Citat:
Ursprungligen postat av
onopono
Det är nog ingen som ifrågasätter varken Maos eller Stalins inflytande över Nordkorea och Il-Sungs beslut att anfalla på bred front. Frågan är varför man vågade göra det just när det skedde.
Amerikansk underrättelsetjänst visste mycket väl att Nordkorea hade mobiliserat massivt vid gränsen. Men, visste Truman det?
Håller med om att det är OT för tråden, men vill för den skull inte låta ditt påstående stå oemotsagt.
Truman ville inte att USA skulle intervenera i vad han uppfattade som andra staters inre angelägenheter, i det här fallet Korea och Kina. Det här var anatema till John Foster Dulles & co som ju hade utsett ”världskommunismen” främst i form av Sovjet och Kina som USA’s nya dödsfiende. Därav Dulles (bakom Trumans rygg) besök i Seul kort innan kriget utbröt och där han enligt I.F. Stone’s källor uppmuntrade den mycket impopuläre Rhee att öka småanfallen över gränsen och på så sätt provocera fram ett storanfall från Nordkorea, viss om att Truman då måste överge sin policy och försvara det ”oskyldiga” Sydkorea samt att även förbinda USA att erbjuda samma försvar till Taiwan ... osv ... dominodoktrinen.
Om däremot Truman redan innan Nordkoreas anfall hade svurit att beskydda Sydkorea (och Taiwan) så hade varken Mao eller Stalin vågat riskera ett anfall. Åtminstone inte så tidigt som nu skedde.
Ur det här rävspelet föds utöver det Kalla kriget, även WACL, som ju enligt vissa i tråden kan misstänkas för någon typ av inblandning i MOP. Man var garanterat inte förtjusta i Palme och då i synnerhet för dennes engagemang mot Vietnamkriget.
Frågan gällde om
John Foster Dulles lurat de naiva gossarna
Mao Zedong ,
Kim Il-Sung och
Josef Stalin till att angripa Sydkorea genom att vid sitt möte med med
Syngman Rhee i Seoul 1950 egga den senare till aggressivt beteende. Detta för att förändra den svala policy som
Harry Truman och hans utrikesminister
Dean Acheson hade till Rhee och hans metoder. Skärmytslingarna under 1950 skulle fått Kim att gå till anfall med dom lurade stormaktsdiktatorerna bakom sig. Ovanstående påstående stämmer dock inte med de fakta som framkommit via den forskning som bl a öppnade sovjetarkiv möjliggjort.
I sin beskrivning av skeendet skrev
Kathryn Weathersby att hon avvaktade en rysk historiskers nya rön. Den sovjetiske krigshistorikern med u-tjänstbakgrund
Gavril Korotkov har hittat belägg för Kim redan den sjätte Mars 1949 träffat JS och
Marskalk Bulganin i Kreml och då fått klartecken att gå vidare med anfallsplanerna. Sovjetdiktatorn gjorde klart för sin Nordkoreanske kollega att stridande sovjetisk trupp inte var aktuell, däremot skulle materiel och rådgivare ställas till Kims förfogande. Sex dagar senare sammanträffade Kim åter med Bulganin och nu var det planering för anfallet som gällde.
Under sommaren -49 vinner Maos kommunister inbördeskriget och första oktober samma år smäller sovjet av sin första atombomb. Något som skapar chockvågor i omvärlden. I januari-50 håller DA ett uppmärksammat tal där han inte inkluderar USA i sin omedelbara försvarssfär.
I februari kommer Kim till Kreml för ett hemligt möte och han får en ordentlig uppsträckning av en ilsken JS för att inte den Nordkoreanska armén var klar för anfall. Kim försvarade sig med att Mao inte återsänt de två divisioner koreanska frivilliga som varit viktiga i segern över Kuomintang och nu fått ordentlig stridsvana. Källan till dessa uppgifter är den sovjetiske generalen
Nikolai Lomov som i egenskap sovjetiska generalsstabens fjärran östern chef var direkt involverad och personligen deltog i Kims möten med Stalin och Bulganin. Uppgifterna visar tydligt att anfallet vilar tungt på de blodtörstiga kommunistdiktatorerna och även om JFD kan lastas för mycket men inte för att vara anstiftare till koreakriget.
Den kände vänsterjournalisten
Isidor Feinstein ”Izzy” Stone är färgstark inom sitt område men uppenbarligen har han inte de säkraste källorna här och dessutom är hans bakgrund lite problematisk med tanke på trovärdigheten. Han är mycket starkt misstänkt för att vara den KGB-tillgång som under kodnamnet ”Blin” som jobbade för Sovjet/NKVD under åren 1936-38/39. Han avbröt dock samarbetet under 1939 i samband med den sk ”Molotov-Ribbentroppakten”. Uppgifterna kommer från Venona – programmet . Izzy Stones journalism innehåll också stark kritik mot Sovjetkommunismen. Men i fallet med Sydkorea är hans källor inte helt uppdaterade.
Relevansen mot MOP är som sagt försumbar hur intressant ämnet än må vara. Därför har jagt sagt mitt sista ord i ämnet här i tråden iom detta. Öppna gärna en tråd i ämnet eller kanske den här diskussionen skulle passa bättre i JFK - tråden. Den behöver uppenbarligen lite syre och kan också tjäna som en varning. För mycket rundsnack om annat än huvudämnet gör att folk tröttnar och lämnar den , vilket jag alltid tycker är olyckligt.