Citat:
Ursprungligen postat av
Resursteam
Om man är lite insatt i depressioner så vet man också att en deprimerad person med självmordstankar kan bete sig helt normalt o planera sitt liv framåt....dels för att hålla upp fasaden, men även för att man innerst inne kanske tror att det ska infinna sig en annan lösning.
Har inte skrivit något i denna tråd, men läst allt.
Jag har egen erfarenhet från depression och självmordstanker efter en olycka där jag egentligen borde dött på fläcken. Fick rätt svåra skador och det tog sex månader innan jag kunde halta mig fram och ha ett hyggligt liv. Jag blev inte ett dugg bättre under dom fem nästa åren vilket jag trodde jag skulle bli. Jag började bli deprimerad över att ha så mycket inskräkningar i mitt lv.
Sov väldigt lite pga svår värk och var ständigt trött. Slutade umgås med kompisar, deltog sällan i firande av olika slag. Fick tankar på att avsluta mitt liv och då genom att hoppa från balkongen. Som tur var bodde jag på tredje våningen och var inte säker på om jag skulle dö eller bli ännu värre skadad. Ibland när jag körde bil och mötte en lastbil dök en tanke upp om att fronta den, inget som var planerat utan tanken dök bara upp. Jag släppte ratten i några seknder vid dessa händelser och så var dom tankarna borta igen,
Då jag lättade mitt hjärta vid ett läkarbesök blev jag direkt skckad till samtalsterapi. Efter ett halvårs samalande med socionom kom jag ur det negativa tänkandet och har inte trillat tillbaka trots att det gått 20 år.
Men hade jag tagit livet av mig är det troligt att det kommit som en chock för folk. Han verkade så stark och klagade aldrig trots sina skador.
Det jag vill säga är att det INTE går att gissa sig till hur folk mår. Hur det ser ut på ytan visar inget hur det ser ut på botten.