Hur skulle en teist hantera insikten om att den har haft fel?

Det har jag nu gjort och frågan kvarstår. Hur kan Gud såsom sinnebild eller uttryck för något gemensamt gott i en tro någonsin bli fel?

Finns det ens en sådan Gud/sinnesbild, där alla är överens om vad som är gott?

Nej vad som är gott för tid och evighet kan ju ingen bestämma men däremot kan vi mycket väl komma överens om en sinnebild för vad vi vill tro på med bästa avsikt.

Kan vi? Vaför har vi inte ens varit i närheten av att lyckas med det?

Intentionsmoral är dock långt ifrån tillräckligt för att nå någon slags objektiv "godhet".

Många av de värsta brotten i historien har begåtts med goda avsikter. Ett ändamålet-helgar-medlen-argument. Stalin vill skapa ett kommunistiskt paradis. Hitler ett paradis för sin landsmän.

Religion kan du aldrig bevisa bort. Om man är en vetenskapsman så kan man bevisa ( och motbevisa ) små detaljer hit och dit. Det är världsligt.

Först när man insett vad religion innebär så kan man bli religiös. Vetenskapsmän däremot är vi alla, men det inte sagt att en vetenskapsman är sämre än en troende. Vetenskapsmän har gjort att jag kan skriva på den här datorn, och säkert också åstadkommit att vi alla finns kvar här på jorden.

En precis referens, tack.

Av just denna anledning är det nödvändigt att enas kring en sinnebild för både god kraft och bästa vilja och avsikt.

Naturligvis blir en gemensam kommunikationsplatform nödvändig nån gång i en djupgranskande diskussion.

Så vad är ditt konkreta bud angående följande:

[quote=Ove Mollvik]kan vi mycket väl komma överens om en sinnebild för vad vi vill tro på med bästa avsikt.

Gärna specificerat och med belägg.

Det måste stå var och en fritt att söka sig den gemenskap där bästa samförstånd kan växa fram och där något av ens egen idé blir bekräftad.

För en pådyvlande teist är det "bästa" samförståndet vanligen byggd på nån for-your-own-good-ad-hoc-premiss.

Undvik då sådana typer. Det står dig fritt!