Hur skulle en teist hantera insikten om att den har haft fel?

Men är det inte mer eller mindre nihilism ni ateister tror är modellen. Typ Darwins "Survival of the
fittest". Även om jag inte helt förkastar att det Darwin sade är livets realiteter. Men Darwin var ju
riktig kristen, inte överdriven humanist.

Alltså i grunden är nihilismen allmängiltigt för både religiöst troende eller ej. Man kan helt enkelt inte veta vad som är det objektivt goda. Detta då det är ett epistemologiskt problem.

Men samtidigt har alla människor subjektiva eller kulturella värden de lever efter, allt annat vore omöjligt. Det behöver givetvis inte betyda att man är socialdarwinist.

Till och med Jesus sade ju i Nya Testamentet: Varför kallar ni mig god? Det är bara Gud i himlen
som är egentligt god. Jesus levde ett råbarkat liv, i en hård tid för människor. Jesus Kristus
är inte så blödig, som exempelvis den svenska kyrkan framstår som. Riktig kristendom är
ganska genomgående ödesmättad. Helt enkelt, det är bara att acceptera sitt öde.

Man kan få också ett gott öde, men man kan styra sitt liv med hjälp av pengar.
Darwinism om ni vill, kallas det.

Fast hur kan man veta det? Vad är godhet? S.k. allsmäktighet? Där har du väl de verkliga socialdarwinisterna, "might makes right".

Gud kanske är Satan i förklädnad? På frukten känner man trädet, men om frukten är manipulerad?

Jag vet inte riktigt vad man kan säga på det, men om man tittar lite på Abrahamism, så var
ju Muhammed en ganska råbarkad typ, men ändå en gudsman. Var Muhammeds gärningar
förkastliga i vår moderna kontext, javisst. Men som sagt han var en gudsman, så Gud kan
tillåta att man kan vara ganska elak också.

Men vad menar du med manipulerad? Sen har du den populärmoderna synen på Satan att han
skulle vara den värsta av idioter. Men min erfarenhet av honom är litet annan. Fast jag kallar
mig kristen.

Mmm, men då säger det ju en del om denne guds s.k. godhet.


Satan kan ge världslig framgång likväl som Jahve enligt kristen teologi.

Så att se på frukten säger inget om trädet i den kontexten.

Det är just detta vi med MR-filosofi och rättighetsetik genom FN skall kunna överbrygga. Var och en får bli salig på sin tro och stärka sig bland likasinnade men ingen ska ha rätt att vara pådyvlande mot någon annan. Religionsfrihet liksom tankefrihet skall gälla åt alla håll.

Frihet, särskilt religionsfrihet , och gränslöshet är inte synonymt.

Därför måste religionsfrihet också begränsas och de facto finns begränsningar, där de inte finns men behövs, uppstår så klart tvister, för att blottlägga fundamentalisters avsikter med gränslösa begär : en problematik är könsapartheid, annan är barnens rättigheter.. barn är inom många religiösa samfund ännu ägandeföremål som används socioekonomiskt strategiskt inte enbart familjestrategiskt.. att blottlägga förtryckarmekanismer som ligger i en religiös riktning är en typ mänsklig skyldighet att åtaga sig - när religiös fundamentalism då protesterar brukar det i sig vara ett tecken på att den religionsriktningen aldrig efterföljer mänsklig rättighet, skulle den då skulle den redan vara engagerad och för längesedan ha varit betydligt mer förtjänstfullt samarbetsvilligt och för längesedan ha agerat människorättsligt försvarbart , istället betonar man egna, inte mänskliga, rättigheter.

En rätt stor skillnad, att hävda egenmäktigt förfarande med mänsklig rättighet.. det är att urgröpa hela MR-grundtanken om möjligheter att leva-i-samförstånd.

Strawman om ateismen. Men on du vill kan du ju legitimera ovanstående på relevant tråd.

Skulle det att vara en "gudsman" ge en person priviligier?

Visst. Men denna "tolerans" gäller inte om nån försöker smyga sig från tros-planhalvan till fakta-planhalvan. I så fall får denna person förvänta sig berättigat kritik.

Fria tanken och viljan måste få vara gränslös om vi skall kunna definiera oss som mänskliga till natur och kultur. I mänsklig gemenskap skall vi så kunna söka den ursprungliga intelligenta riktning och kraft eller tanke som gjorde oss till särart i naturens ordning.
Gränserna till det yttre mot vår omgivning sedan kan enbart gälla ord och handling. Varje nation, familj eller samhälle måste så självt efter bästa tradition och förmåga ansvara för sina gränser.