Citat:
Ursprungligen postat av
Lonnrot
Du är ofta förståndig.
Jag accepterar din "symbiogena psykos" utan att kolla upp den närmare. Finns säkert sådant. Jag behöver inte heller bekänna om annat som du redan kan.
"Diagnosens problem" här är dock litegrann uppenbar i att det närmast naturligen måste handla om en form av "skadereglering" som äger rum i efterskott, och bara kan äga rum i efterskott. Om sen folk därtill lever i illusionen att psykiatriska problem är strikt personliga och "interna", antingen pga att de är medfödda eller för att de plötsligt debuterar, så finns det väldigt lite förberedelse hos var och en för att kunna se och tackla psykiska problem som beror på så vardagliga ting som särskild belastning, depression och mentalt ogynnsamma eller dysfunktionella miljöer, kanske pga krympande kvalitativt utbyte med omvärlden och känsla av tillhörighet och framtid.
Diagnosen är då inte i individens tjänst för att denne ska kunna modifiera sitt beteende eller sina livsomständigheter (vilket (idealt) borde vara fallet), utan framstår som expertdomares professionella egendom, som tilldöms folk. Utan individen som kämpat på för att denne har betraktat sig som frisk (och inte velat "belasta omgivningen" med terapigående) finner sig då hypotetiskt till sist kasserad och utstämplad som "psyksjuk". Vilket är olyckligt.
Så min infallsvinkel är väl snarare vad som i så fall var fel runtomkring. En "diagnos" blir ju då ändå inte mycket mer än en brottsplatsskiss eller fantomavbildning av vad som var för handen i det yttre. Och "vikt in" i juridiska subjekt. Vilket inte kommer att förhindra att det händer igen.
Mänsklig nöd förefaller då relativt sett mer objektivt påtagligt, och kommunicerbart.
Nu har jag lätt på känn att det här inte är något som vi löser innan kvällens häxbål ska tändas... Och jag tror det finns fler dimensioner till saken.
Men jag har inget emot idén att de "gått ner sig" tillsammans. Och att det kan kallas för störning. Eller "isolering", om de upplevde det så. Eller om det var det de inte såg eller kunde se.
Ja. Uppfattningen om att de flesta tillstånd endast uppkommer under vissa förutsättningar delar jag — om det nu var det du menade.
Somliga bryter dock benen väldigt lätt och ofta – antingen av genetiska skäl eller pga vad de blivit/blir utsatta eller själva utsätter sig för. Andra verkar kunna göra vad som helst utan att bryta benen.
Sårbarhet ser ut att vara en viktig aspekt för om någon råkar ut för något eller inte.
Sen kan man ju ha ren och skär otur också.
I föreliggande fall tror jag mest på en cocktail av
all of the above.
(Ser du förresten att jag har lärt mig skriva olika längder av tankstreck på min padda. Du anar inte hur stolt jag är — eller det gör du kanske..?)