Lyssnar på Rivers of Nihils nya platta Where Owls Know My Name och är överraskande förtjust. Dessutom är jag liiite osäker på om man kan klämma in den här plattan under genren death metal, men Clean Singings Andy Synn beskriver det såhär:
Citat:
[...](I)f you’ve been paying attention to the profusion of hyperbole and half-baked philosophising which has preceded the release of this album you might well have come away with the impression that Where Owls Know My Name is something akin to a cross between the second coming of Jesus and the splitting of the atom.
Personligen skulle jag kanske placera albumet på någon progressive-skala. Det har väldigt mycket spretighet, men för mig är det en del av tjusningen - påminner litegrann om Between the Buried and Me på den fronten. I övrig hör jag mycket Auras, Meshuggah och Misery Signals genom hela skivan. Spännande!
Vi har saxofon, jazzinslag, growl och en fin, arg ljudmatta.
Dessutom är bandet astrevligt! Träffade dem förra året, när de var det enda bandet av tre som tog sig fram till spellokalen i Sthlms snökaos. Tyvärr hade de inga instrument med sig, de satt fast söder om Sthlm...
