Citat:
Ursprungligen postat av
Vinbergssnacka
Hemundervisning och diagnosen "kronisk trötthet" är det som är avvikande utåt med den här familjen. Särskild när samma mönster upprepa sig med det andra barnet. Det är de signal som kunde ha uppfångats själv om det gick korrekt till att skolan litade på läkarintygen.
Men jag undrar egentligen vad ska man som skola lita på och inte lita på. Om ett barn ramlar ned trappan en gång, helt normal, två gånger kan hända, ofta – det är något som inte stämmer (bara för att jämföra, vill inte påstå att barnen i detta fall här blir misshandlad fysiskt). Magkänslan skulle ha sagt, detta här måste vi undersöka närmare och koppla in Bup eller så. Och då tror jag som många skrev här, hade detta skedd i en annan familj, med en annan bakgrund, så hade man reagerad.
Men man reagerar inte här, därför att det fungerar: lärarna får komma hem till barnen i en ganska stor omfattning och förmedlar inga varningssignaler till rektorn, barnen lär sig i de ämnen det de ska, så att man satsa på gymnasium, föräldrarna är nöjda. Så man såg hemundervisning som ett önskemål från föräldrarna att man vill det bästa för sina barn och INTE som varningssignal som man bör ha gjort.
Ja, visst är det så! Att ETT barn i en familj, av föräldrarna anses behöva hemundervisning, är en varningsklocka. Att sedan YTTERLIGARE ett barn i samma familj påstås behöva hemundervisning är en mycket starkare varningsklocka. Behöver man se över regelverket kring hemundervisning? (hur det nu ser ut idag?).
Hur många personer med skolanknytning var involverade i beslut, genomförande, utvärdering och uppföljning av hemundervisningen? Ett par rektorer, ett par skolsköterskor, några specialpedagoger, ett antal lärare, kanske skolkurator....Att inte en enda av alla dessa personer ska ha känt tvivel, upplevt farhågor, frustration, bedrövelse och misstankar är osannolikt. Den viktiga frågan blir: varför reagerade ingen? (så vitt vi vet - det kan ju ha förekommit reaktioner). Vad var det som fick alla att vara tysta, att inte larma, att "spela med"....?
Skolors ruiner, regler, arbetssätt och så vidare, måste kanske ses över ordentligt? Kan man bygga in "kontrollmekanismer" som gör att det inte är möjligt för alla att vara "tysta" när man arbetar nära barn som inte verkar ha det bra i sina liv?
Att skolanställda har laglig skyldighet att anmäla när man känner oro för barn, det känner givetvis alla anställda till. Men vad är det som gör att man inte utnyttjar sin möjlighet att anmäla? I skolor brukar det vara vanligt med "värdegrundsdiskussioner." Här finns det ett diskussionsämne som kan räcka till många, många diskussionstillfällen.
"Vi såg inte att detta skulle hända" (eller någonting liknande) yttrade en rektor. Nej, givetvis inte - ingen kunde förutse den extrema händelse som inträffade. Men man behöver inte befara det allra värsta för att göra en orosanmälan. En orosanmälan innebär ju just precis det som namnet "orosanmälan" betyder : det vill säga, man känner ORO. Denna oro kan få vara ganska vag, icke formulerad, ospecifik, osv.Man behöver inte kunna redogöra KONKRET för vad man tror ska hända! Det kan räcka med en känsla av att "någonting i denna situation känns fel." Är man på allvar orolig så ska man anmäla sin oro till de som har till uppgift att undersöka huruvida det finns fog för oron.
