Gammelmedias annalkande död

Med tanke på hur mycket sökmotorerna betyder för mångas informationsinhämtning, inklusive nyhetsfördjupning, har du någon bild av att gemene man söker på ett helt annat sätt numera?


Om de kunde producera bra produkter billigare. Varför är det så svårt?

Citerar mig själv från i december (om DN visserligen):
Bildbevis:
http://stockholm1969.blogspot.

De producerar massmedia för en publik som tycker att det börjar bli dyrt, det är uppenbart. Inte ens de dagliga gratistidningarna känns som ett fynd.

Jag undrar hur många som faktiskt läser Anders Lindberg, Linnea Carlsson, Peter Wolodarskis texter, går det att se på något vis hur många klicks olika krönikor, kolumner och ledare har på olika dagstidningar?

Intressant. Och medelaldern ocksa - Dessa sura gammeldags kommunistprenumeranter...

I och for sig, de har val javligt manga barn ocksa... Sakert flera stycken I och med bisarrt hoga barnbidrag och man far ju pengar nar man inte jobbar ocksa.

Tror att ledarsidor läser väldigt få och flertalet börjar nog läsa när man är 40+

I flera krönikor på Journalisten blir tonläget allt mer desperat angående journalisternas framtida arbetsmarknadsutsikter. De tycker uppenbarligen inte det är roligt att förlora den makt de suttit på obestridda i över hundra år.



https://www.journalisten.se/ledare/demokratin-behover-oss
https://www.journalisten.se/kronika/politiker-forsvara-oss

Mittmedia planerar att sköta samtliga sajter i hela Mittmedia från två stordeskar under en period i sommar och sedan utvärdera om omorganisationen kan bli permanent.

Förslaget har väckt "stor oror och irritation" bland journalisterna på Mittmedia.

https://www.journalisten.se/nyheter/irritation-och-oro-over-deskforslag

Ap ap ap, det där andas väl lite antisemitism?

Tack för dagens garv...

När Helena Hjerta börjar med att nämna ”The Post” visar det hur lång ifrån samhällsmedborgarna hon är. En inlaga från Hollywood-Demokraterna som inte ens kulturnyheterna på SVT var speciellt snälla mot i sin recension.


Hela recensionen

Att sedan gnälla över sin arbetssituation kan vara ok, men att göra det i sin egen produktionskanal som de själva uppger har som syfte att granska makten blir ju bara pinsamt.

Den här tråden är en av de bästa någonsin på Flashback. Jag har följt den en längre tid och läst det mesta. Jag tycker mig ha sett hur förfallet började hos tidningarna redan i slutet av 90-talet. Någon som kommer ihåg hur mediaträning för politiker fick ordentligt fotfäste vi den tiden och att journalister insåg att lönen var bättre som informatör på privata bolag?

Jag minns också hur Jan Guillou berättade vid någon intervju att han gästföreläst för blivande journalister och att de skrattat när han talade i något ämne gällande grävande journalistik, etik och tredje statsmakten. De skrattade så ofta att han undrade om de druckit alkohol inför föreläsningen. Han förstod att så var inte fallet. Tiderna förändras, agendasättande journalistik med förbestämda narrativ verkar sättas i främsta rummet, på bekostnad av riktig journalistik. Visserligen har massmedia alltid varit lite vinklad, det ligger i sakens natur, men ändå av högre kvalité. Någon som snubblat över Expressens kultursidor från 70-talet?

Jag känner mig gammal då jag inte kan förstå hur annonsörerna utvärderar utfallet på en kampanj på nyhetsmediernas plattformar. Är de inte medvetna att det köps klick och likes på världsmarknaden? Hur kan de få en vettig ROI på de pengarna? Mycket underligt. Kanske dags att gå i pension då jag verkar ha börjat tappa greppet...


/BubbasBoy

Det är nog inte många om ens någon annonsör som räknar ROI på annonserna. Man har en marknadspeng och den spenderar man. Möjligen talar man om nåt fluffigt varumärkesbyggande och så får man uppblåsta siffror av mediekonsulterna och annonsplatserna. Någonstans måste man annonsera.

Därefter kommer Åkestam Holst & rekommenderar att du satsar 270-papp på en kampanj med Kakan Hermansson.

Ha ha, ja desperationen är tydlig. Hur vore det om de gjorde sitt jobb i stället för att lipa och bröla?

Helena Giertta brukar jag läsa med stor behållning. Hon är verkligen "drottningen av journalistisk gråt och tandagnisslan" och är verkligen galjonsfigur för den desperata och gråtande, men fortfarande självgoda och världsfrånvända henvänsterjournalisten. En riktig dramaqueen. Väldigt underhållande