Citat:
Ursprungligen postat av
Solglittret
Man kan ha flera diagnoser samtidigt...
Precis som ME-patienter också kan vara multipelt sjuka. Om inte annat kanske man blir psykiskt påverkad av att bara ligga i sängen eller ha ont.
Bot och behandling av en diagnos kanske hjälper personen att må lite bättre, även om andra sjukdomar är kvar. Det är bara synd att behandling av psykiska besvär är som ett rött skynke för en del.
Vad döttrarna i Bjärred än led av finns det, om inte alltid bot, väldigt mycket lindring.
Ingen behöver gå med svår olidlig värk - det finns behandlingar.!
Ja, man kan ha flera diagnoser samtidigt. Och det är väl nästan helt säkert att man blir psykiskt påverkad av att ständigt ha ont och inte kunna leva ett aktivt liv. Multipelt sjuka kan behöva hjälp av flera olika yrkesprofessioner som i sin tur samarbetar med varandra, i team. Vi vet ju inte hur det var för Bjärredflickorna, men den saken.
Den deppighet som flickorna nästan säkert led av (alltså som en följd av den ursprungliga ME-sjukdomen) kunde de ha fått hjälp med av exempelvis psykiatriker och psykolog (och det kanske de fick?). Ingen yrkesperson som är specialist på barns psykiska mående, skulle någonsin rekommendera avskildhet, hemmasittande och vila som bot/lindring av deppighet. Tvärtom - att tvinga sig till aktiviteter som man gillar, även om det tar emot, är en viktig del av behandling av depressioner.
Nu blir förstås invändningen att "men dessa flickor var ju så fysiskt sjuka att de inte kunde göra någonting." Här kommer deras medicinskt behandlande läkare in i bilden. Kanske kunde han/hon samarbeta med psykologen, för att se om det fanns någon möjlighet att hjälpa flickorna att klara av en viss mängd aktivitet.
Och här kommer skolan också in i sammanhanget. Kanske skulle skolans personal ha fått handledning av läkare och psykolog, och så kunde man gemensamt ha gjort kontinuerliga planeringar för barnen, där man tog hänsyn till alla viktiga aspekter av flickornas vård och utbildning. Givetvis skulle allt det som beskrivits ovan ske i nära samarbete med flickorna själva och deras föräldrar!
På detta sätt hade man kanske kunnat bidra till någon form av livskvalitet.
Jag har arbetat med multihandikappade ungdomar och runt dem arbetade många olika yrkesprofessioner i team. Detta är viktigt så inte varje enskild yrkesperson/verksamhet planerar in sin egen åtgärd - som på grund av bristande helhetssyn - blir kontraproduktiv.
Alldeles säkert kände sig familjen mycket ensam och övergiven. Ensam orkar ingen kämpa hårt i längden. Varför var det så ensamt? Om det nu var det?