Citat:
Kan också tänkas vara "ena barnets en av alla läkare ville"..
Ihop med detta vill jag bara lyfta in (om än lite OT) varför jag tror man som förälder kan ha gett upp
trots att en läkare är villig att försöka hitta vad som är fel, och därmed kanske en lösning..
(återkommer lite längre ner ang detta, att "en läkare vill..")
Min dotter blev sjuk på sin 4:e dag i livet och har sedan dess varit sjuk i, mer eller mindre, 8 år nu.
NU vet vi anledningen, i stort sett, sedan nån månad tillbaka.
Resan har inneburit X antal inblandade läkare och flera orsaker har "hittats" men som visat sig vara helt fel.
Massor av olika behandlingar har satts in (mediciner och 'åtgärder') i tron på att man hittat orsaken.
Vi har haft såå mycket hopp men även massor av förtvivlan, på vägen.
När vi alldeles nyligen hamnade rätt och träffade den vi velat träffa för 8 år sedan, ja då blev det jordens drag
bland läkarna. Kl 08.00, 2 dagar efter att specialisten 'hittat felet' så satt det 20+ läkare från olika delar av
världen (USA, Japan, Tyskland..) i en läkarkonferens.
Måste säga att jag blev helt paff av uppståndelsen.
Nu var det ju inte som så att min lilla prinsessa var dödligt sjuk eller så, långt ifrån just nu iaf.
Ett exakt sånt här fall fanns tydligen inte dokumenterat och alla läkare ville se det samt diskutera hur
att åtgärda det. Och att även diskutera huruvida det kan bli följdfel efter ingrepp.
Det jag menade tidigare i inlägget om att "en läkare vill utreda.." betyder inte självklart att det finns hopp
Läkare kan också vilja utreda pga att denne inte sett just detta och såklart väldigt gärna skulle vilja komma på
vad som är fel och då ännu hellre komma med en lösning. Detta inte bara pga att en människa lider.
Det jag menar är väl helt enkelt att man kan ha gett upp trots att en läkare vill.
Då kanske baserat på vad andra läkare kanske sagt om chansen att hitta fel och ev lösning.
Dock kanske inte 'gett upp' så pass att man tar livet av sig och sin familj
Dessa gjorde uppenbarligen det och därför önskar jag att det kommer fram info som gör att jag
med andra ögon 'ser' deras elände.
Ihop med detta vill jag bara lyfta in (om än lite OT) varför jag tror man som förälder kan ha gett upp
trots att en läkare är villig att försöka hitta vad som är fel, och därmed kanske en lösning..
(återkommer lite längre ner ang detta, att "en läkare vill..")
Min dotter blev sjuk på sin 4:e dag i livet och har sedan dess varit sjuk i, mer eller mindre, 8 år nu.
NU vet vi anledningen, i stort sett, sedan nån månad tillbaka.
Resan har inneburit X antal inblandade läkare och flera orsaker har "hittats" men som visat sig vara helt fel.
Massor av olika behandlingar har satts in (mediciner och 'åtgärder') i tron på att man hittat orsaken.
Vi har haft såå mycket hopp men även massor av förtvivlan, på vägen.
När vi alldeles nyligen hamnade rätt och träffade den vi velat träffa för 8 år sedan, ja då blev det jordens drag
bland läkarna. Kl 08.00, 2 dagar efter att specialisten 'hittat felet' så satt det 20+ läkare från olika delar av
världen (USA, Japan, Tyskland..) i en läkarkonferens.
Måste säga att jag blev helt paff av uppståndelsen.
Nu var det ju inte som så att min lilla prinsessa var dödligt sjuk eller så, långt ifrån just nu iaf.
Ett exakt sånt här fall fanns tydligen inte dokumenterat och alla läkare ville se det samt diskutera hur
att åtgärda det. Och att även diskutera huruvida det kan bli följdfel efter ingrepp.
Det jag menade tidigare i inlägget om att "en läkare vill utreda.." betyder inte självklart att det finns hopp
Läkare kan också vilja utreda pga att denne inte sett just detta och såklart väldigt gärna skulle vilja komma på
vad som är fel och då ännu hellre komma med en lösning. Detta inte bara pga att en människa lider.
Det jag menar är väl helt enkelt att man kan ha gett upp trots att en läkare vill.
Då kanske baserat på vad andra läkare kanske sagt om chansen att hitta fel och ev lösning.
Dock kanske inte 'gett upp' så pass att man tar livet av sig och sin familj
Dessa gjorde uppenbarligen det och därför önskar jag att det kommer fram info som gör att jag
med andra ögon 'ser' deras elände.
Jag har funderat också på den här narkolepsi utredningen - kanske dr. Solglitter kan svaret. Det skrevs ju i pm:et att A hade svåra smärtor i ben/knä, feber/infektioner - kan det ha något samband med narkolepsi eller skulle hon då ev. haft 2 sjukdomar parallellt?
Citat:
Absolut!! Det måste jag ju också tro, och påstå, att det är det vanligaste och mest logiska, att aldrig liksom ge upp!Men vanligtvis är det ju tvärtom: även om den sista läkaren har sagt att det inte finns hopp så ger föräldrarna inte upp utan söker sig till alternativmedicin. Skulle EN ENDASTE läkare vilja testa något nytt så skulle föräldrarna kasta sig över den läkaren som om han vore sista halmstrået och slåss med näbbar och klor för att kunna testa hans tes.
Det hör inte till vanligheter att läkaren måste övertala föräldrarna att vilja prova ytterligare en sak för att kunna ställa den rätta diagnosen.
Och märk väl att dessa barn har INTE varit sjuka sen födseln inte heller har sjukdomsförloppet löpt över 8 år - som i ert fall.
Det hör inte till vanligheter att läkaren måste övertala föräldrarna att vilja prova ytterligare en sak för att kunna ställa den rätta diagnosen.
Och märk väl att dessa barn har INTE varit sjuka sen födseln inte heller har sjukdomsförloppet löpt över 8 år - som i ert fall.
För våran egen del så var det plättlätt att INTE ge upp. I vårt fall var det som sagt ingen dödlig
sjukdom även om det blev ruskigt jobbigt när 1:a testet för Cystisk Fibros gav Positivt (inte andra).
Men det var väldigt nära att vi gett upp sjukvården i sig och bara leva med det jobbiga
Men som jag sagt tidigare så tror jag att ev problem med barnet/barnen långt ifrån är enda
anledningen till att de inte lever idag.
Skapa ett konto eller logga in för att kommentera
Du måste vara medlem för att kunna kommentera