Stor polisinsats i Bjärred utanför Lund - 2018-01-09 (fyra döda)

En "djup kris" och det sedan flera år tillbaka. Vad fick familjens problem att från första början landa i skolan och där sedan bli kvar? Krisen var djup och den var långvarig, men skolan ansåg sig myndiga nog till att kunna hantera det hela?
Men det var de inte, det vet man nu.

Något var under uppsegling sedan några år tillbaka, men allt fick rulla på.
Allt är så motstridigt kring hela fallet, som detta med de fina minnesorden riktade till pappan och som någon postat tidigare:
"Detta är en sorgens dag. Du, min idol, vän, mentor, fd chef och inspiration. Du var godhet rakt igenom. Jag kan inte andas. Du var den som såg mig, du trodde på mig och stöttade mig. Jag var alltid förvånad över att du såg så mycket bra i mig. Du, experternas expert. Du var en känslosam människa, ödmjuk och samtidigt så himla intelligent. Du stod alltid upp för vad som är rätt. Det var därför du var en stark förebild. Du betydde så mycket för oss. Du uppskattades även mycket utomlands. Jag har det senaste dygnet blivit kontaktad av de vi träffat i andra länder och pratat om våra minnen med dig. När vi var i Budapest, Amsterdam.. allt du gjort för oss som såg upp till dig. Tack. Din kompetens var ovärderlig. Jag minns hur du fick oss att läsa EU-mål ur nya perspektiv. Jag minns vår fight för ideell second hand. Jag minns våra diskussioner både i jobb och privat med ett leende men samtidigt med en sån smärta. Den senaste tiden förtjänade inte du. Jag minns vad du värderade mest. Tragedin som bara inte fick hända, hände. Momsvärlden tappade en stjärna. Vi förlorade dig Oskar. Alldeles för ung. Alldeles för bra för den orättvisan.

Vår Oskar... Ängeln i Lund."
Jag som fetat(orkar inte heller plocka bort citationstecknen)

Rektorn kallar det för fysisk sjukdomsbild, och säger också att barnen gått i skolan sedan dom var små utan att vara till några som helst problem. Skulle man kalla den spekulativa sjukdomen för fysisk sjukdomsbild?

Varför är så många intresserade av bild av modern?
Hon är ju död. Hur kan hennes utseende vara av intresse?

Få något slags intryck, antar jag?

Vet inte vem det är som skrivit denna fina text.. men om det är någon på Lunds universitet så blir jag förvånad om ryktet stämmer att det där pratas om att han mördat sin familj för att sedan hänga sig... "ängeln i Lund" 🙈

Alltså, jag är inte specialistkompetent klinisk genetiker, och det bör man nog vara för att svara på ett sätt som både är tillförlitligt och uttömmande på din fråga. Jag har valt att räkna på strikt recessiva enlocussjukdomar av två skäl. Dels för att det finns ett enkelt och kanoniskt sätt att räkna på, men också därför att det är när vi har att göra med sådana som själva friska föräldrar löper högst risk att få flera sjuka barn. Om arvsgången är mer komplicerad, eller om det krävs någon aktiverande miljöfaktor minskar sannolikheten för flera drabbade syskon.

Det finns ett stort antal ovanliga genetiska sjukdomar som svarar mot din beskrivning. Det är inte där jag ser problemet. Det ovanliga är snarast att hitta en sjukdom som kan debutera såpass sent att man fortfarande bara misstänker den i tolvårsåldern.

Vad man skulle kunna tänka sig är narkolepsi, som inte alls bara är någon vaccinationsbiverkan, utan en självständig autoimmun sjukdom som vanligen uppkommer spontant, med sömnstörningar och trötthet som huvudsymptom. Samtidigt har huvudformen av narkolepsi rätt särpräglade symptom, och är förhållandevis lättdiagnosticerad. (Otypisk narkolepsi, utan kataplexi, kan dock vara betydligt besvärligare att diagnosticera.) Men narkolepsi är inte en recessiv enlocussjukdom, och sannolikheten att två syskon av två möjliga ska drabbas av narkolepsi vid starkast tänkbara genetiska belastning från föräldrarna torde vara klart mindre än 1/16 - snarare i häradet 1/100. Dessutom är narkolepsi visserligen en synnerligen besvärande sjukdom, men den är inte dödlig, och heller egentligen inte fortskridande - har man den så har man den, men man blir inte sämre.

"En bild säger mer än tusen ord". Är nog inte svårare än att människor känner oro över det okända. Svårt att föreställa sig visuellt, ogillar att sakna kontroll. Världen är fylld av neurotiker, kontrollbeteende, och allmänt nyfikna människan. Som om det går att se eller utläsa av ett utseende att någon är ond, eller god, offer eller förövare.

Det är skrivet till pappans fördel och det av någon som delat både glädje och sorg med honom:
Jag minns våra diskussioner både i jobb och privat med ett leende men samtidigt med en sån smärta.

Vad som slår mig nu när jag läser texten igen är hur omgivningen på båda föräldrarnas sidor beskriver de bägge föräldrarna som bland annat hjälpsamma och stöttande. Men ändå var de alltså oförmögna att få livet/ skollivet att fungera på en normal nivå för sina båda barn?
De blev endast 11 och 14 år gamla och isolerades alltmer i sitt hem medan båda föräldrarna samtidigt haft samma behov av att gå ned i arbetstid och att arbeta mer hemifrån.

Diabetes typ 1 är precis det: ständig oro, skräck, förtvivlan. Det till trots alla hjälpmedel som finns. Om det är ett barn som får sjukdomen så uppstår andra problem när hen blir vuxen, att vara ensam och hantera dessa livsfarliga situationer som uppstår.

För mig och för många andra som är insatta i typ 1 så är det verkligen en sjukdom från helvetet.

AT har en tydlig fysisk sjukdomsbild, med bl a rörelsesvårigheter och synsvårigheter, men inte något som skulle indicera hemundervisning, snarare tvärtom.

Det som dock kan inträffa är att en visserligen inte dödlig sjukdom förorsakar sådana besvär att bäraren, i synnerhet om det är en tonåring, får psykiska besvär. Jag har varit med om människor som begått suicid för att de besvärats av en oförbätterlig pisksnärtskada som förorsakat ständig värk.

Det beror naturligtvis på individens benägenhet att utveckla mental ohälsa, men det händer.

Tänk om det är tvärtom...frun hittar mannen död och blir desperat ger sömnmedel till sig och barnen