Citat:
Ursprungligen postat av
Moosky
Nja, det är en forskare inom psykologi psykiatri inriktning barn, så om någon ska tala är det rätt person i frågan om varningssignalerna. Starka skäl känner man till sedan innan och det fråntar ju inte frågan om man har haft det i just detta fallet. Det händer ju saker som går lite utanför din värld även om du kanske missat det.
Ja – kan man säga – givet hur nära kontakt de sannolikt haft med barnen och föräldrarna genom åren borde de kanske ha betett sig lite annorlunda, men möjligheten är ju att de framstod som mycket välartade. Anställningarna på Domstolsverket, Skatteverket, Ernst&young liksom OH:s akademiska karriär som ekonom, lärare och forskare lär ju inte heller ringt i några klockor, eftersom det är tämligen krävande tjänster vad gäller "insyn", mental sundhet, samarbetsförmåga, ansvar, förutsägbarhet och funktionalitet. Skulle tro snarare att komplexiteten där för familjen legat på planet att hålla skutan flytande och "skenet uppe" trots omfattande arbetsbördor.
Sen kan man ju fundera i termer av att familjen utan att riktigt förstå sig på situationen själva går i en form av emotionell bankrutt av att livet ställer allt hårdare krav på dem utan att de ser att det resulterar i ngt de kan använda sig av eller omsätta. Dvs. deras förvisso fina jobb har skapat en betydande fallhöjd, och att det är där ngnstans också skolan skulle kunna ha sett varningsklockorna. Familjen har synbarligen inte kunnat rota sig, och är i en ålder (med barn i en ålder) där de hypotetiskt känner detta som ett påtagligt besvär – när de har haft tid att reflektera över det. Men det hänger troligen redan minst ett Damoklessvärd över dem (mammans förmodade cancer) och ett dubbeleggat ytterligare seglar in med barnens åkommor. Det är inte läge för saftkalas alla dagar i den miljön om man säger så. Att jobba heltider, skriva böcker, handleda doktorander och på det sen skapa livslånga band och umgås med grannar och kamrater när tre familjemedlemmar är dödssjuka och du själv är deprimerad är liksom vad du kanske kan hoppas klara hemma på mammas gata, där du växte upp, eller hos pastor Jansson i hans egna kyrka, men inte någon annanstans, eller inte med några vidare bra odds.
Sett i backspegeln skulle väl familjen ha slutat sina jobb och flyttat ut ngnstans. Det går inte att vara docent/professor i ekonomi och ha hand om tre dödssjuka familjemedlemmar. Man måste nog välja där. Det är helt klart upplagt för känslomässig bankrutt. Risken är också att man blir lidande av att jämföra sig med den synbart livskraftiga o lyckliga, framgångsrika verkligheten runt omkring och mår ännu sämre av det.
Tänk er också svårigheten att bära denna sits ensam, än värre när alla är hemma hela dagarna troligen. Att leva med tre dödsdömda, sin fru och sina döttrar. "Vad ska vi hitta på idag?" Jo jo. Det kräver nog sin man.
Om man ser till vad som minimalt krävs för den här kompotten så behöver man nog inte kika så långt utöver vad de fyra var, där och då i sina livssituationer och -historier och respektive livsutveckling och förutsättningar, och addera tre förestående plågsamma dödar. Klart Oscar kunde ha skrattat bort allt och gått vidare men det har kanske saknats annan betydande livsanknytning än just dessa tre, eller en förmåga att i sitt tillstånd visualisera en annan framtid.
Jag är väldigt ledsen men det behövs varken sekter eller ufon eller missbrukande rektorer. Det räcker att rycka bort ordet "framtid" och så går skutan lätt förr eller senare i kvav.
Ist das verboten? Ja!
Ach so.
Klart han skulle bett att få dem alla inlagda... Vem vet, det hade kanske fungerat hyggligt.
Det är förstås också sorgligt om det är så att allt fokus på jobbet, inkomst och den sjuka familjen över flera år berövat OH (inbillat eller ej) alla betydande relationer med omvärlden, vilka han kunde ha vänt sig till för hjälp och råd och stöd i sin situation. Han vänder sig "inåt". Det får man väl konstatera. Han skulle ha vänt sig utåt, mot "laget."
