Citat:
Ursprungligen postat av
Frank.Einstein
Med bedömning efter snart 2 månader i tråden. Kommer inte längre nu så vidare medverkan riskerar jag bara att hamna i OT eller trams. Gör med denna sammanfattning ännu ett utbrytningsförsök ur tråden.
Känns lite märkligt att säga att det har varit trevligt, men det har det faktiskt varit.
Tack och hej!
Föräldrarna Oskar och Hanna hade två barn, Agnes och Moa, med sjukdomar så allvarliga att de fick hemundervisning och avbrutna fritidssysselsättningar, men samtidigt med en så märklig symtombild att den gjorde både diagnosticering svår och behandling motstridig, beroende på vem man vände sig till.
Hanna, en kvinna med en sårbar personlighet som när barnen blev sjuka drabbades av en kraftig krisreaktion och senare en djup depression. Den egna cancern tyngde sedan tidigare.
Oskar, en man med en lindrigare autism som när barnen blev sjuka drabbades av en krisreaktion och senare en progredierande depression. Hustruns cancer och hennes tidigare begynnande depression tyngde.
Bägge föräldrarna hade svårigheter att bearbeta sina respektive krisreaktioner pga sina grundläggande sårbarheter, för att nya svårigheter med flickorna hela tiden innebar nya utmaningar samt för att de inte kunde utgöra ett adekvat stöd för varandra på grund av deras respektive depressioner. Detta medförde att de levde i en ständig krisberedskap, något som sänkte dem ytterligare och fick dem att isolera sig alltmer.
Ingen av föräldrarna hade förmåga att visa hur illa familjens samlade bild var. Kanske för att de var vana och tränade i att visa upp en tillrättalagd "spelad" bild av sig själva.
Ingen av dem hade heller förmåga att söka adekvat hjälp när det barkade mot total undergång. Kanske för att de rigida dragen förstärktes av de depressiva pålagringarna.
Kombinationen av dessa två föräldrar med sina respektive tillkortakommanden, tillsammans med en svår somatisk sjukdomssituation i familjen och isolering, ledde till att anpassningsstrategierna och omdömesförmågan imploderade och gjorde det omöjliga möjligt.
Du glömde att du påstått att båda barnen fått diagnosen ME av ett av de större sjukhusen i landet.
Jag får för mig att agendan kan vara att marknadsföra diagnosen för att sedan tacksamt ta emot hjälpsökande barn som lagts i mörka rum med en evig dom: inget liv.
Det var så föräldrarna blev behandlade, OM det du säger är sant. Faktum är att man då kan förstå, i viss mån, att föräldrarna blir totalt knäckta, uppskrämda till benet av denna gräsliga "somatiska" ME-lobby. Du skriver att barnen hade somatiska sjukdomar. Vilket är vidrigt. Många diagnosticerade blir bra av psykogisk behandling och KBT. Tvi. Det är mitt slutord till dig.
Det borde inte vara tillåtet att sätta denna diagnos på barn som inte är färdigutvecklade och allra helst inte
tonåringar som kan reagera somatiskt på föräldrars idiotiska levnadssätt eller präglingar.
Det här måste uppmärksammas av sjukvårdsministern. ME-lobbyn har några liv på sitt samvete, det är min uppfattning. Det är ju ofta "flitiga flickor/kvinnor" som blivit sjuka. De som pressat sig själva och inte har någon som helst inre livskunskap att falla tillbaka på. Psykiatrin slukar rädda människor med hull och hår, dessutom. Delar av den. Det finns fortfarande vishet inom kåren där man ser att rädsla kan skapa nästintill psykotiska upplevelser, där också hårda livsöden med misshandel, arbetslöshet och annan skit kör sönder folk. De söker psyket, men de behöver växla bort det som är fel i livet. Flickorna hade behövt input från andra än sina
rädda föräldrar. De behöver inte landstingsfinanseriad skitdiagnosticering. Du får kalla mig för pajas hur mycket du vill! Just detta, föranleder mig att tro, att här ligger det något skumt begravet, inte bara med familjen utan med HELA ME-debatten!
Det är val snart. Många vill ha en del av kakan. Tvi igen!
Och för att markera tydligt: De som har ME med somatiska upplevelser har dem. De lider. De behöver bli friska. Ingen blir frisk av att ligga i ett mörkt rum. Vi ser alla hur det slutade. En hel familj gick under. ME-lobbyn har vässat sin organisering och RME-föreningen är för mig en intressegruppering som borde granskas på djupet. Nu har en av deras galjonsfigurer begått självmord. Och en familj.
ME-lobbyn driver fram en självmordsvåg. Hoppas den inte får en fortsättning. Det är tyvärr bara några månader sedan den första individen gjorde ett statement och sen en familj. Bristande livskvalitet... ME-godis!
Råder ME-sjuka att förlita sig på den halva av läkarkåren som kan hjälpa dem på ett beprövat sätt. Även om varje del av huden värker eller rummet snurrar eller ögonen förtärs av ljus. Lita på dem. Steg för steg, lita på din förmåga.
Det kan mycket väl vara så att föräldrarna inte led av något mer än
ängslighet. I händerna på ME-grupperingar blev de offer för en så svart framtidsbild att de inte klarade upp det själva. De försökte, men gick under. Är ME-lobbyn sugna på den analysen? Tror inte det...
Tycker att efterlevande ska vara väldigt noga med att ta reda på hur familjen tagit in intryck från olika håll och vilka som ledde familjen mot undergången, inte medvetet, men indirekt. Man får inte ta ifrån människor hopp, som ME-lobbyn gör. Det är oetiskt. Kroppen är mer fantastisk än så.
är onekligen jätteskumt.
