Stor polisinsats i Bjärred utanför Lund - 2018-01-09 (fyra döda)

Kanske en av barnen, M*a som inte var så sjuk? Hade hon velat det? Det är ta mig tusan inte lätt alla gånger. Det är bara när man får tala om hur andra borde ha gjort som det är enkelt.

Jag har också tänkt i de banorna. Om man har två barn som är så fruktansvärt svårt sjuka att man inte ser någon framtid för dem - hur mycket hjälper det då att gå ner i arbetstid tio procent? Det blir ju ungefär som att sätta ett plåster på en cancerknöl. Och varför ens söka en professur om läget är så förtvivlat där hemma?

Kanske ska man inte bara stirra sig blind på det som hände kring jul - det som bara var droppen som fick bägaren att rinna över. Kanske behöver man backa bandet och se vad det var som långt tidigare hade fyllt bägaren, och hur familjen handskades med en livssituation som blev gradvis svårare och svårare.

Varför lyckades de inte göra någonting konstruktivt innan de kommit till den yttersta branten när de inte såg någon annan utväg än döden? Varför lät man det gå så långt? För de kan ju inte plötsligt ha kommit på att det inte fanns någon livskvalitet?

Och jag kan förstå om man från början tror att hemundervisning skulle kunna vara en lösning för ett barn, och att man under ca en termin tänker att "snart blir det bättre, snart vänder det" - och att man vill avvakta och se, och kämpar på med mycket tålamod. Och att man tänker att "nog ska vi klara av det här inom familjen, utan assistenter/personal här hemma, vi fixar det."

Men när det gått, låt säga en termin, och ingenting blivit bättre, borde man inte tänka om då? Och önska/kräva/ordna mer hjälp?

Ja. Jag tycker ju att papppans strävan uppåt är mycket märklig i det här fallet. Och skickar en konstig signal till sina barn och fru. Det är helt klart att det blivit för mycket någonstans.

Nej, jag tycker det är fel att mörda döttrarna, vare sig de hade en dålig prognos el plågsamt slut. Nu finns det ju så mycket mediciner som hjälper en vid palliativ vård o samtidigt kan ALLA som vill ta farväl göra det.

Eller så tyckte de, att det var skonsammare för dem att stilla somna in, istället för att låta dem genomlida en utdragen plågsam väg mot samma ändstation, orsakat den eventuella sjukdom som ingen i denna tråd vet ett jävla skit om.

Bra frågor. Se punkt 3. Verkar inte har funnits någon alternativ lösning för gm.

Ur ”8 Characteristics of Family Annihilators”

”1. He's not losing a job, he's losing his ability to keep up the lifestyle:
2. A sudden, temporary, but unshakable realization that there is no way out of this. "This is the end of me," "it's over," "I'm dead," etc.
3. While anyone can see how severe the problem is, no one else sees the problem as insurmountable-- except him. "Why didn't he just...?"”

Ja, och det försatte ju mamman i en extremt svår situation. Medan maken gjorde karriär blev hon ju ganska ensam om den svåra situationen med barnens sjukdom.

Och att stänga in två sjuka barn i ett hus tillsammans med en olycklig förälder, är ju att själv skapa en ohållbar situation. Varför planerar man sitt liv så? Och varför ändrar man sig inte och planerar på ett annat sätt, när man märker att det verkligen håller på att bli riktigt ohållbart?

Visst var familjen hårt drabbad av livet - de fick ett hårt öde. Men man kan ju även själv påverka sitt öde. Vad var det som fick föräldrarna att avstå från att försöka göra någon förändring - exempelvis genom att ordna mer hjälp?

5 år för MS diagnos trots att jag förstod det dag 1. "Vill vill ju inte vara budbärare, för det finns folk som bara får ett MS skov" sa läkaren när jag låg helt förlamad.

Och just därför är det bra om man inte är så ensam med sina problem, utan har hjälpande och stödjande kontakter.

Det kan väl komma väldigt plötsligt. Ett väldigt illavarslande besked från sjukvården t.ex.

Det där är mycket märkligt. Jag kan inte förstå att man väljer att satsa så mycket på jobbet. Jag menar. Han har säkert inte lämnat sitt arbete när han kommit hem efter jobbet. Utan fortsätter hemma på kväll och helger. Det krävs nog när man siktar mot en professur. Jag antar det i alla fall. Jobbet blir en hobby med. Han måste ju bevisa att han är värd den professur som han vill ha. Jag får inte alls ihop det med en så sjuk familj.

Jag vet att det har diskuterats tidigare men om OH var narcissist förklarar det en hel del om hans udda tänkande och agerande.