Stor polisinsats i Bjärred utanför Lund - 2018-01-09 (fyra döda)

Vet inte vad det är. Det måste ju vara någon form av eskalation vill man tro.
Så om det inte är incest som höll på att uppdagas eller annat brott, inte är skilsmässa och inte stora skulder till SC, vad ska det då vara? Jag vägrar att tro att det är barnens sjukdom i sig, men det kan vara så att det aldrig hade hänt om barnen hade varit friska. Men jag tror ju att barnens sjukdom och deras hemundervisning är ett symptom att något var fel. Så vad är det då kvar? OHs jobb och all de andra saker jag inte vet/kan föreställa mig.

Och angående OHs arbete så tror jag inte att det var så att han redan visste att han inte blir befordrat och därför dödade sin familj. Det är ju mer komplex än så. Man måste vara bra på det man gör på sitt arbete, man måste ha tro på att man är bra på det man gör, man totalt identiefierar sig med det man gör, man är ingen, noll om man inte kan utföra sitt arbete på det sättet man identifierar sig med. Jag tror att på något sätt måste OH har tappat tron att han kan fortsätta så som innan. Det vad hans kollega sa, uttryckte kanske det han kände själv, det är svårt att jobba på topp nivå med två sjuka barn hemma. Det finns inget mer förödande än att känna sig förbigått/förbisedd på en sådan arbetsplats (”den sista tiden förtjänade du inte” - om detta var jobb relaterad).

Det är mycket märkligt att han i de situationer där det var svårt hemma sökte adjungerande professur respektive befordran till professor. Det kan bara förklaras med att det måste vara mycket viktigt för honom. Varför tackade han nej, som Elli09 skrev, i Uppsala?

Eftersom de dödade dem tyckte de ju uppenbart att de inte förtjänade att leva mer.

Mitt feta.
Testa att byta fokus.
Tänk på hela situationen, men att det var Hanna som drev på detta beslutet.
Många har vänt och vritt på Oskar och hans arbete, incest, narcissism, mm mm. utan att riktigt komma i mål med det.
Hur mycket man än vill att det skall vara Oskars beslut, och hur mycket man än önskar att det är Oskars beslut, och att många gärna ser en brutal händelse, så räcker det ju aldrig hela vägen in i mål.
Vi får ju hela tiden höra hur bra han var, hur sjyst han var, en underbar kollega, Ingen absolut ingen utomstående har nått negativt, det fanns inte på kartan att detta skulle hända... osv osv.
Jag tror att han kämpade på som en galning för att få allt att funka, och jag tror att han hade kunnat lyckas med det.... Om det inte hade funnits nån annan som ville nått annat.
Som sagt, tänk på hela den här situationen, men byt ut Oskar mot Hanna, släng in lite frireligiöst, toppa med en djup depression, sömnproblem, skammen över att ha gjort barnen sjuka... osv osv
Testa den tanken.

Jag har också tänkt i de banorna. Om man har två barn som är så fruktansvärt svårt sjuka att man inte ser någon framtid för dem - hur mycket hjälper det då att gå ner i arbetstid tio procent? Det blir ju ungefär som att sätta ett plåster på en cancerknöl. Och varför ens söka en professur om läget är så förtvivlat där hemma?

Kanske ska man inte bara stirra sig blind på det som hände kring jul - det som bara var droppen som fick bägaren att rinna över. Kanske behöver man backa bandet och se vad det var som långt tidigare hade fyllt bägaren, och hur familjen handskades med en livssituation som blev gradvis svårare och svårare.

Varför lyckades de inte göra någonting konstruktivt innan de kommit till den yttersta branten när de inte såg någon annan utväg än döden? Varför lät man det gå så långt? För de kan ju inte plötsligt ha kommit på att det inte fanns någon livskvalitet?

Och jag kan förstå om man från början tror att hemundervisning skulle kunna vara en lösning för ett barn, och att man under ca en termin tänker att "snart blir det bättre, snart vänder det" - och att man vill avvakta och se, och kämpar på med mycket tålamod. Och att man tänker att "nog ska vi klara av det här inom familjen, utan assistenter/personal här hemma, vi fixar det."

Men när det gått, låt säga en termin, och ingenting blivit bättre, borde man inte tänka om då? Och önska/kräva/ordna mer hjälp?

Ja. Jag tycker ju att papppans strävan uppåt är mycket märklig i det här fallet. Och skickar en konstig signal till sina barn och fru. Det är helt klart att det blivit för mycket någonstans.

Om man bryter ut endast OHs professurambition och tittar på den, ser jag inte några konstigheter alls med att vilja ta den ”i mål”. Jag har inga kunskaper om hur ansökan går till, men antar att grunden till en framgångsrik ansökan läggs långt i förväg, sannolikt redan i början av kärriären. Varför skulle då OH inte ”finslipa” de sista detaljerna under exempelvis 2017 till sin ansökan och arbeta intensivt ”in i kaklet”, för att sedan kunna lägga sin mentala energi på annat?
Han kanske tänkte: Jag ska bara göra detta färdigt, se’n löser det sig.

Jag tror att det för många känns bättre på något sätt att Oskar plötsligt fick ett okontrollerat utbrott och mördade hela familjen än att en kvinna, mamman skulle önska/vara delaktig/drivande i något dylikt som att döda barnen/familjen. Det blir liksom för mycket för en del och då blir det lite lättare att tänka sej att allt måste ha varit Oskars verk.

Han behövde väll inte vara hemma mer, just då.
Lärarna sprang ju ner dörrarna nästan varje dag.
Hanna var ju hemma stundtals.
Och barnen var ju så stora att dom klarade en del själva hemma.
Så istället för att sitta och titta på, så åkte han till jobbet.
Inbokade möten med skola, läkare, tandläkare, mm var ju inte varje dag, så det är väll inte konstigt att han kan jobba "nästan fullt".
10% låter som att han var med ungarna på morgonen, så dom vaknade till, innan lärarna kom och han kunde åka till jobbet.

En mamma som ska vara drivande..spelar egentligen ingen roll vem som var drivande. Själv anser jag att båda två var" sjuka " o inte av depression. Om min partner var så deprimerad, så skulle jag åkt till sjukhuset med hen, innan det gick så långt.För min del har båda föräldrarna skuld i detta. Om nu inte OH fick ett utbrott o mördade alla tre.

Jag har fetat.

De 10% kan vara lagom för att purra barnen och få upp dem på morgonen, instämmer i det, men jag kan inte hjälpa att 10% arbetstidsminskning känns futtigt och som resultatet av en förhandling där HB:s önskan varit 20%, och OH menat att det var för mycket. Han verkade enligt min uppfattning ladda batterierna på jobbet och i så fall blev hemmavistelsen ett tveeggat svärd.

Nu var det ju så att han hade ena foten i en ny professors-titel.
Och det visst han såklart om.
Ansökan var inskickad.
Utvärderingen skickades in samma dag som dom dog, med högsta rekommendationer.
Högsta rekommendationer!

Citat
Skrivet 2018-01-10
Yesterday evening I submitted the assessment of Oskar Henkow's application for becoming a full professor. For once, I wrote a perfectly clean assessment stating that he fulfilled all, every single one, of the criteria for becoming a full professor. I spent the whole evening going through every single publication of Oskar Henkow, every single assignment that he has had, and all his pedagogical experiences. It was impressive. After I submitted the assessment I went to bed and read the news before going to sleep - the sad news about a family found dead in Bjärred. It was sad enough as it was.

Detta visste han såklart, och det var så nära att han kunde smaka på professors-titel.
Hans erkännande.
Han i centrum.
Han skulle äntligen bli den stora superstjärnan.

Men.... Han sket i det.
Han såg inte det som viktigt, uppenbarligen.
Det fanns visst nått annat som han behövde fixa, nått som var viktigare än en professors-titel.
Så jäklar nära..... Men nähäpp.