Citat:
Ursprungligen postat av
AversisrevA
Vår sol har funnits i 4,6 miljarder år och beräknas kunna vara ytterligare minst 7-8 miljarder år, dvs total livslängd nästan lika lång som universum idag varat, 13-14 miljarder år.
Som jag förstått det har solen så många tunga grundämnen att materialet måste ha kommit från åtskilliga generationer solar som slutar i supernovor. De tidiga stjärnorna var enorma och levde därför kort tid.
Inte helt korrekt. Det finns stjärnor idag som är nästan lika gamla som universum. Det bildas en viss andel stora och små stjärnor idag precis som det gjorde när universum var ungt. Och då som nu dör de massiva stjärnorna fort medan de små kan leva i 100 miljarder år. Vi kan idag observera supernovor i fjärran galaxer vilket är en indikation på att massiva stjärnor dör med jämna mellanrum och därför även måste bildas med jämna mellanrum.
Citat:
Ursprungligen postat av
AversisrevA
Min fundering är om stjärnorna generellt blir allt mer långlivade pga sammansättningen med tyngre ännen eller om det främst är storleken på stjärnorna som blir mindre och att de därmed lever längre?
Metallrika stjärnor har en något annorlunda livscykel än metallfattiga stjärnor men det är inte en dramatisk skillnad. Metallrika stjärnor har faktiskt en kortare livstid då de har en mindre andel väte i sig. Allt som inte är väte utgör nukleär "aska" som gör att kärnan måste vara varmare än hos en stjärna som inte har lika mycket tyngre ämnen för att kärnfusion ska fortgå. Det gör att den mer metalliska stjärnan förbränner sitt väte något fortare. Klotformiga stjärnhopar är ansamlingar av väldigt metallfattiga stjärnor som är nästan lika gamla som universum.