Jag har en efterlysning!
För cirka 20 år sedan skrev en jurist en artikel i - tror jag det var - LO-tidningen, om fallet Catrine da Costa. I den extremt polariserade och politiserade debatt som pågick, vid sidan av allt kvällstidningssnaskande givetvis, så var den (tyckte jag då) saklig och upplysande. Detta var före den nya DNA-tekniken och juristen skrev om den bevisning/bristande bevisning som förelåg då. Jag undrar om någon känner igen artikeln och kanske t.o.m har en länk (om den ligger ute på nätet). Jag skulle vilja läsa om den, inte för att jag tror att den satt inne med något slags slutgiltig sanning (det har ju också tillkommit fakta senare) utan för att titta på en analys av det strikt juridiska, som det förelåg då, utan rallarsvingar eller raljerande.
Jag har inte ägnat styckmordsrättegången särskilt många tankar på mycket länge. När de begav sig tyckte jag att Hanna Olssons bok var tendentiös, men att Per Lindebergs bok Döden är en man också var det. Det är dock mycket länge sedan, och det är tänkbart att jag skulle ha en annan uppfattning idag vid en omläsning.
Jag tror att orsaken till att jag hade svårt att köpa Lindebergs argumentation - och ännu mer Jan Guillous - var personangreppen och brösttonerna. De ställde sig i vägen för det sakliga. Likadant nu, när jag så smått börjat försöka bilda mig en egen uppfattning om fallet.
Som i artikeln nedan - jag tar den som exempel eftersom den illustrerar ganska väl den debattstil jag har svårt för. När Lindeberg kritiserar Borgnäs tar det mycket lång tid innan han kommer till sakfrågan (bl.a värderingen av vittnesmålet från fotohandlarparet). Först sågar han Uppdrag Granskning som sådant, det är ytligt och oseriöst. Sedan går han till personangrepp mot Borgnäs:
"Det vedernamn, som Borgnäs begåvats med av skämtsamma arbetskamrater ("Nojnäs") alluderar sannolikt på hans benägenhet för just konspirationstänkande"
Och en del annat i den stilen - han kallar Hanna Olsson "prostitutionsdebattör", tja. Jag tror inte att jag inbillar mig det nedlåtande tonfallet. Påpekar att en forskare är "vänsterjurist" och "KPML-anhängare" (tja, det kanske har med saken att göra - men nämn i så fall även Guillous politiska hemvist).
O.s.v. Det osakliga ställer sig i vägen. I alla händelser gör det det för mig.
http://www.mediemordet.com/lindeberg-vs-borgnas.html
Det är bl.a därför jag skulle vilja läsa om artikeln som var skriven av en jurist - den var helt befriad från polemik.
Ringer en klocka hos någon?
Hoppas att det inte är OT!
För cirka 20 år sedan skrev en jurist en artikel i - tror jag det var - LO-tidningen, om fallet Catrine da Costa. I den extremt polariserade och politiserade debatt som pågick, vid sidan av allt kvällstidningssnaskande givetvis, så var den (tyckte jag då) saklig och upplysande. Detta var före den nya DNA-tekniken och juristen skrev om den bevisning/bristande bevisning som förelåg då. Jag undrar om någon känner igen artikeln och kanske t.o.m har en länk (om den ligger ute på nätet). Jag skulle vilja läsa om den, inte för att jag tror att den satt inne med något slags slutgiltig sanning (det har ju också tillkommit fakta senare) utan för att titta på en analys av det strikt juridiska, som det förelåg då, utan rallarsvingar eller raljerande.
Jag har inte ägnat styckmordsrättegången särskilt många tankar på mycket länge. När de begav sig tyckte jag att Hanna Olssons bok var tendentiös, men att Per Lindebergs bok Döden är en man också var det. Det är dock mycket länge sedan, och det är tänkbart att jag skulle ha en annan uppfattning idag vid en omläsning.
Jag tror att orsaken till att jag hade svårt att köpa Lindebergs argumentation - och ännu mer Jan Guillous - var personangreppen och brösttonerna. De ställde sig i vägen för det sakliga. Likadant nu, när jag så smått börjat försöka bilda mig en egen uppfattning om fallet.
Som i artikeln nedan - jag tar den som exempel eftersom den illustrerar ganska väl den debattstil jag har svårt för. När Lindeberg kritiserar Borgnäs tar det mycket lång tid innan han kommer till sakfrågan (bl.a värderingen av vittnesmålet från fotohandlarparet). Först sågar han Uppdrag Granskning som sådant, det är ytligt och oseriöst. Sedan går han till personangrepp mot Borgnäs:
"Det vedernamn, som Borgnäs begåvats med av skämtsamma arbetskamrater ("Nojnäs") alluderar sannolikt på hans benägenhet för just konspirationstänkande"
Och en del annat i den stilen - han kallar Hanna Olsson "prostitutionsdebattör", tja. Jag tror inte att jag inbillar mig det nedlåtande tonfallet. Påpekar att en forskare är "vänsterjurist" och "KPML-anhängare" (tja, det kanske har med saken att göra - men nämn i så fall även Guillous politiska hemvist).
O.s.v. Det osakliga ställer sig i vägen. I alla händelser gör det det för mig.
http://www.mediemordet.com/lindeberg-vs-borgnas.html
Det är bl.a därför jag skulle vilja läsa om artikeln som var skriven av en jurist - den var helt befriad från polemik.
Ringer en klocka hos någon?
Hoppas att det inte är OT!