Stor polisinsats i Bjärred utanför Lund - 2018-01-09 (fyra döda)

Totalt? Ca fem minuter i ett par omgångar. Men det räckte för att JAG skulle reagera negativt. Kärring!

Jag tror att barnen hade behövt psykologiskt stöd även om deras tillstånd var primärt fysiskt.
Bägge föräldrarna hade behövt såväl psykologiskt/psykiatriskt stöd som avlastning.
Vad det vad du anade och tror du fortfarande att jag har fel?

Ok. Nu får du lugna ner dig. Scientologi"-spåret" är enbart ett rykte. Tycker inte du ska fokusera på det. Fokusera på sånt som är något som kan vara fakta i alla fall. Vilket inte allt är.

Ja, och var det hon själv som klippte inslagen..

Hur vet du det? Finns det något som stödjer det? Du pratar som en ME-broschyr.Det är INTE vanligt i unga år. Att utbrott skulle ske vid förutbestämd ålder. Det tror jag INTE på. Att flickorna led av ME tror jag INTE på. Det är ren bull-shit.

Du tror inte på det. Andra tror på det. Det innebär inte att din "diagnos" är den rätta eller att de andras är den rätta. DET FINNS INGET SVAR! ÄN.

Sorry, jag var otydlig.

Jag tror iofs att henkows säkert, potentiellt, kunde bett om mer hjälp men mitt intryck är nog att de hade försökt och att de ansåg sig ha tillräckliga fakta.

Jag resonerade i allmänhet över ondska.

Sen är det klart att det som för henkows kan ha tett sig som en välgrundat beslut och ett tecken på styrka, för andra (och för lagen) kan te sig som ett tecken på svaghet.

Lagen finns ju normalt för att vi inte ska tråckla med resonemangen själva... Vissa saker är som de är – och av goda skäl, också eftersom en ensam människa, eller två, principiellt sett inte är beslutsföra.

Death and taxes...

Det är ju en fråga om på vilka grunder man vill åberopa undantag och om myndigheten kan tänka sig att bifalla.

Ödmjukhet är att förstå att lagen finns där av väl övervägda anledningar.

Men paret kan ju, beroende på vad de stod inför, ha valt att göra detta för varandra. Det kan, tycker jag, post factum vara svårt att intellektuellt invända emot för var och en av oss enskilt, beroende lite på hur det slagit förstås. Men det är knappast att rekommendera. Och sänder fel signaler etc.

Det kräver ödmjukhet även av oss. Innan vi vet mer.

Det är ok för mig att vi ser olika på det.
Jag har redan beskrivit varför jag tror som jag gör och har ingenting att tillägga.
Jag hade helst inte dragit igång detta igen eftersom jag inte tycker att det är det primära i denna historia. Om du är nyfiken på min syn hittar du den i min posthistorik.
Your call.

Vad nu än A led av (jag varken kan eller vill gissa på diagnos) så var det nog mer krävande för hela familjen att anpassa sig till de symtom hon faktiskt hade.
En abnorm trötthet ställde krav på hänsyn inför hennes behov av vila. Mörka rum, tystnad - en pianospelande syster var inte att tänka på under de skov hon hade och som inte var förutsägbara. Behov att ha en vuxen inom räckhåll för äta, dricka, gå på toa. Bättre stunder, men ständig rädsla att provocera nya skov. Och så vidare.
Så länge man kan hålla hoppet uppe om att bot finns anpassar man sig gladeligen för ett barns skull, men över tid fräter det. En förälder kanske sitter uppe om nätterna, de går i skift med varandra. Det blir lite som en krigszon.
Den typen av utmattning är givetvis inget skäl att döda barnet och det är inte där jag vill landa; jag vill helt enkelt försöka få en klarare bild av scenen.Ovanpå det osäkerhet om barnets framtida behov av vård. De insåg nog att de inte kunde klara det själv i det långa loppet. Här finns väldigt få praktiska lösningar inom vård och omsorg. Det finns inga institutioner för barn med särskilda behov och knappast ett tillfredsställande system för avlastning. "Vanartiga" barn, barn med trasiga familjeförhållanden har man grepp om med sina familjehem ( men det tycks vara förfärligt illa genomfört). Precis som man under de gyllene åren, 70-90-tal, med beslutsam kraft försökte ordna demensvården, precis så borde man försöka ordna det för barn med särskilda behov. Nu har ju alla vackra ambitioner fått vikaför en krass ekonomisk verklighet, bevars! så allt har runnit ut i sanden på något sätt.
Praktiskt stöd är oerhört viktigt, det skulle ha inneburit att familjens integritet hade respekterats på ett helt anna sätt och de hade kunnat få flera stunder av glädje tillsammans.

Knappast.

Ja, vilka sjukdomar som flickorna drabbades - eller inte drabbades -av, får vi kanske aldrig veta och i den diskussionen verkar vi inte komma längre.

Men, det finns många viktiga omständigheter att dra lärdom av: när och hur ska hemundervisning beviljas och genomföras, hur kan man i tid upptäcka när en familj mår väldigt, väldigt dåligt, när ska man göra orosanmälningar, hur samarbetar skolpersonal (elevhälsan, lärare) med övrig sjukvård och föräldrar, vilken möjlighet till praktisk hjälp och avlastning för tröttkörda föräldrar finns det, osv.

Nä, det trodde inte jag heller. Jag försökte bekräfta dig att det kan vara svårt att ha kontroll på hur man framstår i media i korta klippta inslag som sedan hårdgranskas.