Mår dåligt av de stora frågorna....

Titta ut genom fönstret, upp i skyn. Se stjärnorna. Fundera på hur långt det sträcker sig. Fundera på varför vi är här, hur länge till och vad som händer om nästan oändligt lång tid, om vi är här igen.

Är vårt universum bara ett frö som skjutits ut av en slags big bang? Kommer dessa utskjutna universum också att explodera och göra samma sak?

Vi är lika oviktiga som bakterierna i våra tarmar. Jag tror inte att vi är speciella eller intressanta för någon än oss själva.

Är vi del av större strukturer som lever?

Så många frågor som får mig att känna mig obetydlig och allt att kännas meningslöst. Sedan dör vi som förlorare, vi har aldrig spelat roll och vi har varit primitiva.

Kämpa i ett liv man förlorar i. Jag vill inte det.

Jag kan inte leva ett vanligt liv och ignorera allt det här. Jag måste få veta.

Vad kan jag göra utav mitt liv? Jag är helt besatt. Vanliga livet intresserar mig inte, det är inte intressant.

Wow, exakt så tänker jag. Kommer ihåg när jag var mycket lite, som kanske 10 åring och tänte också på sånt här. Fast då var det mer känslan när man dör eller vad som händer när man är död. Idag är jag i dessa tankar om att inget spelar egentligen någon roll. Att vi är så små jämfört med allt annat. Alla har sin instinkt om att överleva och sen lever på sitt ego. Jag erkänner att jag själv gör det, men att jag försöker hela tiden att bortse från allt. Även fast jag får känslor ibland som kärlek, eller ångest, eller arg eller vad de nu är. Men det slutade. Jag känner inte saker som jag gjort förut. Alltså känslor. Visst känner jag känslor men det är så anorlunda. Allt är så...vill hitta det rätta ordet men vet inte ritigt vilket det är. Wow?

Ibland har jag även velat känna allt och vara alla/allt. som i den där filmen där en tjej blir allt, och når en kille alltså människa genom att skriva från ingenstans på hans mobiltelefon eller skriva med molnen på himlen. as bra film.Tror det är samma huvudskådis som för resident evil filmerna.

Så jag kollade på Yes, man. Som Jim Carrey är med i och tänkte köra samma grej som han och säga ja till allt. En början

Existensen är meningslös. Inte ens de mest betydelse fulla människorna i världshistorien blir, med mkt få undantag, ens hågkommena i 100 år.

Endera så förlitar man sej på någon helt substanslös teori om evigt liv, och underkastar sej massa konstiga regler. Eller så erkänner man sin existens totala meningslöshet och förgänglighet.

Ta reda på vad du tycker är viktigt och vad du gillar att göra. Skapa någon slags strategi för att få göra det du värdesätter så mkt som möjligt, under den korta tid vi har detta liv.

Jag hatar livet. Jag lider. Jag tycker hela skiten är meningslös. Jag .. är så trött på skiten. Jag har inget mer att säga.. ingen har svaret på de frågor många av oss ställer oss.

Jag hatar Dr.Phil och Operah och regeringen och samhället och alla planeter.

Jag är rädd för alla andra eventuella verkligheter som antaligen kan existera, för det kan vi inte förhindra.

Jag är trött på allt. Jag är trött på att vi vet så jävla lite om universum. Jag tror att sanningen vi lär komma fram till är absurd.

Sedan försvinner hela universum.. poff... vad skulle allt det här vara bra för?

En simpel mäniska ställer simpla frågor. Jag tror inte ens att ajg kan ställa frågorna rätt.. att jag ser på det ur fel synvinkel. Jag är trött på det också.

Jag vill dö, på riktigt.

Bakterierna i våra tarmar är ganska viktiga har jag för mig.

Men inget vet dem om deras existens osv.

Ganska skönt, kan man själv välja hur man skall staka ut livet och oavsett hur hårt man torskar bryr ingen. Man krigar på för sig själv helt enkelt

Det finns fyra sätt att se det: Makrokosmiskt, kosmiskt, mikrokosmiskt och alltet av alla skalor.
Det går att fylla på nivåer av alltet i oändlighet åt båda hållen, men det är i kosmos vi har mest inverkan och det är där våra liv utspelas.

I makro så är vi små och obetydliga. I mikro är vi för stora och därmed alldeles för ofantliga.

Dessutom kan vi se det i tid också: Forntid, nutid och framtid och alltet av alla tider. På samma sätt som skalorna.

I forntid är vi alldeles för obetydliga, endast möjliga resultat av forntiden leder till oss själva. Vår signifikans i forntiden är endast som en framtidsutsikt.

I framtiden är vi alldeles för ofantliga då alla våra val påverkar framtiden väldigt starkt. Det blir svårt att få grepp om helhetsbilden som kommer kunna bli ett nytt nu.


Vi får helt enkelt välja en nivå där vi kan hålla fokus ett tag och som intresserar oss. Var har vi mest inflytande som individer?

Kanske i det kosmiska nuet.

Vi vet ju hyfsat mkt om universum trots allt. Det är ju rätt fascinerande att nått gasmoln lett till detta och förstå sitt ursprung.

Hur som, det ändrar inte på meningslösheten, annat än att man fått vara med på en djävla resa.

Du har ju fått x antal år, som du har goda möjligheter att fylla med vad du vill. Du kan fylla det med barn, vänner, sex, droger, film, musik, resor, göra karriär, jobba ideellt osv osv.

Du kommer kanske aldrig få reda på vad som före gick big Bang, eller när universum slutat existera. Men att inte vilja leva av den anledningen är rätt drastiskt.

Du är ju inne på det själv, ställer frågorna från fel håll. Om du hade en dag att leva, hur skulle du spendera den. En vecka, ett år osv.

De flesta vill ju ha en palett av olika saker. Sen inrättar du ditt liv så att du har goda förutsättningar att nå dessa saker. Å skit i vad andra tycker om din val, och inte jmf sej med andra (och deras val).

Det var en fin antydan.
Till trådstartaren - vi är som små "bakterier" i universum.

Och Det är många som känner som du: Stora frågor är jobbiga. Jag minns när jag försökte leda in samtal på lite större perspektiv - vilket alltid möttes med ogillande.
(Många människor håller sig med sina små jordiska perspektiv. Och skulle det komma upp någon större fråga, brukar dom tillämpa sina små jordiska perspektiv även på den).

Jag kände mig också 'lost' en gång. (känner mig mindre lost nu)