I postlagen finns två begrepp: brev och postförsändelse. Brev väger högst två kg, postförsändelse väger högst 20 kg.
"brev: en adresserad försändelse som är innesluten i kuvert eller annat omslag och som väger högst 2 kg samt vykort, brevkort och liknande försändelser"
"postförsändelse: en adresserad försändelse som väger högst 20 kg och som överlämnas i den slutliga form i vilken den ska transporteras av en tillhandahållare av posttjänster"
Det finns alltså ingen uppenbar koppling mellan brottsbalkens term "meddelande" och postlagens terminologi.
2 kap 9-13 §§ postlagen, som någon nämnde, gäller för "brev" och säger att endast tillståndsmyndigheten (PTS) får öppna brev.
Obeställbara brev
9 § Ett obeställbart brev ska om möjligt skickas tillbaka till avsändaren. Om avsändarens adress inte är känd ska brevet sändas till tillståndsmyndigheten. Detta gäller dock inte vykort, brevkort och liknande försändelser som inte är inneslutna i kuvert eller annat omslag.
10 § Ett obeställbart brev som är inneslutet i kuvert eller annat omslag får öppnas endast av tillståndsmyndigheten och endast om omslaget saknar sådana uppgifter om avsändaren som möjliggör att brevet kan skickas tillbaka till denne.
11 § Ett obeställbart brev som öppnats får inte undersökas närmare än som behövs för att det ska kunna skickas tillbaka till avsändaren. Om mottagaren, men inte avsändaren, framgår av brevets innehåll, får brevet sändas till mottagaren.
12 § Öppnade brev som fortfarande är obeställbara ska förvaras hos tillståndsmyndigheten.
Förvaringstidens längd bestäms av myndigheten. Innehåll som inte tål lagring eller som består av trycksaker, reklamblad eller liknande som kan antas sakna värde får omedelbart förstöras.
13 § Ett öppnat brev som inte har kunnat lämnas ut tillfaller staten vid förvaringstidens utgång. Skriftliga meddelanden ska då omedelbart förstöras.
Annat innehåll än giltigt svenskt betalningsmedel ska säljas om det är lämpligt och en försäljning inte kan antas kränka någons personliga integritet. I annat fall ska innehållet förstöras.
Innehåll som inte kan säljas och därmed ska förstöras får i stället skänkas till välgörande ändamål, om det inte kan antas kränka någons personliga integritet.
Tystnadsplikt m.m.
14 § Den som i postverksamhet har fått del av eller tillgång till någon av de uppgifter som anges i 1-3 får inte obehörigen röja eller utnyttja vad han eller hon därigenom har fått veta. De uppgifter som omfattas av tystnadsplikten är
1. uppgifter som rör ett särskilt brev som befordras inom verksamheten,
2. andra uppgifter som rör en enskild persons förbindelse med verksamheten när det gäller befordran av brev, eller
3. uppgifter som handlar om att kvarhålla eller beslagta försändelser enligt 27 kap. rättegångsbalken.
Tystnadsplikten enligt första stycket 1 och 2 gäller inte i förhållande till avsändaren och mottagaren av brevet.
För uppgifter om en enskild persons adress gäller tystnadsplikt endast om det kan antas att ett röjande av adressen skulle medföra fara för att någon utsätts för övergrepp eller annat allvarligt men.
Vissa mindre paket, som väger högst 2 kg, skulle alltså klassificeras som brev enligt postlagen och på så sätt uppbära ett skydd enligt postlagen som 4 kap 8 § brottsbalken inte ger samma försändelse. Postlagen ger alltså ett mer utsträckt skydd. Men bestämmelserna i postlagen är inte straffsanktionerade - endast tystnadsplikten i 14 § är straffsanktionerad. Således kan man tänka sig att 4 kap 8 § brottsbalken är mer relevant att bedöma ändå.
För att ytterligare komplicera begreppsförvirringen kan några saker tilläggas. PostNord har brevterminaler och paketterminaler. Brevterminalerna handhar en hel del försändelser som i dagligt tal skulle kallas paket, man kallar det "klump" hos PostNord. Paketterminalerna tar företrädesvis paket av det större slaget (men även många små paket om avsändaren köpt tjänsten paket) medan brevterminalerna skickar varubrev och andra paket, främst av "normalstorlek" (men undantag förekommer även här). PostNords interna terminologi har ju dock ingen större betydelse för frågorna i denna tråd. Postlagens terminologi måste användas i första hand.
Formuleringen "olovligen bereda sig tillgång till" kan knappast tolkas som ett förbud för de postanställda att läsa vykort, brev och andra försändelser, inte heller ett förbud mot att undersöka innehållet i trasiga försändelser (däremot är det såklart ett förbud mot att öppna försändelser).
Några exempel:
-Ska man hitta adressen på ett vykort eller på ett kuvert där det ibland kan vara kladdat en hel del annat än adressen så måste man kunna ta del av övrig skriven text också. Alldeles särskilt för att kunna avgöra vad som är avsändaradress och vad som är mottagaradress vilket inte alltid framgår tydligt. Så ja, de postanställda får nöjesläsa vykort (men har såklart tystnadsplikt angående innehållet).
-Om det finns en trasig försändelse och ett antal föremål som kan höra till försändelsen så plockar man ibland fram orderbekräftelsen som kan finnas i det trasiga emballaget, och kontrollerar vad som ska finnas i paketet (ex: ska dessa tre parfymflaskor vara i detta paket eller i något annat?) och man kollar även om något annat saknas (ex: ska det vara något mer i paketet än parfymflaskorna, som nu saknas, eller kan paketet tejpas igen och skickas eftersom det nu är komplett).
Den principiella ordningen i postlagen, att endast en myndighet (PTS) får öppna och därmed granska brev är något märklig tycker jag. Nu ska man såklart acceptera rådande ordning, men jag tycker att det är märkligt att överlämna granskningen åt en myndighet, dvs till staten, som ju inte har något med försändelsen att göra. Att företaget som genomför postbefordran, som försändelsen ändå har en anknytning till och har skickats genom, skulle öppna försändelsen om det är nödvändigt är mindre integritetskränkande anser jag än att ge staten tillgång till innehållet.
Förvisso har PTS ingen anmälningsskyldighet till brottsbekämpande myndigheter vad jag vet - och postföretag har faktiskt en skyldighet att samarbeta med tull och polis när det gäller narkotikabrott - men staten är ändå staten liksom.
