Gammelmedias annalkande död

Som ett litet exempel på redaktionernas förslappade självkontroll och deras avslagna BS-detektorer: 2005 skrev Lotta Snickare (forskare och coaching-konsult, verksam på KTH i Stockholm) och Liza Marklund en bok ihop, Det finns en särskild plats i helvetet för kvinnor som inte hjälper varandra, och hade en artikel inne på DN Debatt för att puffa för sitt opus. I artikeln tryckte de naturligtvis på buzzwords som kvinnligt systerskap och "starka tjejentreprenörer" men det mest intressnta var att de diskuterade en undersökning som hade gett höga poäng åt en viss utbildning i kvinnligt ledarskap och feministisk värdegrund. Går man den här utbildningen blir man en säkrare, snällare och mer effektiv kvinnlig ledare, ungefär. Om man gjorde litet efterforskningar på nätet kunde man se att den utbildning som lovprisades var den som Snickare själv drev på KTH, eller om det var Handels.

Visserligen är debattartiklar ofta till för att puffa för den egna agendan, men det här var ett ovanligt grovt trick eftersom artikeln utgav sig för att handla om jämställdhet och feminism generellt (med uppbackning av Marklund, som vid den här tiden stod på toppen före Gömdagate och före alliansregeringens tillträde). Jag är helt säker på att om DN under sent 80-tal hade fått samma artikel hade de uppmanat Snickare att stryka hänvisningarna till den där utbildningen, just för att det skapade en tydlig jävighet i artikeln. För Snickare och Marklund var det en lyckad reklamkupp. Jag pratade ett par år efteråt med ett par kunniga kvinnliga ekonomijournalister som sade. var för sig, att de hade känt exakt samma reaktion som jag: de häpnade över att DN hade gått på denna mina.


Och det här är långt från unikt. Hajpandet av Lina Thomsgård och Kakan Hermansson och deras "värdegrundssäkrade business" är också ett typexempel på okritisk och inställsam halvjournalistik.

Det började hända saker kring 1990. En teori är att tidningarna började bli latare när de kunde fylla allt fler sidor med färgbilder. Mindre lokaltidningar kan ha börjat förfalla något tidigare. Föreningar som skickade in en massa eget material och bilder på allt och alla, det började försvinna, vilket inte nödvändigtvis var fel rent kvalitetsmässigt, men det gav tunnare tidningar, glättigare och med större avstånd mellan utgivare och läsare.

Vill man vara fräck eller rentav konspirationsteoretisk kan man också tänka sig att förändringarna började komma i samma veva som det gjordes seriösa försök att avgubbifiera tidningarna och tillsätta fler kvinnor med makt över innehållet.

Mmm. Från sådär 1990 siktade större tidningar och förlag aggressivt på att fånga in en ny, ung och uppkäftig generation (av båda könen) med skrädarsydd, "attitydstinn" journalistik, mnest om musik, mode och underhållning. Ultra, Pop, Magazin April och kvällstidningarnas helgbilagor gick i bräschen, efter några år hängde t ex Nöjesguiden och DN på. Sama typ av material började också dyka upp på de nya kabelkanalerna, t ex ZTV och TV3.

De flesta av de här tidningarna och projekten hade kort bränntid, bara några få år, men efteråt fortsatte många av skribenterna in på vanliga, mer vuxna redaktioner. Den här nya, snackiga ego-journalistiken präglad av hämningslöst intresse för skribentens egna privata vurmer och idoler, ett mycket mer jagbitchigt tonfall och en slags halv apati inför vuxenvärlden och dess krav började slå igenom i mer vuxna sammanhang efter 1995 någon gång, och det blev snabbt viktigare att det skulle låta ungt och fräckt än att det skulle ha någon substans.

Jag minns tydligt när den här sortens "provocerande" och ibland självömkande krönikor av rena nobodies började dyka upp i dagspressen och hur störigt det kändes. Det var ungefär ett sätt at förstöra debatten under sken av att vidga den, det tyckte jag då och det anser jag i grunden ännu idag. Men för tidningarna var den här sortens skriverier billiga i förhållande till riktig journalistik


Och sedan har den här dagisifieringen av tidningarna liksom bara rusat på... (liksom en tilltagande narcissism: det ÄR så här därför att jag känner det så! rubba inte mina fantasier!) Och ja, mycket ofta handlar det om unga *kvinnor* som tas in och promotas i expressfart - inte minst för att vädja till en kvinnlig målpublik.

Igenkänningsfaktor 1000 på detta inlägg.

Och nu sitter vi här med Metro på bordet i fikarummet.

Ska man vara konspiratorisk så kan man väl lägga till ingrediensen Soros i soppan. Året var 1992. Talet 500.

Onekligen har agendajournlistiken haft sitt pris för tidningarna.
Folk blev förbannade helt enkelt på dravlet och gav fan i att förnya prenumerationerna.

Det var ingen konspiration. Däremot var det många äldre personal i många branscher som inte klarade av datorernas intåg på 80-talet. En hel del fick psykosomatiska besvär och blev förtidspensionerade för de kunde inte erkänna för sig själva att de inte fixade den nya tekniken.

Även om Internet inte var allmänt tillgängligt så gjorde datorerna att det blev mycket lättare att kopiera och redigera texter. Kostnaden för att skicka en bild över telefonnätet blev också med tiden överkomlig. "Desktop publishing" = "publicering från skrivbordet". Eller kanske rättare sagt från pojkrummet.

På senare år har dessutom många erfarna (eller mindre erfarna) journalister försvunnit till 1) jobb som informatörer och pressnissar på myndiogheter och företag, 2) reklambranschen, 3) deckarbranschen. Samtliga ger bättre och säkrare inkomster än de flesta vanliga journalister kan räkna med. Brain drain åt flera håll, alltså.

Teknikskiftet kan ha påverkat i den riktningen att människor med intresse för bild och layout fick mer inflytande än människor med intresse för ord. Flumskolans inflytande när 60-talister började komma ut på arbetsmarknaden. Detta gynnade vänstern. Om det var en konspiration så var det en vänsterkonspiration.

Förändringarna inom media 90-t blev större än vad de kunde bli 1968 och 2012 nåddes peaken: 52 procent miljöpartister bland journalisterna.

Mmmm. Dagens totala sinnessjukdom och mediekontrollerade moral började, anser jag, med Fittstim och Lundell-brevet. Ramqvist vände där en artists gnäll mot honom själv genom att anlägga ett moraliserande, anklagande perspektiv; och där och då vändes maktförhållandena, en man som klagar på en kvinnlig journalists beteende kan göras suspekt i och med själva klagomålet. Hela "kränkta vita män"-narrativet grundades här, även om teorierna bakom är äldre än så, det var där de fick sitt genomslag i offentligheten.

Att Lundells brev var idiotiskt och impotent hör inte hit.

Att Ramqvist sedan gick och gifte sig med en äcklig våldtäktsman skulle man kunna skriva en antifeministisk avhandling om.

Lundells brev var dessutom framprovocerat av att Ramqvist ståkissade på hans publik i en recension och beskrev den som en skock okreddiga, runkande och illa klädda stofiler. Det är inte konstigt att han reagerade.

Både Linda Skugge och Natalia Kazmieriska har sedan dess försökt göra om detta mediala reptrick, i regel mot personer som liksom Lundell kommer från arbetarklassen och/eller har en stark förankring där (Skugge vs Björn Ranelid, Natalia vs Morrissey, Lars Norén och flera andra "kulturmän").

Mittmedia attackerar SVT för att de stjäl deras material och publicerar utan betalvägg.

Tror vi kommer få se en hel del sånt här framöver när nästan allt publiceras under betalvägg och SVT sedan mer eller mindre kopierar detta och publicerar på sin sajt helt öppet.

https://www.medievarlden.se/2017/12/svt-urholkar-lokalmediernas-affarsmodell/


Snacka om bullshit-argument från SVT. Men det är roligt när de slåss om de sista kaksmulorna...