Hur paniksyndrom tagit mitt liv ifrån mig, hjälp uppskattas

Kan göra bok men varken jag orkar skriva eller ni läsa så jag håller det så kort jag kan haha

Situation: Jag lever med grova panikattacker varje dag, nästan dygnet runt, enda gången det känns OK helt och hållet är när jag är i mitt rum hemma (eller sängen)

Hur länge jag haft det: 3-5år, beroende på hur man ser det.

Första gången: En dag var bara extremt trött/extremt stressad och fick se en händelse som gjorde mig skrämd och satt spår i huvudet än idag, och resulterade i en grov panikattack, sen fortsatte det bara jag blev ju rädd för att få nästa panikattack osv.. hade grova symptomer varje dag, så det har fortsatt så i åratal.

Har typ levt med det och vart OK utanpå (har ju ej gjort något åt det) men inombords skär det ju mig enormt, speciellt idag när jag tog tiden se efter hur mycket panikattacken hindrat mitt liv, exempelvis:
- Förlorat många vänner pga jag ej kan "ses" med dem pga detta.
- Hoppade av skolan pga detta
- Kan ej jobba pga detta, inget jobb = inga pengar heller för den delen
- Separera med flickvännen pga detta, och jag har förståelse, kändes ju som jag "sket i henne" vilket jag inte mentalt gjorde men fysiskt jo eftersom jag inte träffades med henne mera osv pga detta.

och jag vill inte ens tänka hur det lär hindra mig i framtiden ifall jag skaffar familj osv.. så det är extremt ledsamt, med andra ord en fucking loser hahaha men jag vet ju att de pga paniksyndromet

Sen finns en lista på 1000 andra saker, men det får duga..

Man mår ju jättedåligt över detta är i åldern 20-25 så man vill ju njuta av livet nu, känner mig bara onormal, konstig och jätte synd att jag åkte på det.. för liksom de matchar nt ens mig som person, ja hade ett så normalt liv innan och aktivt osv, önska bara jag inte var där den dagen och fick bevittna det som ledde till mina panikattacker, hur en dag kan ändra ens liv helt, så jävla sunkigt..

Älskar allt annat med mig själv, det är bara detta med panikångesten som förstör mitt liv, är nöjd med hur jag är, utseende allt osv det är nog det som håller "kvar mig" väldigt mycket, jag älskar ju min familj o vännerna jag har kvar osv allt, gillar livet i sig, osv, men lite svårt göra det när man så fort går ut eller ska göra nåt har paniksyndrom,

Vill bara ha hjälp/veta vad jag ska göra för det är nog nu, det gått för länge och jag vill verkligen ha mitt liv tillbaks men jag kan tydligen inte göra det på egen hand.. hade jag miljoner eller annat hade jag offrat det för att få tillbaks mitt liv, ett liv med paniksyndrom är inget liv.

All hjälp uppskattas enormt

Jag utgår ifrån att du har kontaktat sjukvården?
Har du inte gjort det så är det givetvis steg 1.
När och om inte dom kan hjälpa dig så kan ju Flashback vara bra att vända sig till eller som komplement.
Men du har väl kontaktat sjukvården?

Vilken hemsk situation, jag vet hur det är. Levde med PÅ mellan 5 och 25 års ålder. Inte lika ofta som du, men klart livsbegränsande. Dessutom visste jag inte vad det var förrän jag var 20 år - jag trodde att alla kände som jag och att jag bara var otroligt kass på att maskera det...

Det framgår inte riktigt av ditt inlägg om du sökt/fått någon hjälp för din ångest? Terapi/medicin?

Självklart. Annars hade jag inte sökt ut hjälp med annat, vården suger dock när det kommer till att hjälpa med detta, de kanske kan vara bra för någon som har lite allmän stress sådär i vardagen som tynger en osv men det här är grovt rotade panikångest-attacker krävs lite mer än bara snack med en psykolog liksom

Medicin är jag emot och inte något som man egentligen ska ta mot panikångest då det sitter i huvudet mycket och allt man upplever är ju inte farligt men det är skrämmande och det får en ju att undvika göra saker osv.

Terapi ja, men har inte gått fullt ut, så det känns lite dumt att jag sitter här och inte har gjort det innan men nu vet jag iallafall varför jag är så ''lat'' mentalt eftersom det är ganska tröttsamt att gå igenom det, vet en sak som funkar rätt bra

vet ju hur man egentligen blir ''kvitt/ok'' med detta vilket lär bidra till att man inte har det så ofta längre, är väldigt insatt i själva grejen det är mer våga göra det fullt ut.. som sätter stopp för mig

Eftersom du kan relatera till en specifik händelse som utlöste den första panikattacken så borde ju någon form av terapi rekommenderas . En SSRI som heter paroxetin kan stävja antalet/styrkan på panikattackerna anser jag . Jag håller med om att ett ångestfyllt liv inte är ett värdigt liv men man får ta tillvara på de goda stunderna . Jag känner igen mig i din historia men har ändå lyckats jobba i alla år och ingen utomstående har kunnat ana att jag har en nästintill ständig ångest och enstaka panikattacker emellanåt. Tro bara inte att andra (som ej upplevt panikångest ) förstår vad du går igenom för det gör de inte . Det måste upplevas för att förstås . Lycka till !

Stor varningsflagga nu på mitt svar.
Det finns alltid en stor missbruksrisk i detta och jag är ingen läkare.
Men har du funderat på Benso med långa halveringstider?
Kan kanske vara ett alternativ om du inte har missbruksdrag i din personlighet. Är det inget som din läkare och du har pratat om?

Paroxetin är sjukt svårt att sluta med sen bara. Kräver ofta livslång behandling.
Utsättningsymptomen efter några år är inte att leka med (egen och andras erfarenhet). Men visst, om alternativet är ett isolerat liv så kan det vara värt att överväga.
Jag förespråkar hellre behovsmedecin som Benso med långa halveringstider. Jag är nog i minoritet när det gäller den synen. Det är jag väl medveten om.

Låter som de flesta jag pratat med senaste tiden. Dessa har inte fått någon hjälp utan medicineras dagligen mot djupa depressioner.
De käkar psykofarmaka som om det vore sockerpiller.

Ja jag är införstådd med att jag kommer att ta paroxetin livet ut (tagit 10 mg i ca 20 år )och trots att det är en liten dos så kan jag inte sluta ta den pga som du säger svåra utsättningsproblem , men jag anser att det är värt att ta den för den är effektiv mot typ torgskräck dvs att gå utanför hemmet .

haha palla mediciner o skit, så jävla sunket

Själv tror jag inte på det, skit i att ta mediciner om det är panikattacker. Annat om det skulle störa studier typ.