Citat:
Ursprungligen postat av
Frank.Einstein
Kanske. Beror lite på vilket perspektiv man tar för stunden.
Jag kan tycka att mord på ett barn är det vidrigaste man kan tänka sig. Jag har svårt att se något mer världsfrånvänt, onaturligt och mer sinnessjukt än det.
Men å andra sidan att komma hem och upptäcka att ens två barn valt att ta sina liv är så ohyggligt att jag faktiskt inte förmår att föreställa mig det. Men det inbegriper i alla fall ett val som den egna individen har gjort, ett val som vi alla har möjligheten att göra.
Och utifrån denna skillnad i självbestämmande mellan mord och suicid, har jag lite lättare att acceptera det sistnämnda. Därför skulle jag kognitivt kunna dras mot en sådant slut bara för att göra upplösningen mer uthärdlig för mig själv.
Eller inte.
Spontant känner du kanske så, men nej - det finns inget som helst aptitligt svar på frågan "varför?"
Kärnan i det hela är att en familj som haft det ofattbart svårt har valt döden framför livet.
Det har varit ofattbart svårt i så måtto att vi inte kan fatta det; inte subjektivt utifrån våra egna bedömningar av eget upplevt elände eller föreställningar om vår egen makt över lidande och katastrofer eller objektivt utfrån kliniska bedömningar. Ingen av oss vet var vår yttersta smärtgräns går förrän den prövas.
I den här tråden har vi i skrivande stund ytterst lite faktisk och reell information om hur det hände, när det hände och varför det hände. På denna pyttelilla samling smånubb kokas en soppa med teorier och förklaringar kryddad med besvärjelser, förbannelser och en knivsudd medlidande. Så blir det ju när saken kommer på tal. Människor är bara människor.
En del förslag är ren galenskap till utmattning genomtjatade, andra är hugskott som inte visar sig hålla - de kanske faller av egen kraft redan medan man präntar ner dem. Andra ligger kvar och gror.
Nej, det vore inte alls en tillfredsställande förklaring att något av barnen eller båda tillsammans aktivt satt igång händelseförloppet. Jag tror inte på det själv och hoppas att det inte är sant. Detta skulle lägga än mer sten på föräldrarnas skuldbörda, åtminstone här på flashback (vilket det kanske gjorde i verkligheten också - vad vet vi), eller hur? Döda människor är inte längre människor, det vet du lika bra som jag. Frågan är om de alls var det medan de levde? (Riktat till någon annan läsare som kanske känner sig träffad)
Men med tanke på hur barn kan få till det, särskilt med moderna tekniker, då de kommer i kontakt med allt möjligt konstigt på nätet till exempel.
7- och elvaåringen gör charmiga filmsnuttar ā la Kalle Anka och Snurre Sprätt. Femtonåringen kletar sig full med smink, tar en fasansfull selfie med plutande mun och antalet likes blir inte det hon hoppats på med ett mindre sammabrott som följd. Det går så himla fort och ingen vet vad nästa steg blir. Ska hon klä av sig, snacka sex med okända killar/gubbar och sedan titta på mobbningsoffer som tagit livet av sig i nästa vecka?*
Det är också en verklighet - den som barnen lever i och föräldrarna med dem.
För att göra denna drapa kortare än tänkt: nej, jag har ett annat och troligare scenario, men det talar jag inte om här. Kan bara nämna att jag gjort ett antal kringgående rörelser i denna tråd för att testa förklaringsmodeller och ställa en faktisk fråga, som inte blivit besvarad ännu. Men sk*t samma ...
---------
* detta är exempel ur min egen vardag.