hänt i familjen Henkow nu när många postare skrivit väldigt förnuftiga inlägg. Det är en hemsk händelse. För varje gång man diskuterar fallet i media - och det är väldigt sälland - fokuseras det mest på hur föräldrarna - mördarna - kan ha mått, inte på hur mordoffren hade det. Det är så sorgligt.
Stackars stackars barn uppväxta i ett av världens bästa länder för barn och barns rättigheter.
Men omgivning såg inte bakom mördarnas fasad vad som höll på att hända.
Så tråkigt.
Hur många olika mänskliga kontakter hade Agnes eller Moa varje vecka? Hur många personer träffade de en normal vecka? Varandra, 3-4 lärare och föräldrarna? Under 10 personer i veckan...?
Hur många var i samma ålder?
Vem får inte lappsjuka då? När man är under uppväxt, utvecklas varje dag, nya intryck, spännande kompisar. vänner, skvaller, smink, naglar, kläder, hästar, musikidoler, pojkar.
För att man inte skulle orka med allt betyder ju inte att man inte längre är intresserad som ung. De var ju fortfarande unga tjejer.
Dessa tjejers sjukdom - om de var sjuka - var inte så svår att de inte kunde undervisas. Då kunde de antagligen haft lite undervisning från livet utanför också. Men detta hjälpte inte föräldrarna till med - ville de inte? Varför ville inte Hanna skjutsa Agnes eller Moa en enda gång till skolan på ett 1/2 år för en enda påhälsning eller övning?? Det är helt obegripligt.
Nej dessa föräldrar Oskar och Hanna var inte bara barnamördare - de var antagligen inkapabla sitt föräldrarskap långt innan de blev mördare.
De skapade en dysfunktionell uppväxtmiljö oavsett barnens sjukdomssituation och missade därmed själva kontentan av att vara vårdnadshavare.
Soc. borde fått orosanmälan och undersökt flickornas situation - där brast det.