Stor polisinsats i Bjärred utanför Lund - 2018-01-09 (fyra döda)

Han hade väl sagt att arbetet var ett andningshål eller liknande.

Fel av mig. Kalla det "agenda" eller kanske empiri. Våra inlägg baseras på vad vi har upplevt tidigare i våra liv. Det som format oss till de vi är.

1. Jag har aldrig påstått att han fått någon professur.
Nu var det ju så att han hade ena foten i en ny professors-titel, Och det visst han såklart om.

Och jag skrev att han sket i den professuren !!! Alltså fick han ingen.
Trotts att den spelat en viktig roll, så var den uppenbarligen inte viktigast.

2. JA, hon gjorde en utvärdering av hans arbete, för att sen skicka in en stark rekommendation.
Utvärderingen skickades in samma dag som dom dog, med högsta rekommendationer.
Högsta rekommendationer!

Jag har aldrig påstått att EK eller nån annan enskild avgör om han skall få en professur eller inte.

Om du nu har så starkt behov av att kritisera (gnälla) så kan du väll hitta nått bättre.

Njae ...
vad som har format oss till vad vi är är en blandning av våra faktiska erfarenheter och hur vi tolkat och hanterat dem utifrån våra egna värderingar. Samt naturligtvis vissa grundläggande personliga egenskaper och förmågor.

Om jag talar för mig själv (de andra du tilltalat i denna tråd svarar bra för sig själva) så baseras mina grundvärderingar här i livet helt enkelt och simpelt på de tio buden. Däribland och inte minst viktigt de sjätte "Förbud mot mord". Jag vägrar att tro att någon i tråden inte skulle bekänna sig till detta oberoende av konfession.
Jag förutsätter alltså att frågan om det rättmätiga i att döda sina barn, sin hustru och sig själv helt enkelt inte finns i diskussionerna här, hur mycket än somliga försöker framställa det så.

Empiri i det här fallet är för närvarande det enda vi vet, nämligen att två barn hittats döda tillsammans med sin mor och att en fjärde person, maken/pappan, uppenbarligen tagit sig själv av daga.

Frågor som kommer ur detta, hur och varför det har kommit att ske är det vi spekulerar om. Spekulerar, varken mer eller mindre.
Var och en tar givietvis till med just sina egna erfarenheter och värderingar av olika möjliga och faktiskt kända händelser ur huvudpersonernas liv.

Det är alltså dödfött att hävda att någon här på något sätt skulle komma i närheten av en acceptans att detta skett.
Att använda den tanken som tillhygge är ett kollossalt misstag i diskussionen och visar mest på behovet av att skapa någon sorts korollarium till https://en.wikipedia.org/wiki/Godwin%27s_law - om det inte redan finns något. Där är jag inte påläst, men glad att någon i tråden lärt mig något nytt.

Ja, visit kan tio procents nedsättning i arbetstid ha betydelse i somliga sammanhang.

Men, för en familj som har det så outhärdligt jobbigt - för outhärdligt är ju exakt vad det måste ha varit, eftersom döden framstod som bättre än livet - finns det väl knappast några små åtgärder som verkligen har betydelse eller räcker till?

För att på något sätt tackla en situation som inte över huvud taget känns möjlig att leva med, behövs det väl en total förändring av det mesta? Vad det skulle vara för typ av förändringar vet jag inte, men kanske hade det krävts att båda föräldrarna tog time out från sina arbeten för en längre period och under tiden ägnade sig åt att söka hjälp i form av stödpersoner i hemmet (om det var vad som behövdes) så att kanske både mamma och pappa kunde få ägna sig åt sina yrkesarbeten (om det var vad de ville).

Eller så hade föräldrarna under en period behövt ägna sig på heltid åt att fundera ut hur de skulle planera framtiden - att komma fram till om det ens var möjligt för dem att yrkesarbeta och i så i fall i vilken omfattning, osv.

Om vi tänker oss att man kommit fram till att en förälder skulle yrkesarbeta och den andra föräldern istället skulle vara mer tillsammans med barnen - då blev nästa steg: vilken hjälp behövs i hemmet för att detta ska gå i lås? Hur ska pappa få tid och ro att verkligen ägna sig åt sin karriär (om nu familjen ville ha det så) och hur ska mamma få hjälp för att orka vara den som stöttar barnen. Kanske skulle det kunna vara möjligt att ordna någon alternativ undervisning för flickorna i annan miljö än hemmet , med hjälp av assistenter osv. Eller så kunde man ha assistenter i hemmet?


Ja, man kan spåna hur mycket som helst. Men det som kanske behövdes mest av allt var förmågan till flexibelt tänkande, att orka se verkligheten och anpassa sig utifrån en verklighet som blev annorlunda än den man hade önskat, att vilja be om hjälp och att ta emot den, att släppa på prestige och invanda sätt att se på livets värden - helt enkelt att tänka om. Och detta föreställer jag mig att föräldrarna hade behövt göra långt tidigare än i december 2017 eller januari i år.

Alla alternativ till döden hade antagligen inneburit att föräldrarna tvingats tänka på ett helt annat sätt än de varit vana vid under större delen av sina liv: omvärdera, omprioritera, leva på ett annat sätt... Man hade fått leva ett annorlunda liv, med annorlunda innehåll och utformning än vad man från början hade tänkt sig. Det hade kanske inte varit möjligt i fortsättningen att utåt se ut som en ganska vanlig familj.

Oscar återkommer hela tiden som den som utlånade hela familjen, dock ett beslut som fattats tillsammans med sin hustru.

Kan det inte vara så att Hanna ställt ett ultimatum. "avvakta med ansökan om professuren, jag orkar inte vara ensam ständigt, med sjuka barn." Tillvaron kändes outhärdlig för Hanna, och i en tillfällig förvirring ger hon barnen tabletter, som skulle göra dem mer sjuka när Oscar kommer hem.
Men barnen dör eller får stora dödskamper, Hanna kommer till besinning, men då är det försent. Hon tar livet av sig, efter som inget blev som hon önskade, att Oscar skulle sätta henne och familjen före karriären.
När Oscar kommer hem finner han alla döda. Han är i shock rusar ut på uppfarten. Allt är slut, går in och skriver avskedsbrev där han tar med Hanna, för att få det som ett gemensamt beslut. Sen avslutar han sitt liv. Kan det vara så?

Allt är möjligt. Det som är sagt och känt inom husets fyra väggar kommer vi nog aldrig att få reda på. Förhoppningsvis kommer utredningen att svara på polisens frågor om orsak och händelseförlopp. Vet man det så finns förutsättningarna att pussla ihop resten och även bedöma om brevet är sanningsenligt. Jag tror personligen inte att man skulle förfalska ett avskedsbrev för att rentvå någon annan än sig själv. Att polisen refererar till brevet borde betyda att det dom kan fastställa stämmer med innehållet. Det vore underligt att ens nämna brevet om det var uppenbart falskt.

Jag antar att flera av oss här känner (eller känner till) familjer som har barn med funktionshinder? Kanske till och med multihandikappade barn? Kanske barn med svåra cp-skador: rullstolsburna, en del i skolåldern med blöjor, en del som inte kan prata, en del som ska matas...Och dessa barn och deras föräldrar lever vidare och deras dagar rullar på. Hur bär de sig åt? Hur gör föräldrarna?

De kämpar. De sörjer det liv som kunde ha blivit med som inte blev. De stretar, strävar, deppar ibland, ifrågasätter ibland varför livet är så orättvist, njuter av tillvaron stundvis, osv.

Men framför allt: de tar emot den hjälp som är förutsättningen för att tillvaron ska gå runt. De tycker inte att det är toppen att vara tvungna att ha aisstenter kommande och gående i sina hem - men de accepterar det nödvändiga. De tycker inte att det är roligt att vara en annorlunda familj, att vara en sån familj som andra ömkar och viskar om, att ha barn som aldrig blir vuxna på samma sätt som vännernas barn kommer att bli...De njuter inte av att vara tvungna att planera hela tillvaron på det sätt som många andra slipper - planera utifrån barnens behov av assistans, färdtjänst, korttidsboende, osv. De tappar tålamodet ibland och får lust att ge upp.

Men de lever vidare.

I den här familjen tror jag att det var fler än barnen som var sjuka. Det är ingen ursäkt men en bidragande orsak. Till slut drogs alla med.

Man kanske inte ska fästa så stort avseende vid siffran, den kan nog antas spegla andra förhållanden än OH och hans familjesituation. Jag kan hålla med om att den förvisso inte speglar total katastrof (sådan som skulle leda alla i döden), men då får man väl kanske tänka sig att mer insats från OH inte skulle göra någon skillnad, och att tragedin bottnar i detta.

Tio procent på en akademisk tjänst är mer "akademiskt", alltså symboliskt. Givet att han hade en svår situation så hade han nog kunnat få mer, men i och med att han nästan fritt förfogar över sin tid så blir den praktiska effekten för OH och familjen (som är skälet) begränsad, och mer en förlust av inkomst än vinst av tid.

Sen är det väl så att trassel ganska snart kan börja uppstå om man går ner för mycket i tid eller under för lång period. För gemene man eller vem som helst. Rent lednings- och lönebudgetmässigt (planering och redovisning för ansvarsområden etc) så börjar det småputtra, och det skapas "oro i leden", som det brukar heta. Vilket handlar om att en rad plikter måste utföras och ansvar skötas, som av olika skäl inte med framgång kan läggas på vem som helst. Man vill gärna inte väcka den björnen. Det finns andra avdelningar som i högre instans gärna gör anspråk på budgetutrymmet för kommande år, för att ta ett exempel.

Så hur oh:s nedsättning i tid ser ut är en sak mellan honom och hans chef och personalvårdande personal på arbetsplatsen. För en person som levt och andats akademisk moms i tjugo år, och professionellt sett är tvungen att göra det i tjugo till, så kan det anses kvalitativt och prodyktuvitetsmässigt försumbart om han presterar under sin förmåga och budgeterad lönenivå en tid, om han kan antas hämta sig. Då är det rationellt sett bättre att betala (nästan) full lön och se tiden an. Dessutom kan en inkomstsänkning hos en stressad individ leda till oväntade belastningar på andra ställen (från anställarens perspektiv).

Sen återstår förstås frågor om hans befordran till professor i den här smeten. Det är nästan omöjligt att svara på för utomstående.

Men det kan definitivt vara så att döttrarnas situation var oförenlig med en fortsatt akademisk tillvaro öht. Och då är det nog inte så lätt att bli befordrad.

Dock känns det ju mer på mig som att OH upplever det som omöjligt att öht leva om hans familj tynar bort. Snarare än direkt professionella besvikelser (även om man kanske bör tänka tanken att det är livet som akademiker som han upplever omöjligt att leva...; men han kände väl inte till ngt annat...).

Det verkar som att du kommer "i mål" med att Hanna är största skurken här. Varför gör du det i så fall? Det finns enligt mig inget mer "tillfredsställande" i den förklaringen. Jag har själv redogjort för hur ett sådant scenario hade kunnat se ut. Men likväl kvarstår fakta, att det nästan alltid (om inte alltid) är en man som utför "familicide".
Själv tycker jag att incestspåret är mer givande, eftersom det enda motiv jag kan tänka mig som tillräckligt starkt är skammen detta medför. En skam så stark att alla vittnen måste utplånas. Det tar då mig i mål. Därför hoppas jag att bevis för detta kan hittas i obduktionen av flickorna, spår efter att någon av dem varit gravid (om detta går att se).
Men ifall det kan bekräftas att de var scientologer, behövs inget ytterligare i min värld. Det går jag också i mål med, då oavsett vem som varit drivande.

Jag tror att Henkow/Brenton hade klarat en sån situation hela livet ut.
Dom levde ju med ett sjukt barn i ca 3 år och fick det att funka, och dom hade nog fixat även två barn också utan större problem, precis som du tydligt berättar här ovan.
Även om dessa två barn var sjuka, så var dom ju inte lama, utan dom klarade ju trotts allt viss hemskolning mm så det hade dom nog kunnat fixa.
Det största problemet låg nog inte där.