Citat:
Ursprungligen postat av
Solglittret
Du drar här väldigt många slutsatser och avger påståenden som i vart fall jag inte sett säkra uppgifter om.
Hur vet du att inte någon av föräldrarna har manipulerat den andre? Eller att de dödat döttrarna "utan dessas vetskap"? Det är rätt kraftiga antaganden och förmildrande formuleringar som inte har belagts någonstans. Att någon återfinns död i en säng är till exempel absolut inget bevis på att denne inte försökt undkomma eller haft dödsångest.
Om de var goda eller inte kan vi antagligen inte heller uttala oss om, men de har sannolikt isolerat och styrt sina barn rätt kraftfullt och de slutade sina liv som mördare.
Nu var det just polisens taleskvinna som använde formuleringen "familjetragedi" för att beskriva brotten, eller hur?
[/b]
Men - det är ju exakt så här förövarna resonera när hedersmord begåtts!
Är de därför förlåtna, för att de såg det som ofrånkomligt att mörda döttrarna?
Om de varit närmast exemplariska medborgare och velat skydda döttrarna hade de väl helt enkelt kunnat semaforera detta, ropa ut till anhöriga, skola, soc, kyrkan, psykiatrin och akutsjukvården att nu behöver vi hjälp. -"Vi är en familj som faller samman och som funderar på självmord, det är fara också för våra barns liv". Det verkar finnas far-och morföräldrar, mostrar och fastrar i livet - familjen var inte helt utan släktingar. De kunde språket och kände till samhällsstrukturen.
Var är socialnämndens utredningar om stöd och hjälp? De verkar inte ens varit informerade.
Skolans orosanmälningar? Inga!
Sjukskrivningar hos föräldrarna - de verkar ha jobbat på!
Kontakter med psykiatrin? Temporärt omhändertagande av barnen? Fosterfamiljer? De hade ju till och med haft egna fosterbarn när döttrarna var små - de visste hur det fungerade när en familj är i kris.
Det framstår närmast som det hela har kommit som en blixt från klar himmmel för omgivningen
- "Vi kunde inte se det komma". Då har man inte sökt hjälp. Då har man som vårdnadshavare inte gjort sitt yttersta för att förhindra att barnen far illa och till och med dödas. Då har man - kanske - brytt sig mer om "bilden av sig själv" i samhällets ögon som en perfekt person som inte behöver hjälp.
Rätt likt det som sker i huvudet på hedersmördare som också mer bryr sig om sin omgivnings uppfattning.
Vi fördömer och straffar folk hårdare för att de begår ett hedersmord än vid vanliga mord just för att dessa sker med kall beräkning och för att vi tydligt vill visa vår avsky för att någon inte accepterar att barn/kvinnor/släktingar är egna individer som inte "ägs" av sin familj.
Bjärredsföräldrarna verkar ha uppfattat att de ägde döttrarna och bestämde över deras liv och död.
Du vill inte förstå.
Det åligger utredande myndigheter (som är våra representanter och tjänare i en konstitutionellt folkstyre) att avgöra de där sakerna i laga ordning. Insynen och utbytet och kontrollen mellan statliga instanser kan antas vara massiv till rent bedövande. Mängden involverade individer eller personer med kunskap om vad som skett överstiger vida vad som gör det möjligt att tysta ner på ett oegentligt sätt över någon längre tidsrymd.
Försäkringsbolag, anhöriga, intresseorganisationer och jurister lär på kort och lång sikt utkräva kunskap om exakta förhållanden.
Likaså dokumentärmakare och författare och whatnot.
Vi lever i ett öppet samhälle. Det är så här det öppna samhället ska fungera.
Jag säger inte att ingenting klandervärt skett, det har det säkert. Men det som saknar underlag är att det skulle röra sig om ngt annat än ungefär vad jag beskrev — i så fall hade man kunnat förvänta sig andra signaler från myndigheter och läckande individer.
Myndigheterna måste hålla sig till verkligheten för att det ska vara möjligt för oss att hålla oss till verkligheten. Det måste finnas ngn form av förutsägbarhet och rimlighet.
"Familjetragedi" är väl det närmste de kunde komma under första dygnet. Pressen behöver ju inte återge detta och kan ju tänka själva kring vad detta betyder i stället för att spekulera fritt? Så snart det föreligger en anmälan inom polisen så kan man ju räkna med att rubriceringen är mord, och detta kan ju vilken journalist som helst också förstå, som inte suttit inlåst på familjesidan de senaste femtio åren?
Det finns inget som heter familjetragedi vad gäller formell brottsutredning. Det står pressen fritt att hitta på egna benämningar — ett tips kan ju vara att hålla sig till såna som inte säger för mycket.
Det är pressen som kan fabulera, myndigheterna är strikt styrda av regler som avgör vad som kan användas för att beskriva verkligheten.
Jag är också tveksam till att pressen första kvällen ska basunera ut exakt vilka S/M-redskap familjen använt för att ta ihjäl varandra om det nu varit fallet.
Det primära måste ju vara att folk dör, vilket bevisligen sker, och att barn är inblandade, och att en galen barnamördarpedofilincestserieka-nnibal från Rotebro inte är lös i villabebyggelsen. Resten kan ju tas i sinom tid.
Det finns tillräckligt med mänsklig ondska för att man bör fokusera på den verkliga ofärden som barn genomlever i stället för att sitta och konstruera påhittade fall ur intet, där man kan räkna med att myndigheterna ska kunna sköta sina åtaganden.
Däremot är ju verkligheten vanligen inte organiserad som en amerikansk skräckfilm för köpstarka övre tonåringar, utan dystrare och mindre sexig än så, vilket brukar kunna leda till att alla de fall från samhällsmarginalen som du räknar upp tillåts utspela sig under år utan att pressen finns på plats förrän det är way too late.
Hotet kommer inte från en kille i hockeymask och slips som är kedjad i en grop i ett hus i Mellanvästern. Det är mycket närmare än så, om än i "slummen": den verkliga, den infrastrukturella, den välfärdsideologiska, den utbildningsmässiga, den vinstmaximerande, den verbala, den mediala och den offentlighetsförgiftande.
Låt vara att det förvisso inte lär finns någon patentlösning som en gång för alla ställer allting tillrätta.
Så länge det inte finns annat än några fattiga data finns det ju inget hinder för att fantisera mer när man ändå håller på?
