Hur skulle en teist hantera insikten om att den har haft fel?

Jag föredrar ... på FBs religionsforum ... istället att granska och kritisera den pådyvlande teismen.

Vad är det då för fall av "pådyvlande teism" du kunnat ta på så stort allvar?

Det finns massor av exempel, men för denna tråd och för din del kan jag ju peka på den pådyvlande teistens oförmåga till att erkänne sina misstag ... och istället ersätta ett sånt erkännande med ändlösa efterrationaliseringer.

Något exempel kan du väl ge. Annars förstår jag inte vad du pratar om.

Behöver du verkligen exempel på det? Det finns ju hela skalan från dörrknackande missionärer till indoktrinering från barnsben.

Vad angår dig är mitt exempel ditt eget synkretism-trams, som du aldrig kommer med solida underlag för ... men däremot ändlöst efterrationaliserar.

Fast problemet är ju att det kokar ner till subjektivitet. Även om man så lägger till konsekvensmoral.

Det går inte att finna något objektivt gott. Dock kan man postulera ett värde och sedan se hur vilka handlingar som kan hjälpa eller stjälpa detta värde.

Jag gillar dig, Varangian, men kan du inte berätta så man förstår.
Liksom, konkreta grejer.
Var hälsad!
Min käre Varangian

Jag kan försöka utveckla.

Problemet med moralfrågor är tudelat. Man kan i grova drag prata om två sätt att avgöra om en handling är moralisk eller ej, antingen via intentionsmoral eller via konsekvensmoral.

Intentionsmoral fokuserar på aktörens avsikter. T.ex. sjuksköterskan som orsakar ett barn smärta med intentionen att vaccinera.

Konsekvensmoral fokuserar enbart på den faktiska konsekvensen av handlingen. Säg att ovan nämnda barn utvecklar narkolepsi av vaccinationen, då är sjuksköterskans handling ond.

Problemet är kortfattat därför att intentionen alltid är subjektiv (och potentiellt allt för långsiktigt) och att man aldrig kan förutse konsekvenserna av en handling.

Sorry, jag är bara en ganska simpel konstnär....
Jag förstår helt enkelt inte vad du säger.
PM a mig om du viĺl

Det är bara överdrivet humanistiska människor som tycker som Varangians moralförklaring.
Riktig kristendom kan vara ganska råbarkad, men väldigt intressant.

Det är första gången någon kallar mig en överdriven humanist. Men visst, tack antar jag. Motsatsen är ju betydligt mindre smickrande.